Helena bytte bransch: "Journalistik och psykologi har likheter

Från journalist i stressig miljö till psykolog som bland annat löser sömnproblem - det steget har Helena Kubicek tagit.
Nu sitter hon i ett korsvirkeshus i Ystad och behandlar människors problem, oftast genom internet.

Det är en stor kontrast mellan dina båda yrken.
- Mötet med människor och intresset för att fördjupa sig i olika fenomen är nog ganska överensstämmande mellan yrkena. Däremot har man som psykolog mer rimliga arbetsvillkor och tider som egenföretagare kan man ju styra betydligt mer själv, liksom att man jobbar med ”längre” projekt. Däremot kan jag emellanåt sakna ”pulsen” i journalistyrket som kan bjuda på överraskningar dagligen.

Du ger bland annat hjälp genom att prata med klienter över internet - ger det inte en distans jämfört med personlig kontakt?
- Villkoren definieras från början därför ”saknar” man inget, upplever jag. Företrädesvis använder vi webcam så vi ser varandra, en del vill inte göra det till en början och då använder vi bara telefoni. Jag tycker att många faktorer kan vara övertygande till internetterapins fördel, som att tillgängligheten är större, det är lättare att ”komma” även om man är på en annan plats, är sjuk, måste jobba över etc. Flexibiliteten likaså att vi kan använda oss av så många olika medieverktyg. Det effektiviserar mitt jobb.

KBT utgår från att en människas problem bygger på något undermedvetet. Hur lockar du få fram det?
- Inte undermedvetet i den traditionella psykodynamiska meningen, utan istället att allt vi gör och tänker är inlärt och kan vara befäst i inre strukturer som man måste avtäcka och ibland förändra för det bidrar till att man inte mår bra i livet här och nu. Det är inget hokuspokus kring att avtäcka detta, utan det görs genom noggrann kartläggning av vardagliga situationer t ex.

En tidningsredaktion kan vara ett ”gökbo” med starka viljor. Lärde du dig något om psykologi där?
- Ja mycket! Det är nog en organisationskonsults både dröm och mardröm att gå in på en tidningsredaktion och jobba med såväl team som individuella viljor. Yrket bygger mycket på att man ska profilera sig och köra eget race samtidigt som vardagen måste flyta med sina medarbetare. Jag upplevde själv flera gånger hård inre konkurrens och ibland till och med illvilja, som säkert är resultatet mer av strukturerna än ont uppsåt.

Vad var det som en gång drog in dig i journalistiken?
- Det verkade så spännande. Allt man fick uppleva och alla möten med människor. Jag sa till min SYO i nian, att jag ville bli journalist och då sa hon att jag borde tänka om för sådana jobb fanns inte - då fanns det nog en vilja att bevisa med i det hela också.

Journalister ska lämna branschen i tid, då kan det gå hur bra som helst, är ett gammalt talesätt. Kände du något sådant när du bytte yrke?
- Jag kände nog ganska tidigt att det inte var ett yrke jag skulle kunna utvecklas i och landa i, jag hade inte vad som behövdes för det. Men det är ett häftigt yrke som det tog tid för mig att lämna.

Redan som 19-åring skrev du om kändisar i en damtidning. Vad lärde du dig av det?
- Vikten av att stava personuppgifter rätt (!), samspelet mellan media och kändisar, kändisfester som arenor för kontaktskapande, hur man på en timme skulle få ut så mycket som möjligt av en person - hitta en egen vinkel, och oron efteråt om man fått rätt ”grej”. Men när jag var inom kändisreporterbranschen var vi bara cirka tre tidningar, i dag finns ju en uppsjö och konkurrensen och vad man utsätter kända människor har förändrats mycket, tror jag.

Varför älskar folk att läsa tidningar med kändisar och om deras kärlek, skilsmässor och nya romanser?
- Ingen läser dessa tidningar men alla vet vad det står, lärde jag mig på Svensk Damtidning. En forskare jag hörde hänvisade till skvaller som ett mänskligt behov, ett sätt att relatera till oss själva och vår omgivning. I dag har det väl sannolikt flyttat från kvartersskvaller till globalt skvaller. Man vet ju i dag mer om vad Britney Spears har för sig än om sin granne.

Kändisar som gör allt för att få exponera sig i medier har väl lite med psykologi att göra?
- Ja, ibland har jag nästan känt för att kontakta vissa kändisar som har ett så tydligt bekräftelsebehov att det blir självdestruktivt. Givetvis skulle jag inte göra det, men ibland är det övertydligt hur ett beroende växer fram och inte gynnar personen. Lär man sig hur branschen fungerar kan man ju använda den på ett gynnsamt sätt istället för att det blir nedbrytande.

Längtar du inte ibland tillbaka till journalistiken?
- Jo, som att man vet om saker före alla andra och det häftiga i att se sin artikel redigeras och publiceras, och så klart vissa arbetskamrater. Det är mer konkreta processer än de jag har som psykolog.

Är det något i journalistiken du direkt reagerar mot?
- Jag måste säga ytligheten. Att man hellre väljer en ytlig ickebalanserad vinkel för att sälja in jobbet istället för att fördjupa det. Att allt är så kortsiktigt, inte på sikt hållbara resonemang. I medier är bilden ofta svart eller vit, inom psykologin är det många nyanser av grått istället.

Till sist: det här var också lite internetterapi - vad tycker du intervjun gav?
- Det var mycket trevligt att få fundera på och uttrycka min relation till de här två yrkena som jag inte gjort på detta vis tidigare. Det här var ett bra nyanserat samtal med många nyanser.
Foto: Peter Knutson