måndag 3 juli 2017

Sommarlätt

Sommar och liten semesterpaus.
Inlägg kommer då och då juli.

måndag 26 juni 2017

Vackra modeller och mycket reklam

Vackert ansikte, snygg rumpa och supersallader.
Med det är kvinnor redo att möta sommaren i fin form.
Lite så är tonen i magasinet Hälsa & Fitness med tillägget ”Nya”.
Hur den gamla var har jag inte jämfört, men troligen var tonen densamma.

Det finns en tidning till som heter Hälsa så konkurrensen finns om att få kvinnor att må bra.
Om kvinnor och för kvinnor är det som gäller. Jag hittar bara två män. Den ene bevakar när en kvinna tränar för snygg rumpa (ovan) och den andre propagerar för produkter med protein som han säljer.
Ja, en tredje man finns och är nästan självklar i en sån här tidning: Fredrik Paulún med sina kosttips. ”Kosttipar” stod det dock i innehållsförteckningen.

Mest är det här en träningstidning i kombination med att äta rätt.
Hoppa och stretcha är vanligaste träningsmetoden. Redan i början av magasinet kommer första dusten med rumpan genom lyft, hopp, böj och utfall, övervakat av en manlig tränare.
Efter det tar fitnesstjärnan Emily Skye (ovan) över med tredje delen i sin träningsskola. Månadens pass är ben- och rumpcirkeln och hon kör samma som i avsnittet före: hopp, lyft och utfall.
Emily visar själv på några bilder, men mest är det teckningar på hur träningen ska utföras.

21-dagarsplanen innehåller både kost och träning. Nyttiga rätter från frukost till middag och ett träningsprogram. Även här är det hopp och lyft men också variationer som armhävning med rodd, stångrodd och planka med rullning.
Måltiderna ska vara enkla att göra och riktigt goda och småbilderna visar på fräscha med mycket grönt och frukt.
Modellen som visar träningen är vältrimmad, så kanske stimuleras läsarna av hela konceptet.
Följs den här planen ska det på tre veckor leda till ett hälsosammare liv utan att räknas som någon quick fix-metod.

Om inte kvickt så ska det vara super. Sommarens mumsiga, matiga och fräscha sallader är super (nedan t h).
Yoghurt, spenat, körsbär, olivolja, vitlök, teff och sötpotatis är oväntade superlivsmedel och tahini är superfood.

Mindful beauty är en väg till skönhet och välbefinnande, skapat av franska supermodellen Estelle Lefébure (ovan).
Estelle jobbar med sig själv i etapper hela året: börjar på våren med att köpa grönsaker, vårstädar hemma och renar kroppen med citronvatten. Promenerar på sommaren, lägger ansiktsmasker, drar ner på tempot på hösten med massage och meditation. På vintern blir det skönhetsbehandlingar.
Till detta behövs gärna några krämer. En för ansiktet kostar 497 kronor och för håret 580 kr.

Jag ser magasinet mest som en produktkatalog. Märken och priser anges. På var och varannan finns det bilder på produkter som anses vara bra: ät- och drickbart, skor och kläder, kameror, krämer och parfymer eller böcker som personer gett ut. Till de flesta texter saknas uppgift om vem som skrivit.
Ett uppslag handlar om rolig sommarträning, men är märkt med att det är samarbete med ett företag.
Åtta sidor på slutet handlar om ”träningsmys”, ett modereportage med modeller i olika kläder med märken och priser (t h).
Förre MMA-fightern Assan Njie (ovan) får ett helt uppslag om sig själv och att han nu säljer proteinmedel.
Personerna som finns med är i de flesta fall vältränade modeller. Inte en enda ”vanlig människa” som tränar finns med.

Någon reportagetidning är det inte, frånsett inledande artikeln om vimmelreportern Lotta Gray (ovan) som kämpade sig igenom en cancerbehandling. Nu är hon tillbaka, vältränad, tatuerad, sminkad och fräsch. Hon får också göra reklam för boken hon skrivit om sig själv.
En fyrabarnsmamma bloggar om sitt liv och en entreprenör som tränar berättar om en dag i sitt liv.
Men resten är modeller och produkter.

