måndag 30 oktober 2017

Här behövs inte många råd om hur de ska göra

Goda råd om olika produkter. Både bra och dåliga och en del svartlistade.
Råd & Rön står på konsumenternas lista.
I en egen tidning delger de sina råd och resultat.
Kan den tidningen behöva några goda råd..?

Lite förutfattat kan en sådan här tidning tänkas vara trist och tråkig. Inget kan vara mera fel!
Råd & Rön är pigg och lättläst med en rak layout utan extra utsmyckningar.
Tester växlas med redaktionella artiklar.
Omslaget kan se trist ut, men med mycket nostalgi för de som minns vinylskivor. Rubriken säger rakt vad det handlar om.
På åtta insidor får dagens digitala lyssnare lära sig om vinylens bakgrund, klassiska omslag och test av lämpliga skivspelare. Rubriken är träffande: Dags att sätta nålen i spåret igen.
En tabell finns från test av skivspelare med sifferbetyg på olika bedömningar. Som alla tabeller kräver den linjal och pekfingervals för att följa (ovan).
Fakta om hur tabellen ska läsas är satt i för liten text och är svårläst.

Små runda färgklickar finns med text inlagd. Dessa lyser förstås upp. Men vit text i orange eller grönt, är inte alltid helt lätt för ögat. Inte heller när en ingress går i svagt grön färg. Mycket beror förstås på ljusförhållandet och vilket typsnitt som används. Typsnittet seriffer i mager grad är aldrig bra när den läggs på färgad bakgrund.

Allt är presenterat ljust och luftigt. Tre block finns: Fritid, Teknik och Hem. Inom de här områdena presenteras och granskas mycket. Gamla grödor kommer tillbaka och lockar till nya former av bak (ovan), nyckelbrickor spårar borttappade saker, kontanter försvinner snart, tvättmaskiner får bedöms på hur de sköljer och tumlare får betyg, tips ges för att lyckas med bästa köpet av säng.
 
En kul rubrik är: Så börjar du plastbanta. Nej, det handlar inte om hur man bantar bort några kilo på kroppen, utan hur man bantar sitt användande av prylar i plast.
Här har jag synpunkter på texten i typsnittet seriffer. Men det tillhör min käpphäst att klaga på det. Det är alltid lättare att läsa annan typ än denna magra variant.
Annars lättas granskningarna upp i korta avsnitt med mindre rubriker eller siffror.
 
Sist kommer beslut från Allmänna reklamationsnämnden. Texten är redaktionellt skriven i lätt form, men tyvärr är allt lagt i kompakta block, utan utgångar och ny radstart som alltid lättar upp. Men det är kanske så myndigheters beslut ska presenteras (ovan).
Råd &Rön är en av nominerade till Tidskriftspriset 2017 med den här motiveringen: ”Vem kan man lita på? När betalda bloggare marknadsför prylar och gränserna mellan journalistik och kommersiella budskap suddas ut, står Råd & Rön som en Sven Dufva och slåss outtröttligt för den oberoende konsumentjournalistiken”

Råd & Rön är helt annonsfri. En bra signal på att de inte vill gynnas av några sponsorer.
Ett betyg på tidningen får bli 4 av 5.

