måndag 31 mars 2014

Ljust och lättfångat om vegomat

Matmagasinet fick den inte ha med i namnet.
Bara Vego.
Men mat är det.
Läckert och inbjudande från bilderna. Enkla recept utan för mycket konstigheter.

Vego är detn första helt renodlade tidningen om vegetarisk mat.
Suget efter den visade sig vara stort. Första numret sålde slut på direkten!
När jag går igenom andra numret syns det att tidningen har en profil i både form och innehåll.


Fint vitt papper och stram layout gör att bilderna kommer fram.
Det kan finnas mattidningar som slår ihjäl bilderna med alltför överdimensionerade rubriker, färger och lekfull layout.
Inget är överarbetat i Vego. Rätterna kommer fram på tallrikarna, inte på något sätt övergarnerat, men inte heller torftigt.
Bilderna ligger fria med vitt omkring och recepten i smala spalter. Ljust och lättfångat.


Visst kan någon kanske tycka det är stramt och enkelt och att vegomat är tråkig.
”Det ger kli i röven”, som en skämtare sa.
Vego kan nog få en och annan att bli omvänd.
Jag känner själv direkt att jag vill prova flera av recepten. Inga ”konstiga” ingredienser som man ändå inte har hemma eller hittar i närbutiken.


Våfflor, burgare, påskmat, pizza, tryffeltårta … - allt kan jag få från det gröna köket.
Dessutom kan jag på fötterna ha helt veganska skor!
Så tidningen speglar bredden.

Mycket text i de längre reportagen.

46 sidor inleder med olika recept innan första ”tyngre” texten kommer. Skådespelerskan Shima Niavarani berättar om sina roller och hur hon blev vegetarian.
En rapport från (vego)mjökfabriken är annan längre läsning.
Texterna är i ganska liten grad, men lättläst när allt är indelad i korta stycken med luft mellan varje block.


För den som inte är vegetarian i dag kan tidningen inspirera till att prova rätterna. Smakar det lika gott som det ser ut på bilderna kan Vego lyckas.
För det gäller nog att många tänder på tidningen och köper eller prenumererar. Annonserna är bara tio på de hundra sidorna och det är lite magert.


”Vegovärlden sitter inte på gigantiska summer pengar som kan pumpas ut när det behövs“, skriver chefredaktören Mattias Kristiansson.
Men det glädjeskutt han och redaktionen tar efter första numren pekar på att tidningen behövs.

måndag 24 mars 2014

Orden är något att ta tag i på jobbet

En man i ledig ytterrock och stor halsduk.
En kvinna i färgglatt vårblommigt.
Starka signaler på omslagen i en tidning.
Rätt klädda på jobbet?
Rubrikerna - många och ibland små och svårlästa - säger dock att det handlar om något helt annat.

PÅ JOBBET är Arbetsförmedlingens interntidning. Den fyller 1 år denna månad.
Chefredaktör är Kristina Adolfsson. Uppdraget är att skildra Arbetsförmedlingens verksamhet, lyfta fram det som inte fungerar och vad som kan göras åt det, samt titta på olika projekt och hur arbetsmarknaden fungerar i olika delar.
En stimulerande men inte helt lätt uppgift. Arbetsförmedlingen och dess personal är ofta i skottgluggen.


När jag tittar på de inledande sidorna med korta bitar känner jag igen det: siffrorna, kursiva rubrikstilen, typsnitt i texterna, notisernas form, färgplattorna… Var har jag sett det förut?
Snart klarnar det. Byrån A4 har gjort formen. De gör fina tidningar i olika stilar. På jobbet är ett bra exempel.


Jag slås direkt av att tidningen är ljus i tonen. Pappret, formatet och formen fångar ögat.
Människor lyfts fram och sett till omslagen kan det tolkas som en tidning åt modehållet till.
Tonen är klart kvinnlig, Det syns i redaktionens sammansättning, bilderna och layouten. Inte direkt gubbigt och byråkratiskt. Generaldirektören är förstås med i en lite snäll intervju. På bilden verkar han stylats inför intervjun.

