måndag 30 maj 2016

Läckra bilder och recept räcker inte

 
Ännu mer mat och baka.
Tv-tablåerna är fyllda av program, tidningssidor också och nya magasin dyker upp.
Nu har ett till kommit: BAKA&SYLTA.
Omslaget lyser av entusiastiska, men utslitna ord och fraser:
"...livsnjutare, vi älskar jordgubbar och rabarber... marmelader du inte kan motstå...drömmar om choklad...chokladhimlen...pajerna som får det att vattnas i munnen..."


När jag börjar bläddra lyser läckerheter mot mig, det mesta i rött. Sommarens bär. Jordgubbar, hallon och rabarber. Desserter och ögongodis. Alla får en stor bild på enkelsida och kort beskrivning vad det är.

Sidorna rullar på - chokladgodis, småkakor, pajer, syltade grönsaker, pizzor - 76 sidor.
Men inga recept! Var är de?
Jag går tillbaka och ser att jag missat en röd liten klick på första bilden:
Du hittar alla recept sist i tidningen.


Jag har varit lite skeptisk till att man får leta efter själva recepten på annan plats i tidningen. Jag ser det helst ihop, lätt till hands vid tillagningen.
På de sista 20 sidorna är recepten samlade.
Här finns också de stora läckra bilderna i mindre format bredvid receptet. Det kanske funkar här med de stora bilderna som aptitretare innan tillagningen.


Mellan de läckra bilderna i början finns enkelsidor med saker som kan vara bra att ha när desserterna lagas till. Företagsnamn och priser finns med, ofta också hemsidans adress.
Jag ser det mest som reklam och inte som konsumentinfo. Ingen av sakerna har bedömts på något sätt.
Ett uppslag finns också med info om olika socker och sötningsmedel och en kort guide om hur det framställs.


Men inte en människa finns med i hela magasinet!
Ja, på sidan 3 finns en hälsning från redaktörerna Louise Dandanell Örsted och Åsa Larsson. De säger att i tidningen finns inspiration till olika godsaker.
Visst fångades mina ögon av de läckra bilderna.
Men jag anser att en tidning också måste innehålla människor som gör något och som kan inspirera läsarna.
Nu blir det här är rak blädder- och recepttidning. Samlar man på alla sex nummer som ska komma under året så blir det en hel hög tidningar som ersätter receptböcker. Bara en sådan bok innehåller massor av recept.
Det gör det svårt att tro att tidningen blir så långlivad.


Vackert för ögonen och lätt text att läsa, utom uppslaget med fläder där en del texter försvann i bilderna.
Tävlingar finns det också. Då måste läsaren gå in på Instagram eller Facebook, registrera sig, ange profil och godkänna diverse reklamregler.
Nej, det där känns inte bra och skrämmer nog många läsare.
En tävling hittar jag i tidningen -  vinn en bok om retrokakor. Tre exemplar lottas ut.


Baka&Sylta har grunden från Saveur som med global spridning ger ut böcker och magasin om mat och bakning.
Den svenska varianten ges ut av Burda Nordic i Danmark som även svarar för layouten.

måndag 23 maj 2016

Bilglädje med fart och färg

Farten finns där.
Körglädjen också.
Snygga bilar svänger på kurviga banor och kör med fronten mot läsaren.
Teknikens värld håller farten och tempot. Form och innehåll känns igen.


Teknikens värld är en gammal inarbetat tidning. Titeln är i dag egentligen lite missvisande. Så mycket teknik är det inte. Det är bilar rakt igenom. I ett litet diskret tillägg vid logon heter den Allt om bilen. Dagens moderna bilar är förstås rullande datorlådor och mycket teknik.
Tester och konsumentinfo är bärande i alla nummer. Bilar, både nya och begagnade testas och får betyg.


I det här numret testas sportbilar. Muskler i motor, maffiga fälgar, läckra former och färger. Och körglädje förstås.
Testet har en stämpel: "Testad av svenska journalister, på svenska vägar för svenska bilister".
20 sidor titt- och läsglädje.
Här kommer också teknik och massor av siffror fram med tio sidor teknisk fakta, utrustning, priser och kostnader.


De flesta bilarna är mest drömmar för vanliga bilister. Tidningen brukar få lite kritik för att de mest testar bilar som inte vanliga bilister kör och att medarbetarna privat "kör omkring" i lyxåk. Chefredaktören Daniel Frodin tar upp lite av det i sin ledare och försvar med att "visst skulle livet vara en ganska tråkig tilldragelse om vi inte tilläts drömma ibland" - och medarbetarna kör omkring i mer eller mindre begagnade bilar, säger han.