måndag 23 oktober 2017

Verkligheten bakom polisens vardag

Poliser är i tidningar varje dag.
Ett utsatt jobb i stökiga miljöer där deras insatser ofta granskas.
Sex gånger om året dominerar poliser en hel tidning:
Svensk Polis, Polis-
myndig-
hetens tidning till alla anställda.
Här kommer mera fram om bakgrunden kring vardagens insatser.
Direkt när jag bläddrar i tidningen tycker jag mig känna igen den: papper, vinjetter och layouten har likheter från någon av de många andra tidningar som jag gått igenom. Vilken kan jag inte direkt pricka in.
Det matta, lite tjockare pappret, kan jag uppskatta när det gäller att ge en tidning egen profil. Bilderna kan dock ibland uppfattas som lite mörka.
Polisers språk när de lämnar sina insatsrapporter, lockar ibland fram både leenden och ironiska kommentarer. I tidningen är det dock rappt journalistiskt rakt igenom.
Spalterna är smala, har ojämn vänsterkant och linjer emellan vid de kortare artiklarna.
Lätt att läsa, men jag skulle ändå rekommendera en liten höjning av storleken i bokstäverna.
Jag uppfattar att läsare i dag vill ha det så. Med större text måste också skribenten hålla sig kortare. Internet har ändrat läsarnas tid på att gå igenom en text.
Däremot är Svensk Polis svårläst i de kortare notiserna. Här används den gamla ”skrivmaskinsstilen”, typewriter.
Storleken är liten och den känns gammalmodig i dag.
När den texten läggs i en grå bakgrund blir den svårläst och när den fälls in i bilder är den i flera fall helt omöjlig. Likaså i ljusblå eller röd färg. På omslaget försvann flera mindre rubriker.
Svensk Polis kräver perfekt dagsljus om inte läsaren ska missa flera texter. För att läsa redaktionsrutan krävs förstoringsglas.
Tre poliser berättar om att deras egen bakgrund är en hjälp i det dagliga jobbet. De vet eftersom de själva har tuffa erfarenheter.
En av dem växte upp med bråk och fylla i hemmet och krökade själv friskt i unga år.
En annan var den störste och tuffaste i sitt tonårsgäng.
Bilstölder och vilda slagsmål var en del av vardagen.
En tjej hade det svårt med en dominerande pappa och i tonåren ingick hon i ett ”ligistgäng”.
Med polisjobbet kom alla tre på rätt väg i livet.
Bakgrunden i vardagens jobb lyfts fram i de flesta artiklarna.
Insatsstyrkorna får rycka in i de svåraste uppdragen och tidningen (ovan) följde den regionala styrkan i jakt på en mordbrännare i Säter och en man i Värmland som hotade med självmord.

Circa-gruppen är en annan, mindre känd specialgrupp (nedan). De stoppar bedragare, ofta utländska ligor, som inriktar sig på att stjäla från äldre.
En annan polis berättar om hur ett mord på en ung kvinna, fick honom att komma mycket nära kvinnans familj och skapa sig en bild av kvinnans liv (ovan). En kontakt som familjen uppskattade och polisen fick komma och säga några ord vid begravningen.

Många andra bakgrunder kommer fram som ger en bild av dagliga nyhetsrapporter. Alla anställda inom polisen får tidningen, liksom riksdagsledamöterna.
Tidningen är helt utan annonser. En klar signal på att polisen vill vara oberoende.
Framme vid sista uppslaget (nedan) kommer fler signaler som jag absolut känner igen: gul färgplatta, runda bilder, pilar, infällningar...
Den layoutstilen har jag sett någon annanstans.

FOTNOT: Svensk Polis är nominerad i Tidskriftspriset 2017 med motiveringen: "...en skickligt producerad tidning som tar oss med till polisernas vardag. Den är en tillflyktsort för sin målgrupp – människor som bokstavligt talat har kulorna vinande runt huvudet".

måndag 16 oktober 2017

Modetidning för bilder - inte texter

Tidningar kan vara glassiga i formen och starka i text och bilder.
Vilken vill då inte bli hyllad som Årets tidskrift och få beröm som ”...starka berättar-
förmågor, medier med förmåga att skapa upplevelser för sin publik och som verkligen fångar sina läsare med sitt innehåll och sin form”.
Så skriver Sveriges Tidskrifter när de presenterar nominerade till årets priser.
En av tidningarna är Style by i gruppen Populärpress Print.
Jag har tittat i den.

 Style by kan knappast få pris för ”starka berättarförmågor” och inte heller för ”fångar sina läsare”.
Om det hetat ”fångar sina tittare” kanske ett pris är motiverat.
För Style by är till för tittare. Massor av modebilder och annonser på 244 sidor. Det är svårt att skilja på vad som möjligen kan vara redaktionellt och vad som är annonser.
Allt går hand i hand med märken och priser.

Texterna är nästan uteslutande av typ frågor och svar. En rak metod som kan vara intressant – om det ställs vettiga frågor!
Nu handlar det om folk i modebranschen och frågorna är därefter:
- Vad är sann stil?
- Vilken är din favoritaccessoar? 
- Vad fascinerar dig med smycket? 
- Har du bestämt dig för vad du ska ha på dig än?
- Vem är dagens Diorkvinna?
Svaren blir tyckande och reklam för egna verksamheten. Alla intervjuade finns i branschen som stylister, modeskribenter, designers, skönhetsredaktör, hudterapeuter...