I texterna kommer en hel del torra och tunga ord fram.
”…myndighetsgemensam, implementerad, meningsfunktionen, etableringsprocessen, regionala leverantörsdialoger, proaktivt, yrkesintroduktionsanställningar, ambivalent…”
En artikel handlar om råd vid presskontakter: Tala naturligt - inte byråkratiskt.
När jag läser intervjucitat och andra texter, syns det att AF har en hel del att jobba med när det gäller orden.


Även rubrikerna kan blir lite rappare för ämnena är ofta intressanta.
Jag sugs inte direkt in i läsningen av ”Fler frågor ger bättre praktik, Arbetsförmedlingen är en bra investering, Prognoser ger yrkeskunskap, Medvetet klass och könsneutral, Vad hände med den gränslösa nordiska arbetsmarknaden, Inlåsningseffekt för utlandsfödda”.
Flera exempel finns och här måste det rappas till för att läsaren ska fångas in.



Rubrikstilarna blandas också friskt: gement, versalt, kursivt, feta stilar och mycket smala i samma rubrik.
Sidorna har en enhetlig uppbyggnad. Två breda spalter med ett brett utrymme emellan där liten bild eller rubrik fälls in.
Bilder och teckningar mixas bra ihop med texterna.

PÅ JOBBET är en ljus och pigg tidning - lätt för ögat, fint formgiven och i en lite annorlunda storlek.
Jobbar de bara mera med orden så får den det rätta lyftet.

måndag 17 mars 2014

Järnmän pumpar upp och lever farligt

Iron man. Järnmannen.
Tvättbräda, svällande muskler, bestämd blick. 
IRON MAN är en ny tidning som vill hjälpa människor att nå sina mål.
”Det är mitt sätt att ge tillbaka”, skriver chef-

redaktören Binais Bogovic.

två sidor skriver Bogovic den längsta programförklaring för en tidning jag läst en chefredaktör skrivit.
”Vi har skapat träningstidningen vi själva saknar och önskar läsa”.
Bara det gör mig tveksam om han har rätt. Andra tidningsentusiaster har sagt samma när de kört igång. De har trott mycket på sig själva och mindre på vad som kan gå hem hos många människor.


Det här är en bra bit från Arne Tammer som för decennier sen lovade: Ge mig en kvart om dagen.
Iron man är inget naturligt som Tammers träning kunde ge.
Här är det bilder av enormt svällande muskler, ådror som lyser, inoljade solbrända kroppar.
Gissningvis fullproppade med anabola steroider.

Samtidigt fångar jag in tidningen Filter som på omslaget har
Mats Kardell, en gång på prispallen i Mr Universum, men som brakade ihop och hamnade på parkbänkar.
Bilden visar vad han pumpade in i sin kropp för att få musklerna.
Sådana bilder finns på sida efter sida i Iron man.

Iron man varnar i en liten ruta redan i inledningen från att materialet i tidningen inte ska ersätta professionell medicinsk undersökning och behandling av kvalificerade personer.
På insidorna finns många råd om alla näringstillskott och dess påverkan.
Massor med annonser med enormt stora burkar med innehåll som anses behövas. En tillverkare är nästan ensam annonsör och verkar ha sponsrat hela tidningen. En VM-vinnare säger att han tar något från burkarna vid sina träningstillfällen.


Formen i Iron man skiljer sig inte från andra muskeltidningar. Mycket är svart bakgrund med bilder och där text läggs in i vitt. Lättläst, men ändå tröttsamt när det kommer på för många sidor.
Kvinnor tränar också, men får inte männens enorma muskelmassor.
Mest kämpar de kanske hårt för att få den perfekta rumpan. ”Ingenting värdefullt är gratis…

Mitt i tidningen kommer den andra kvinnobilden - 20 sidor med bikinibilder: ”Som en retsam uppvärmning… vi kan hjälpa dig att höja temperaturen… sen studsar du till gymmet - fulltankad med inspiration…”
Järnmannen är redo inför sommarens beach.

fredag 14 mars 2014

Ombord på tåg ska det vara lättläst

tåget till flyget och ut i världen.
Är man sugen på att läsa något då?
On Track är ombord-

tidningen på Arlanda express mellan Stockholm och flygplatsen Arlanda.
I ny form och nytt stuk möter den våren och läsarna.