Grafiskt är formen lätt och luftig. Texten är lite blek och känns ovan för ögat. Den kunde haft mera svärta eller lite större grad. Svårläst blir det med text i svag bakgrund i färg. Helt omöjligt för ögat blev det med vita bokstäver i rosa bakgrund i artikeln om Lotta Gray.
Bildtexter, på de få ställen där det finns, är inlagda i bilderna och inte heller lätta för ögat.
Omslaget har nio rubriker som kan bli lite rörigt för läsaren att fånga in.
Priset, ”endast 49 kr” är billigt, men jag förstår att de många produkterna som visas står för lite sponsring.

måndag 19 juni 2017

Det går som en dans efter 25 år

Får jag lov – till andra dansen..?
Magasinet Får jag lov hänger med och firar 25 år.
Jubileums-
numret är glansigt. Något extra har strukits på omslaget.
Tony Irving strålar på bilden, leende och harmonisk. Elvis Presley skymtar i övre hörnet.
Läslockande kändiseffekter.
”Världens kramgoaste musiktidning” kallar sig Får jag lov.
Världen är nog begränsad till svenska landsbygden. Det är där det dansas – i folkparker och på loger.
Redaktioner ligger i Stockholm, Malmö och Sölvesborg, men kundtjänst och postadressen finns i Nossebro - ”tätort i Västergötland och centralort i Essunga kommun, Västra Götalands län”, enligt Wikipedia.

Jag tittade i Får jag lov för sju år sedan och stil och ton känns igen.
I en kavalkad visas några uppslag hämtade från de 25 åren (ovan).
Rubrikstilarna har alltid varierat, olika varianter i versal, gement, magert och halvfet, rakt och kursivt.
Det blir ändå inte rörigt. Formen känns luftig och lättläst.

Annars handlar det om orkestrar och deras medlemmar. En allmän vinkel brukar oftast hittas.
Streaplers, ett gammalt välkänd dansband som bildades 1959, nu med nya medlemmar, har skaffat en hjärtstartare som de alltid har med sig (ovan). Det händer att någon faller ihop på dansgolvet när orkestern driver upp tempot. Senast i november i fjor då en man fick hjärtstopp. Med Streaplers kamp i 35 minuter och med sex elchocker klarade sig mannen utan några skador.

Jenny Silver är en välkänd dansbandssångerska. Nu satsar hon på ett helt annat yrke vid sidan om sången: lokförare!
Där ute på spåret hoppas hon få inspiration och kreativitet till musiken. För sången ska hon fortsätta med.
Hon hade egentligen en cowboydröm om att köra långa godståg genom öde landskap. Nu blir det persontåg och ibland kan det nog bli Öresundstågen, en linje som drabbas av ofrivilliga stopp och passagerare som får gå på spåren. Då kan det vara bra med en lokförare och känd sångerska som piggar upp med några hurtfriska låtar.

Tony Irving inleder tidningen med fyra sidor, färgstarka bilder och intressant text. Tony föll för dansbandskulturen och musiken när han kom till Sverige 1993.
Nu ser han som sin uppgift att lära ut mera, främst vett och etikett på dansgolvet. Alla stilar och trängsel på golvet gör att många känner sig utanför. Nu predikar Tony lite grundlinjer om att röra sig åt vänster, intimitet och att hålla sin partner.

Efter Jenny, Tony och Elvis - som vid en konsert i Sverige i maj sjöng från storbildsskärm till en symfoniorkester - är det kändisfritt utanför dansbandsvärlden.
Expanders firar 30 år (ovan), danspalatset Granbacken vid Löberöd i Skåne har funnits i 100 år. Sedan 12 år drivs den av en närboende lantbrukare och asfaltsläggare.
En tillbakablick görs kring Melodifestivalen, countrysångaren Simon Andersson blickar framåt och radio Viking är lyssnarnas vän.
Folkligt rakt igenom.