Modebranschen är tillfälliga trender och stjärnor. Men några hänger sig kvar. Ett stort block i tidningen är temat ”evig stil” och här har flera kvinnor hängt med som ikoner; Jane Birkin, Grethe Qviberg, Laureen Hutton, Nina Simone och Patti Smith.
Men den sista är – mycket subjektivt sett ! - inte någon direkt förebild och gav ett slitet uttryck i den stil hon var med i Skavlan i lördags.
Men unga kvinnor glänser i vackra kläder på alla sidor.
Ansiktena strålar sällan. Blicken ofta är tom och mungiporna går neråt.


Grafiskt sett är graden i texterna i minsta laget. Detta hänger kanske på att texten in får slå ihjäl bilderna. Men textblocken kan upplevas vara kompakta. Inget finns som lättar upp, som mellanrader och ingångsord. 
Bildtexterna är inte alltid lätta att hitta och ibland är storleken ännu mindre än övrig text.
En miss skedde i temat ”Evig stil” där text lades in i bilderna, så liten i storlek att det blev nästan oläsligt. Dessutom störde det bilden.

En text i tidningen imponerade på chefredaktören Jonna Berg (ovan), en av hennes absoluta favorittexter någonsin.
Journalisten och hiphopexperten Ametist Azordeganberättar om sina – ögonbryn. (nedan)
I Iran, där hon är född, är den perfekta ”fågelvingen” enda skönhetsidealet för ögonbryn. Men Ametists ögonbryn var buskiga. För dessa blev hon mobbad och utsatt för rasistiska påhopp.
Men så vände det – hela västvärlden såg skönheten i rejäla ögonbryn, ju tjockare desto bättre.

Tyvärr var denna ”favorittext” inte grafiskt rätt presenterad (ovan). Allt bestod av två långa textblock. Tungt, när dessutom stilen är liten. Skrivet pang på utan någon pausering.
Flera nya synpunkter krävde utgångar och början på ny rad.
Blankrader emellan hade också lättat upp.
Här syntes, att en modetidnings stryka är bilder, inte att presentera texter.

I underlaget till nomineringen nämns att ”annonsörer från Gucci till Lindex trivs” och att ”2017 lät detta exklusivt svensktalande magasin höra tala om sig internationellt och ökade lönsamheten”.
Det sista är rätt: i stort sett allt i tidningen bör klassas som betalda annonser.

måndag 9 oktober 2017

Proffs - för grabbar och deras stora lastbilar

PROFFS. Det låter tungt.
Mer tyngt blir det med tillägget:
En RIKTIG lastbilstidning.
Där har vi allt sammanfattat.
Grabbar och deras stora tunga fordon i en tidning.

Proffs vänder sig till alla som sysslar med vägtransporter, chaufförer och åkerier.
Sedan 1990 har målgruppen fått tidningen och upplagan når 14 000 ex.
Mycket läsning och bilder får de 12 gånger om året.
Branschen må betecknas av valkiga grabbnävar, stök och bök, men tidningspappret är elegant: blankt, helt i färg och dessutom i stort i kvällstidningsformat.
De kan ha råd att kosta på sig. Tidningen är späckad med annonser. De två personerna på annonsavdelningen har säkert fullt upp med jobb.

Direkt när jag öppnar tidningen slås jag av att det här blir en utmaning. All text är i typsnittet seriffer. Jag behöver inte påminna om min inställning: detta typsnitt ska användas med försiktighet. I små notiser kan det gå. Men ofta är svärtan för svag, stilen tunn och blek. Det griper inte ögonen och lockar inte till läsning. Dessutom är graden i Proffs i minsta laget.
Jag stör mig också på att, när det är reportage på ett uppslag, hoppar texten till den andra sidan i ett för stort glapp utan att riktigt hänga samman.

Sidorna är en härlig mix av allt: åkerier som går bra, jobb ute på vägarna, fuskare som avslöjas vid kontroller, gastrisk bypass-operation och vad det innebär (ovan), test av lastbilar och prylar, kampanjer för en bättre bransch, mässreportage, chaufförer som möts av uppskattning…
Bilderna är många, lite för många och ibland för stora. Variationerna i motiven är få.
Layouten är stram och det slöas inte storlek i rubrikerna. Alla är små och i kursiv stil och går oftast över hela sidan.
 