Som en motvikt finns också test av begagnade bilar i avdelningen På din sida. 24 modeller i olika klasser får var sitt uppslag med testkörning, priser med uppskattad värdeminskning de kommande åren och serviceintervaller med kostnader.
Bra guide för de som är på jakt efter en begagnad bil.
Några tips och priser finns också. Det är köparens marknad och utbudet är stort. Bilhandlaren måste alltid ha ett pålägg, men bilen behöver inte alltid ha garantier eller vara bättre.


"Körglädje" brukar annars mest vara kopplat till Alfa Romeo och BMW. Tydligen har det nu spritt sig till japanska märken också.
Vad är nu klyschan "körglädje"? På en sida dyker upp en artikel som ska förklara. En förarcoach och testförare hos ett lyxbilsmärke säger att det är "som en kärleksrelation till en människa, något man inte kan mäta, något som får mig att må bra" (bild sist).
Men så ser jag över artikeln en svart strip med "annons" och ett japanskt bilmärke. Bilmärket finns också i slutet på artikeln. Experten kör också en bil av samma märke. Han hyllar bilmärket för att det innehåller så många tekniska lösningar med något magiskt som gjort alla bilar körglada.
Hmm, där försvann lite av trovärdigheten - åtminstone till att körglädje kopplas just till det här japanska bilmärket.


Sommaren är här och jag hade väntat mig ett klassiskt reportage som brukade finnas varje år förr: "Sommarskottet" - den begagnade bilen som redaktionen köper in och kör med en sommar. En mix av konsumentinfo och underhållsläsning. Men artikeln fanns inte, kommer kanske eller så har den spelat ut sin roll.
I stället har redaktionen hittat ett annat test - ett trimotorhlon. En koppling till tävlingssporten triathlon. Tre udda fordon - en fyrhjuling, en Ockelboskoter och gammal bil - ska köras från kust till kust - från Byske havsbad utanför Skellefteå till Mo i Rana i Norge.
Hur det går får läsarna veta i nästa nummer.

Hipstercykel till vänster och "körglädje" till höger.
Massor av bilar, färg, fart och kraftfull layout ger Teknikens värld sina läsare.
Själv föll jag för Oto R elcykel (se bild ovan). Den kallas hipstercykel och har formen av en riktigt gammal motorcykel, men här med elmotor.
Den skulle jag gärna glida fram med på sommarvägar, men 45 000 kr är ett saftigt pris.

måndag 16 maj 2016

Glansig antikvärld utan tv-profiler

Sommar, auktioner, loppisar och läge för fynd.
Säsongen är igång och folk är på jakt.
Passande kan då vara att kolla in tidningen Antik & Auktion.
"Nordens största tidning om antikviteter, inredning och konst", säger den om sig själv. Och dessutom ökar den 2 000 ex! Inte illa i dagens kris för papperstidningar.
 
Det är heller inget skimmer av gammaldags över tidningen. Blänkande papper, mycket färg och lite större format ger tyngd och en fräsch profil.

Vad är mera sommar än jordgubbar med socker serverat i gammaldags skålar. Till det saft.
Med det omslaget lockar Antik & Auktion.

Första reportaget inleder med massor av sommarcharm. En kolonistuga på 20 kvm  innehåller mängder av fynd från auktioner och loppisar: porslin, speglar, möbler som stolar, skåp, bord och porslin, speglar och tavlor. Allt helt rätt i en lite gammaldags charmig stuga. En enkelsida hakar på med tips till läsaren om lämpliga saker som behövs till det egna sommarkalaset.

Inledningen kopplas inte direkt till antikviteter. Men kvalitén på grejerna höjs på insidorna.
Joseph Franks färgstarka målningar (ovan) lyfts fram efter ett detektivarbete som gett en bok och i sommar en utställning på Millesgården.
En genomgång sker av kommande kvalitetsauktioner. På skånska Brösarpsmässan
(t h)hittas hantverk med kvalité. Jodå, allmogeskåpen är många, både målade och slitna med patina.

Tips finns på antikviteter med det lilla extra. En liten spegel från Wrights med gnistrande kristaller för 64 000 dollar är kanske det läsaren söker.
Andra billigare fynd kan göras på en stadsauktion. En
jugendvas för 800 kr eller en gunghäst för 1400 kr.
På slutet av tidningen försöker läsarna prångla ut sina fynd (t h): kaffekoppar, glasskålar, tavlor, ljuslampetter, malmkrona... från några hundralappar upp till flera tusen.