Formen har inte genomgått någon revolution under 25 år. Nu görs den av samma formgivare, Mickey Grundström, som även gör Flygrevyn, som jag tog upp förra veckan.
Texten är här lite större och lättare att läsa. Men notiserna som finns i Insänt (ovan) och Smått och gott är för ynkligt smått i graden.
Och jag ogillar ledaren, som är den alltför vanliga varianten, där chefredaktören berättar om allt som finns i tidningen. Det räcker med innehållsförteckningen – skriv något eget i stället!

Bilderna sätter en profil. Mest är det orkestrar och enskilda glada spelmän som tittar in i kameran. Även glimtar från dansgolv finns.
Lite fläkt av Hänt i veckan är några bildgallerier med massor av människor om och kring dansgolven (ovan och
t  h).
Avslutningen är vad de inbitna vill ha: recensioner av skivor och turnéguiden med alla orkestrars spelplatser under våren och sommaren, fram till nästa nummer kommer (nedan).
25 år med ett pålitligt innehåll och utan större förändringar säger att Får jag lov nog hänger med ett tag till – åtminstone så länge det dansas ute i den svenska landsbygden.

måndag 12 juni 2017

Från luften till nördar på marken

Entusiasterna har sina tidningar.
Bilar, båtar, motorcyklar, mopeder, traktorer, cyklar – och flygplan.
Flygrevyn fångar in den sista gruppen.
Läsning och bilder som är en bit från oss ”vanliga” som flyger reguljärt eller charter.

Bilder och texter är njutning för nördar.
Suggestiva bilder, mycket nära.
Planen är ofta fotograferade i luften, liggande lite på snedden för att öka dramatiken. Mest blå himmel i bakgrunden, ibland skymtar landskap under. Som biltidningar där bilarna kommer på vägen och bilden är lite suddig och vriden för att fånga farten.
Jag hittar bara ett fåtal bilder där människor finns med.

Första delen av magasinet inleds med korta notiser om och kring plan.
Mycket märkesnamn; Team 60, F-35B, Global 7000, E190-E2, Atlantic Trident, Aermacchi M-346… Alla med några nyheter som de insatta måste känna till.
De större huvudreportagen har ofta ett bredare allmänintresse, men i vissa gör språket att många inte fångas in, om de skulle få tag i tidningen.
Luftens hjältar, som handlar om ambulansflyget Mediflight 5980 (ovan), är ett reportage som kunde gått i vilken tidning som helst.
”Det bästa jobbet man kan ha, livsavgörande insatser gör våra flygningar spännande”, säger en pilot.

Med Boeing 737-600, som kallas Lilla Grisen och är ett välkänt plan hos SAS, har nog många varit uppe i luften med (ovan). Den stora, runda jätten börjar nu spela ut sin roll och ska ersättas med en modernare modell.
Kanske får nya planet inspiration i artikeln om hur ett flygplan får sin själ med en snygg inredning (t h). Här kan passagerare känna igen sig och säkert komma med goda råd. En inredning som går helt i lila (bilden) kanske gör charterresan till Mallis lite behagligare.

Ett flygtest finns förstås med. Lite pojkdrömmar kommer fram i artikeln om en ny typ av skolflyg, Sonaca 200, som är klar i höst.
De två piloterna som skymtar genom glastaket i cockpit, ser väldigt belåtna ut. Testaren var imponerad av planet. Utan att använda den extra lilla kicken med 15 hästkrafter, drar han upp planet i luften efter mindre än 300 meter på marken. Bilden är fin och de två i cockpit njuter. Lika enkelt tar han ner planet och gör sättningen till en formalitet.”Kul att flyga, kul att landa”.
Och Biggles kan skymtas i reportaget om ME163 Komet (nedan), det lilla, snabba och knubbiga bombplanet som drog fram under andra världskriget.