Lastbilarna dominerar, men människan finns i lika hög grad. Män, som stolta och raka står framför sin glänsande bil. Kvinnor skymtar på ett fåtal bilder, men då hör de kontoren. Men kvinnor finns även bakom ratten. I Falun utbildas framtidens chaufförer i ett treårigt transportprogram. En av dem som gått ut i år är 21-åriga Jenny Söderström och hon fick jobb direkt när hon var klar, precis som en klasskamrat (ovan).
- Vi faktiskt har en hel del reportage med kvinnor och vi försöker att inte använda uttrycket ”grabbig bransch”, säger chefredaktören Göran Rosengren.
Yngre chaufförer behövs, det bedöms som ett framtidsyrke. Medelåldern bland de nuvarande är hög och många går snart i pension.
Branschen andas framtidstro, det syns också i artiklarna.

Ett familjeföretag i Haparanda, som funnits i 45 år, har tagit hand om stans sophantering.
Kalles Bud omsätter 58 miljoner (ovan), i Tore Pellis åkeri är det full fart (nedan), Alingsås åkericentral i minst i regionen, men är ”bonnpojkar” som fått ett gott rykte.
En transportledare, som själv aldrig kört lastbil, har blivit känd som värmespridare med sin positiva inställning. Med en sida på Facebook sprider han sin linje om hur viktigt det är att chaufförerna ser sig som representanter och säljare för hela kåren.

Dessa fantastiska lastbilar blir bara starkare och får alltfler finesser.
En tjeckisk bil är en mästare i svår terräng, timmerbilar med flistuggar fixar det mesta i skogen, Volvo har en modell med krypväxel, tandemdrift och kan också lyfta drivaxeln, ett märke lanserar en halvautomatisk funktion för in- och utfällning av kranen, en ny hydraulpump ”minskar frustrationen”, en pratglad gps sitter förstås bra i hytten…
Finesser som bara de insatta förstår.
 
Tuffast är förstås en trucker, helst en amerikanare typ Mack. Pråliga och färgglada, lite av vilda västern. Stora avgasrör, fler instrument än i ett flygplan (ovan).
Far och son Mattsson i Smedsbo i Dalarna hittade sitt fynd i USA, fraktade hem den och gjorde ändringar som krävdes. När allt är klart är den redo för uppdrag. När de startar upp muskedundret är mullret bara halva glädjen.
 
Man måste beundra tidningen för de kör på med entusiasm i en egen stil.
Visst skulle jag gärna ge Proffs lite struktur. Ge avdelningar olika vinjetter: notiser, facknyheter, tester, personartiklar, jobbreportage, debattartiklar, mässor.
Andra rubrikstilar i lite större grad och några öppningsuppslag i en starkare profil skulle ge ett lyft.
Bildurvalet bör ses över och typsnittet i texterna absolut bytas ut.
Men omvänt sett kan många tidningar blir överdesignade och för stramt strukturerade.
På Proffs sidor händer det alltid något i ett lätt rörig blandning. Det är kanske ett stuk branschen gillar.

Proffs profil förklarar chefredaktören Göran Rosengren så här:
- I papperstidningen håller vi ett "lugnare" tempo. Där skriver vi om våra chaufförer och åkare som i många fall driver verksamheten "by the book".
- Här finns de ”seriösa aktörerna” och de mer djuplodande artiklarna.
Proffs finns även som gratis webbtidning och ett komplement till tidningen. Artiklarna där återfinns inte i papperstidningen.
- De artiklar som vi lägger på nätet, är till stor del sådana som vi vill ska kunna spridas. Syftet är att göra våra politiker medvetna om hur det faktiskt ser ut i verkligheten – och hur man har valt att lösa det i andra länder.
- Enligt TS-statistiken är vi den största branschtidningen på nätet i vårt fack med flest antal besökare.
- Kanske är det svårt att direkt se vår ”strategi” om man inte har följt Proffs ett tag, säger Rosengren.

måndag 2 oktober 2017

Hårda Betong kan hitta en mjukare bredd

Betong – ett hållbart material.
Stadigt i byggnader och trend i inred-
nings-
detaljer.
Betong som tidning följer ungefär samma koncept: tjockt och fast papper, lite matt, nästan kartongtyp. Snyggt och lite trendigt.
Betong är ”den kreativa byggtidskriften” som det heter på omslaget.
Den vänder sig till betongbranschen, entreprenörer, arkitekter, konstruktörer, studenter, beställare och de får prenumerera på den.