Guide till fotogallerier i Stockholm
Jag är inte helt säker på att den är läsvänlig ombord på ett tåg.
Lite skakigt och inte bästa ljuset, då krävs en klar layout och en tydlig text.
Främst de korta notiserna i det bleka typsnittet Seriffer är lite svårläst. Ofta läggs också texten på grå bakgrund, vilket inte gör det lättare.
Varje notis och de flesta artiklar är översatta till engelska. Detta i en pytteliten stil som lagts på grå bakgrund. Här rekommenderar jag nästan förstoringsglas.
Typsnittet i huvudartiklarna är dock helt ok och lättläst.

Tomas Sandell om Stockholm.
Magasinet ”vill bjuda på inspirerande reportage både i Stockholm och övriga världen.
Mest blir det övriga världen.
Två längre artiklar finns om Stockholm: arkitekten Tomas Sandell som ritar hus och möbler, samt en guide till stans fotogallerier.
Några av de små notiserna har kopplingar till Stockholm.


Norge och Romsdal får störst utrymme. Här frestar fjällsemester med vandring, cykling och skidturer. Kortare text och färgstarka bilder gör det lättfångat.
Clara Bodin som jobbat i över tio år i Östeuropa berättar om olika kulturkrockat. Och Nadja Sellrup dansat i 30 år på Kungliga Operan tipsar om sina favoritställen runt Operan.
Annars är signalerna i innehållet att det vänder sig mest till män och affärsresenärer.

Kulturkrockar i öst.
En rubrik får mig att reagera: Prova in i semesterparadiset.
”Semesterparadis” är en klyscha som borde tvättas bort i alla tidningar. Kan vara precis var som helst, men här var det Mallorca.
 
Layouten och rubrikstilarna ger On Track en speciell profil.
Appelberg har gjort magasinet och de gör flera kundtidningar i en rak och lättläst stil
On Track kunde nog gjorts lite tydligare med tanke på där den ska läsas.
”Ta gärna med” står det på omslaget.
Den fungerar nog bättre att läsa hemma än i ett tåg eller flygplan.

På måndag: En muskeltidning.

måndag 10 mars 2014

Hoppsan! Ett stort tidningsformat som alla glömt


Stort är inte alltid bäst.
Facktidningen Journalisten kom i förra veckan med ett jubileumsnummer - 110 år - med att återgå till stort format, så kallad broadsheet, som tidningar hade förr.
Det var länge sen jag höll en sådan tidning i handen.
Hade glömt hur det var.
Men nu - allt blev för stort - och för litet.
Otymplig att hålla i handen. Texten upplevdes som för liten. Stort format kan kräva lite större textstil.



Mindre format ledde inte till någon höjning av upplagan, skriver Journalisten.
Formatet betyder mycket - men innehållet och formen får läsaren att ta ställning.
Att behålla ett sånt här stort gammalt format hade fått många tidningar att tappa ännu mera i upplaga.
Nu kommer raset genom allt på nätet.



Två intressanta rubriker fångar i innehållet:
”Gemensam form är ett stort misstag”

Tidningsdesignern John Bark dömer ut standardiseringen och mallandet som gör alla tidningar likadana.
- Det är franchising, säger Bark.
Jag håller med honom. Vilken dagstidning jag än tar så har
de samma form. Ingen sticker ut eller vågar vara annorlunda.