Grafiskt är öppningsuppslagen över två sidor starka och suger in läsaren.
Texterna är ok att läsa i dagsljus, men jag ser gärna en höjning av graden i storlek. Många tidningar ligger kvar i nivån kring 8 punkter, men 9 borde vara minimum. I några block med breda spalter kan det se tungt ut och vara en broms i läsningen, främst när ljuset inte är helt perfekt.
Övergångar, när texten fortsätter på annan sida, kunde på en del ställen varit smidigare.

En stor anfang är en vanlig öppning i artiklar i alla tidningar. Jag ser gärna att första textraden börjar i nederkanten av anfangen. Fungerar smidigast i läsningen och ger en luftighet.
Lite konstigt blir det när första ordet är ett egenskapsord där alla bokstäverna är en enhet. När anfangen rycks loss hänger det inte ihop (bilder).
Och så har jag mitt tjatämne: seriffer.
Även i Flygrevyn blir det blekt och svårläst. Alla tidningar bör se över valet av typsnitt. Mer svärta behövs och en större grad. Läggs texten på svag bakgrund med färg säger ögonen ännu mer ”hoppa över det”.

måndag 5 juni 2017

Tunn Metro på väg att fladdra bort


Tunn och sladdrig. Inget lokalt.
Klara signaler för en papperstidning på avveckling.
metro var en gång en ganska pigg papperstidning, gratis i, eller nära, bussar, tåg och tunnelbana.
Nära finns den fortfarande, men ingen verkar läsa den.

Sveriges största nyhetstidning kallar sig Metro. Det beror på vad man menar med nyheter. Mycket är kanske nytt för många läsare, men nytt som nyligen hänt är det mindre av.
Skåne står det i vinjetten i min edition. Men något skånskt hittar jag knappt. En liten notis är från Lund – hemvården hade missat en brukare i rullstol. En halv sida i fredagstidningen tipsar om ”Fem sköna skånska badställen”. De fem är formulär 1 A som alla badintresserade känner till.
Några få annonser kan också kopplas till Skåne.
Det var allt på en hel vecka.

Metro inleder med insändare, debatt och kolumn med en krönikör. En vanlig öppning i många tidningar. Inget är lokalt kopplat till någon utgivningsort.
Annonser för olika spelbolag får stort utrymme, vissa dagar hela mittuppslaget (t h), annars enkelsidor. En trend som kan visa var annonsörer finns. Kvällspressen har sina vinannonser som dominerande.

Förut såldes fredagstidningen ut med avdelningen Wkd, vilket ska tolkas som weekend. En bra vinjett, kortare artiklar, piggt presenterat. Fräscht och tempofyllt. Jag gillade satsningen.
Nu verkar Wkd tagit sommarpaus, om det nu ska tolkas som att inget intressant finns i weekenden.
Denna fredag är det lite andra artiklar: Nio experter varnar för sommarens musikplågor. Citronglass att göra själv. Yoga med klassiska sommarhälsningar. Och så de fem skånska badplatserna.
Tre sidor långläsning om studentfirande är förstås en aktuellt ämne.

Mest är det läsning som räknas till feature – underhållning.
10 anledningar att besöka Hongkong” dominerade sidan 1 en måndag. Knappast något som skapar riv och slit efter tidningen.
Andra stora inslag i veckan var om somriga plagg och detaljer som gör kjolen (nedan), de mest inspirerande herrbloggarna på Instagram om mode och sexexperter om dating online.
Annars är det som räknas till nyheter lagt på Inrikes och Utrikes, mest bara enkelsidor, ibland två.
Sporten är kort, ofta bara en sida med rikssvenskt eller internationellt (t h).
 