- Ledorden för Betong är tyngd, kreativitet, stolthet, d v s utbildande, nytänkande och bevakande av branschen, säger chefredaktören Roger Andersson.
Ledorden känns redan i handen – tidningen är tung och stoltheten syns i texterna. Det är betong på alla sidor och alldeles för mycket på ett sett: Det ska inte behöva stå betong i nästan varenda rubrik i en tidning som handlar om ämnet!
Samma fel gjordes i djurtidningar som jag tog upp nyligen – hund och katt i alla rubriker. Ett misstag som facktidningar gör när redaktionerna är alldeles för mycket inne i ämnet.
 
Stoltheten finns i själva materialet betong. Vallastaden i Linköping är en ny stadsdel som ingick i en bomässa i september. De råaste bostäderna är förstås i betong. I två närbilder visas en slät och en räfflad fasad med profilbalkonger i trä. Ett parkeringshus fick en originell design med växelvis solceller och färgat glas.
Tyvärr ger bilderna ingen helhetsblick på husen, området och övriga fastigheter. En liten skiss visas, men till den behövs förstoringsglas.:

Även i andra bilder är det mest närbilder där stoltheten förstås ska komma fram: det här är hus i betong.
I ett nytt hotell i Västerås (ovan) ser gästerna alltid detaljerna i betong och från uppvärmda utomhuspoolen på sjunde våningen har de också blick mot ett näraliggande silo i samma material.

Kungliga tekniska högskolans campus i Stockholm lyser några nybyggda mäktiga grå kolosser med släta fasader (ovan). Innanför dessa döljs det 300 studentlägenheter och några övriga lokaler som lätt ska gå att ändras om för olika användning.
Arkitekten bakom projektet – Linda Teng – är för detta nominerad till Årets betongarkitekt.

En intressant artikel hittar jag om att betongvägar har en framtid. En av de första har jag vuxit upp vid och den är nu efter över 60 år kultstämplad. Det var kvalité i materialet och kanske inte så mycket trafik. I små bitar har den dock blivit lagad med asfalt.
Nyare betongvägar har visat sig inte ha lika lång livslängd, men genom att vara noggrann med val av stenmaterial och betongkvalité, ska de kunna bli bättre.

Många artiklar skulle kunna nå en bredare läsekrets: hus, inredningar och vägar stöter alla på och har säkert synpunkter om dem. Men magasinet är i både text och bilder starkt fackinriktat och når inte utanför den gruppen.
Rubrikerna är svaga och bilderna blir lätt mörka, kanske beroende på pappret.
Jag tycker nog att Betong ska våga ta steget och lätta upp presentationen lite för att locka fler allmänintresserade läsare. Upplagan skulle nog öka från de 4 800 som prenumererar i dag.

Branschen som sådan är absolut inte grå och färglös. Det ser jag på slutet i inbjudan till ”Betonggalan – Fashion week”. Här verkar det vara glans och glamour i stil med Filmgalan, Fotbollsgalan och tv-galan Kristallen.
Folk i branschen är nominerade till ”Årets” i många områden: konstruktörer, entreprenörer, forskare, kultur, miljö, ung och tung…
Inte konstigt då att själva galan också är nominerad till Årets tidskriftsevent: ”Med humor och värme känns något hårt plötsligt mjukt”.
I den stilen finns alltså underlag för att även ge tidningen Betong ett lyft.


Som extra tidning medföljer MELLANRUM – att fånga upp det som hamnat i ett mellanrum. Det första numret kom för åtta år sen.
En tidning skriven av journalister och för arkitekter och främst till de senare, samt beställare.
- Jag tycker den behövs som komplement till övrig arkitektlitteratur, skriver chefredaktören Roger Andersson i inledningen.

Formen är starkt avbrytande: bilderna och grafiken är inte direkt riktade till ”vanliga” läsare (ovan t h). Märkliga byggnader med utsirade detaljer.
På de åtta första sidorna är allt lagt på svart bakgrund (ovan). Texten blir lite svårläst och bilderna hade nog mått bra av vit omgivning.
I Mellanrum kommer också människan fram: Emma Jonsteg är ett starkt varumärke som både syns och hörs i den grå betongen (ovan). En flitig föreläsare men också fyrabarnsmamma. Emma får nio sidor och visar att det också finns en mjukhet i en värld som består av hårt material.
Kanske satsar Betong även på en tredje tidning, lite då och då. Mer riktad till konsumenter som husköpare och intresserade av inredning. Nischen bör finnas, för själva materialet har bredd.