Småland är möbler, långt mer än Ikea. Kända formgivare har skapat mycket från de mörka skogarna. Stolar från Carl Malmsten och Bruno Mathsson och flera andra namn.
Andra stolar har blivit klassiker (ovan), som Ägget från Agne Jacobsen och 501 av Hans Wegners.
En inblick i Gunnebo slott (nedan) utanför Göteborg på 11 sidor är en ståtlig inblick i ett klassiskt sommarnöje, byggt för den rike grosshandlaren John Hall.


Mycket antikt och kvalité kommer fram på de 116 sidorna, blandat med lite mer överkomliga fynd. Färgstarka sidor där bilderna dominerar, många motiv är frilagda motiv för att komma fram lite bättre, men layouten blir ändå inte rörig. Texterna är korta, ett fåtal är längre och även här andas kunnighet och säkra fakta av kunniga skribenter.

Jag hittar inga profiler som går hem hos folk, som Knut Knutsson från Antikrundan i tv (han finns dock med i en annons inför säsongens rundor) eller Karin Laserow från Bytt är bytt.
Men Joachim Bengtsson från Antikrundan är med som expert. För den klassiska skulpturen med en pojke och en hund tar han ner värdet till en dryg tusenlapp. Det var många fler för några år sen.

måndag 9 maj 2016

Färgstarkt - men det rör ihop sig lite

Bussigt att få ett magasin i bussen, även om jag aldrig sett någon där. Men Resemagasinet BUSS finns och når säkert sina läsare. Den som reser med något bussbolag, främst turistresor, ska hitta den i stolsryggen.
Jag har tittat i den förut. Nu har den fått lite nytt stuk.
Av någon anledning produceras den i Paris. Men innehållet är svenskt, även om lite är från utlandet. Det sista finns redan på omslaget.


Jag reagerar främst på rubriken på engelska och personen Niki de Saint

Phalle. Bussresenärerna är förmodligen lite äldre och känner knappast fransk-amerikanska konstnärinna. Nu finns hon representerad på Arken i Köpenhamn och dit går kanske bussresor. Annars är bilden färgstark där hon riktar sig rakt mot läsaren.

Blickfånget heter sektionen som inleder med 18 sidor. Många kortare notiser. Få verkar dock vara redaktionella. En hel del verkar vara reklam med hänvisning till olika hemsidor. Här finns modebutiker, gitarrmuseum, cider, snus och whisky, hygienartiklar, scenprogram.
Några av notiserna är skrivna i jag-form utan att jag får klart för mig vem som är "jag".
En notis tycker jag direkt nedvärderar målgruppen bussresenärer. Den handlar om en exklusiv resväska: "Med en snygg resväska sänder du en signal till dina, i resesammanhang, mindre bemedlade medresenärer."
Jag har svårt att få grepp om hela Blickfånget då det mest förväxlas med reklam och någon enskild annonssida som lagts in.


Tema i det här numret är konst och dominerar innehållet. Dels en kort guide över svenska museer. Annars dominerar reportagen. Förutom Niki de Saint Phalle från omslaget, så finns Emma Karlsson från Skene (ovan t h) som blivit konstkurator i Berlin, fotografen Hans Runesson, som tog den klassiska bilden av kvinnan i Växjö som dängde sin handväska i huvudet på en nazist.
Ett reportage är om gatukonst i London (t h), ett om Borås som blev landet mest spännande konststad, ett industriområde i Kumla har blivit ett stor besöksmål och Moving Art Project är en turnerande konstutställning.

Alla öppningsuppslag är färgstarka i både bild och rubriker. Här gör Buss layouten bra. Texten kunde haft lite större grad för att bli lättare att läsa.
Ett reportage är om resor till Lyon. Deckarförfattaren Stefan Lindberg finns i en större intervju och ett utdrag ur hans senaste bok är med.
Rakt igenom är tidningen tjock, glansig och färgstark. Ändå
har jag lite svårt att få grepp om allt. Det kan bero på att det också finns lika färgstarka annonser, väldigt många också och det kan lätt slå ihjäl reportagen.
Sist kommer kåsören Lars Yngve (t h) med en skön ironi om hur han fick för sig att börja motionera med boxning.


Resemagasinet Buss innehåller mycket läsning på de 146 sidorna. Men de skulle vinna mycket på att strama upp layouten och få lite mera kontrast mellan reportage och annonser.


måndag 2 maj 2016

Fräscht när Kontnären "målar om"


Konstnärer målar inte bara tavlor. De gör en fin tidning också - eller: de får en snygg tidning.
Tidningen Konstnären har fått ny redaktion som gett tidningen ett litet lyft.
I ett nytt format och med en mix av att behålla grunddragen och blanda in lite förnyelser har första numret kommit ut.
Lätt att läsa och rak enkel layout utan "konstnärliga utsvävningar".