I mixen, som kan uppfattas som omväxlande, finns förstås flera intressanta artiklar som kan fånga läsarna. En större artikel var om Sveriges enda seniorboende för HBTQ-personer (nedan vänster sida). Kamratposten fyller 125 år och fick också utrymme. Bilar och motor får en sida i veckan.
På ett sätt är Metro bra – texterna är korta och det blir tempofyllt.
Men alla säger att en tidning som vill överleva måste satsa på lokalt material. Metro måste bli mera lokal i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö för att fånga läsare.

Klara signaler säger att Metro inte längre lockar läsarna. I tidningsställen ligger alla exemplar kvar, på bussar som jag åker finns ingen tidning, alla – precis alla – sitter och flippar på sina mobiler.
Turbulensen har varit stor kring tidningen. Ny ägare, snabbt avhopp och en ny till som visar sig ha stora skulder.
Metro har också fått en ny chefredaktör, Staffan Erfors, som hoppat runt på flera chefsroller i medievärlden utan att ge några bestående avtryck av framgång. Tiden på Metro blir nog inte lång – inte för själva tidningen heller.

måndag 29 maj 2017

Klippt för fackorganet - kortare och rappare


Mindre papper, mindre text.
Trenden är sådan för papperstidningar.
Nu har även fackorganet Journalisten tagit steget.
Klipp och skuret så är det klart.
Äntligen får jag säga.

Fackorganet har länge varit tungt. Långa texter och ett större pappersformat.
Inga tecken på att följa andra tidningars exempel – inte förrän nr 5 i april. Nu har nummer 7 kommit och redaktionen har firat en hel del beröm.
Pappret är klippt mycket på höjden och lite på bredden.
Texterna är kortare, en hel del luft på sidorna och mellan spalterna.
Ljust och lättare att läsa.
Förändringar ska inte vara alltför omtumlande för läsarna. Det mesta från förra formen känns igen.
Chefredaktören Helena Giertta, välpumpad och med bestämd blick (ovan) inleder som vanligt med ledaren på sidan 3. Sedan följer sidan Ingång med läsarreaktioner, Nyheter med olika avdelningar och avrundas med sidan Utgång, som ofta är en samtal med en aktuell person och sist kommer de klassiska grodorna.
Färgsignalerna rött och grönt i rubriker och linjer finns kvar. 
Välkänt, men ändå en klar förnyelse.

Tempot blir högre med kortare texter. Flera texter håller sig på en sida.
De längre reportagen finns förstås med, men texterna ryms ofta på ett uppslag. Första stora reportaget är en granskning av riskkapitalisterna Segulah (ovan). Texten är uppdelad i flera olika block så de sju sidorna känns inte tunga.
Här blev det en liten miss. En liten snutt text från första uppslaget flyttades över till följande uppslag – och hängde helt i luften. Den borde kunnat klämmas in på huvuduppslaget.

Magnus Falkehed är korre i Paris och tar upp hela omslaget och tre insidor (ovan).
En granskning sker av 24Journalistik (nedan), en sajt som satsar på lokalt innehåll. Fyra sidor, varav tre med text, har ett tempo som fångar läsaren, men kunde nog putsats lite på.
Med kortare texter i mindre block och luft emellan, blir tidningen lättläst. Jag skulle dock inte ha något emot en lite högre stil-
grad.
Upp-
slaget med Debatt (t h), som handlar om SVT:s ställningstagande, blev inte oväntat långt. När journalister kastar sig in i debatt blir det ofta många ord. Ett långt svar spädde på.

Fackligt avhandlas på en sida och på slutet kommer Folk som fått nya jobb, utmärkelser eller kammat hem något stipendium.
Journalister rör på sig och är flitiga på att ta hem stipendier. En del lediga jobb finns också. Sex annonser med lediga tjänster annonseras ut.
Avslutningen på näst sista sidan är den klassiska Grodor  (t h) – fel i tidningarna som alltid brukar vara det roligaste. Missade bokstäver och syftningsfel, som den här:
Även den tunga profilen Margit Silberstein fick sluta på SVT när hon fyllde 67 år mot sin vilja.