Nu beror det inte på att de inte kan. Allt beror på tidningsägarnas sätt att rationalisera. Redigerare, som förut gjorde sidorna, håller på att försvinna.
Med en standardmall kan text och bilder klickas in - oftast av skribenter och fotografer - och passa i tidningar som kommer ut i Norrland, Mellansverige eller Gotland.
Ett klick på en knapp och automatiskt får rubrik och text annat typsnitt.
Ett billigt trolleri för att få det att se lite annorlunda ut för ögat.

Rickard FrankDagens Nyheter varnar också för likstyrningen.
Men Rickard Frank har själv gått lite i fällan, tycker jag.
DN:s nya magasin och bilagor är lite väl stereotypa. Inget djärvt och överraskande som får läsaren att rycka till.
Frank skulle vågat som han gjorde med lilla Trelleborgs Allehanda som kom med flyhänta uppslag i olika bilagor.


Den andra intressanta rubriken är:
”En korres viktigaste uppgift är att vara ute bland folk”
Här handlar det om utrikeskorrar. Men det gäller lika mycket journalister på hemmaplan!
Den tid bör vara förbi då de alla satt och häckade på en redaktion. Nu kan de enklare röra sig ute på fältet, precis som gamla lokalredaktörer. Det viktiga är att de levererar. Med dator, platta, digitalkamera och mobil är de ständigt online mot både papper och nätet.
Skriva klart kan de göra från något kafébord, i bilen eller hemma från köksbordet.

Journalistens
försök i stort broadsheet var djärvt. Fler spännande olika format väntar.
Detta kan överraska och nytända läslusten.
Designbyrån A4 har gjort flera magasin i olika format, alla lika spännande och överraskade.
En kick för läsningen.

måndag 3 mars 2014

Måttligheten är stor i Motorföraren

Plus 9 000 exemplar!
Det skulle få vilken tidningsutgivare som helst att jubla och fira.
MOTOR-

FÖRAREN är en tidning som lyckats med den stora ökningen.
Men det firas nog inte med bubbel.
Motorföraren är medlemstidning för Motormännens helnykterhetsförbund.

Rekordökningen
kom inte genom att läsarna kastat sig över tidningen för att den är så bra.

10 000 medlemmar fick prova tidningen gratis under 2013.
Gratis är alltid bra för upplagen.
Inför 2014 sägs flera av provläsarna valt att prenumerera.
Nu återstår att se om det ger ökning även i år.

Ljustestet
Motorföraren glassar inte i layouten.
Om det nu är någon alls. Allt är rakt och enkelt. En stram rubrik överst, text i block och någon bild. Lätt för ögat att fånga in, trots det ser tråkigt ut. Typsnittet i texten är ganska litet med gott om luft mellan raderna. Lite större grad i texten hade gett ett lyft. Nu ger allt ett lätt intryck av att vara blekt.

Alla alkomätare är inte bra.
Ett stort och lite överraskande reportage är test av alkomätare! Behövs det egentligen bland Motorförarens läsare? Tydligen angeläget eftersom de testat mätare i samarbete med NTF. Av 34 testade blev 11 underkända.
Motorföraren har dock det bästa och enklaste rådet - låt bilen stå hela dagen efter en fest.


Tester är dominerade artiklar i hela tidningen. Nästan alla reportage går ut på det:
En äldre medarbetare går igenom kursen för at
t bli taxiförare.
Mobilen i bilen granskas med olika appar och möjlighet att fjärrstyra en del i bilen.
Bästa extraljusen för bättre nattsyn är ett reportage i samarbete med en motorsporttidning.

Lyxig camping testas.
En lyxig personbil och en fyrhjulsdriven jeep provkörs. Ett ganska snällt test där en del plus och minus hittas. Mest blev det en kort presentation.
Chefredaktören tog bil och husvagn och körde till en av Medelhavets lyxigaste campingar nära Venedig. En textmix av reklam för anläggningen och medarbetarens erfarenheter av körning och kostnader för resan.
Blek svårläst text på plocksidor.
En lagom dos konsumentinfo med lite småtråkiga texter och stram form. Måttlighet kan vi säga. Fest och glans är inget för Motorföraren - men de ger medlemmarna lite kunskap.