Sofia Curman är ny chefredaktör och hon har hämtat med sig rutinerade formgivaren Ebba Bonde som bland annat arbetat med Fokus, Vi och DN.
Dragen känns igen från senaste numret som kom i höstas, som jag gick igenom då.
 
Mina ögon vaknade direkt för öppningssidorna: innehållsförteckningen, redaktionssidan och en plocksida med siffror. Vitt, matt papper, kort text i lite större stil och stora siffror som signaler.
Rubrikstilen är också densamma. Den ger stark profil. Jag hade vid förra numret synpunkten att vissa delar av bokstäverna är tunna och liksom försvinner. Det är så nu också, men så länge det är rak stil är det ett mindre problem. I den kursiva varianten kan orden bli svårare att läsa. Och jag måste påpeka att man inte delar av ord i rubriker! Det sker på några ställen.
Logon - "den snygga lilla runda" som Sofia Curman säger - har också behållits.
Rubrikstil och logo är grafiska signaler som ger profil.


- Konstnären har senaste tio åren blivit en viktig och omtalad röst i kulturdebatten, en röst som vill någonting. Den attityden finns kvar, och den konstpolitiska bevakningen som Konstnären länge har varit ganska ensam om,  säger Sofia Curman.
- Men tidningen har fått ett bredare anslag – min förhoppning är att Konstnären ska hitta konst- och kulturintresserade läsare även utanför konstvärlden.

Konstnärens rätt att fritt få utöva sitt konstnärsskap är ett av de viktigaste budskapen Sofia Curman vill ge med tidningen.
Hot är nämligen vanligt mot konstnärer. En undersökning i höstas visar att många utsätts för hot, våld och skadegörelse. Ofta är de lika utsatta som politiker.
En annan sak att kämpa för är att konstnärer ska få betalt för det arbete de lägger ner. Kulturministern Alice Bah intervjuas och hon vill få in mer offentlig konst i det stora byggprogram regeringen har. Där kan uppdrag och bra betalning finnas.

Loulous arbetsmiljö
Omslagsbilden fångar också blicken - eller rättare sagt: håret och ögonen. Det är konstnären Loulou Cherinet som pryder. Det är en linje som tidningen följer - att den konstnär som porträtteras också ska lysa på omslaget. En genial idé, kallar Sofia Curman det.
Dock är det så att nästan alla tidningar har en kvinna på omslaget som tittar mot läsaren.
Loulou har rötter i Etiopien och har gått på konstutbildning i landet. Vid återkomsten till Sverige fick hon lite problem med hur betraktarna skulle tolka de svarta kroppar som hon har i sina verk.



Loulou dominerar innehållet och här finns också de bästa bilderna. På omslaget får hon ingen konkurrens av en massa rubriker, som ofta slår ihjäl personen på bilden. Fyra små diskreta rubriker är det enda.
Annars är det få bilder. Det kan bero på att flera texter är debattinlägg som kan vara svåra bildmässigt. En grafisk illustration kan bli lösningen och riktigt fyndig - som en vit, utklämd färgtub i inlägget "Det vita havet", ett dominerande inslag som tar upp att det mest är vita människor på konsthögskolorna.


Konstnären vill i en programförklaring, kännas sig lite som en konstvärldens kvällstidning. I texterna har språket kanske inte samma rapphet. Alice Bah får dock en vass rubrik: "Fy fasen vad vi har att göra".
I nysatsningen vill Konstnären nå läsare utanför den egna sfären.
- Mycket av innehållet angår oss alla, säger Sofia Curman. Som till exempel det här numrets reportage ”Det vita havet” om klass- och vithetsnormen på konsthögskolorna. Det är ett demokratiskt problem som i förlängningen styr vilken konst vi får se på våra institutioner.
- I varje nummer kommer vi även lyfta fram ett offentligt gestaltningsuppdrag. Konsten i våra gemensamma rum möter vi alla i vår vardag, och det är ett av få områden där konstnärer kan få skäligt betalt. Trots det uppmärksammas den här konsten väldigt lite i andra medier.


Som medlemstidning är den snygg och lättläst i formen med sitt matta papper, text i ett tydligt typsnitt och en fräsch layout.
Fotnot: Konstnären är organ för KRO/KIF - Konstnärernas Riksorganisation och Föreningen Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivare.