måndag 16 oktober 2017

Modetidning för bilder - inte texter

Tidningar kan vara glassiga i formen och starka i text och bilder.
Vilken vill då inte bli hyllad som Årets tidskrift och få beröm som ”...starka berättar-
förmågor, medier med förmåga att skapa upplevelser för sin publik och som verkligen fångar sina läsare med sitt innehåll och sin form”.
Så skriver Sveriges Tidskrifter när de presenterar nominerade till årets priser.
En av tidningarna är Style by i gruppen Populärpress Print.
Jag har tittat i den.

 Style by kan knappast få pris för ”starka berättarförmågor” och inte heller för ”fångar sina läsare”.
Om det hetat ”fångar sina tittare” kanske ett pris är motiverat.
För Style by är till för tittare. Massor av modebilder och annonser på 244 sidor. Det är svårt att skilja på vad som möjligen kan vara redaktionellt och vad som är annonser.
Allt går hand i hand med märken och priser.

Texterna är nästan uteslutande av typ frågor och svar. En rak metod som kan vara intressant – om det ställs vettiga frågor!
Nu handlar det om folk i modebranschen och frågorna är därefter:
- Vad är sann stil?
- Vilken är din favoritaccessoar? 
- Vad fascinerar dig med smycket? 
- Har du bestämt dig för vad du ska ha på dig än?
- Vem är dagens Diorkvinna?
Svaren blir tyckande och reklam för egna verksamheten. Alla intervjuade finns i branschen som stylister, modeskribenter, designers, skönhetsredaktör, hudterapeuter...

Modebranschen är tillfälliga trender och stjärnor. Men några hänger sig kvar. Ett stort block i tidningen är temat ”evig stil” och här har flera kvinnor hängt med som ikoner; Jane Birkin, Grethe Qviberg, Laureen Hutton, Nina Simone och Patti Smith.
Men den sista är – mycket subjektivt sett ! - inte någon direkt förebild och gav ett slitet uttryck i den stil hon var med i Skavlan i lördags.
Men unga kvinnor glänser i vackra kläder på alla sidor.
Ansiktena strålar sällan. Blicken ofta är tom och mungiporna går neråt.


Grafiskt sett är graden i texterna i minsta laget. Detta hänger kanske på att texten in får slå ihjäl bilderna. Men textblocken kan upplevas vara kompakta. Inget finns som lättar upp, som mellanrader och ingångsord. 
Bildtexterna är inte alltid lätta att hitta och ibland är storleken ännu mindre än övrig text.
En miss skedde i temat ”Evig stil” där text lades in i bilderna, så liten i storlek att det blev nästan oläsligt. Dessutom störde det bilden.

En text i tidningen imponerade på chefredaktören Jonna Berg (ovan), en av hennes absoluta favorittexter någonsin.
Journalisten och hiphopexperten Ametist Azordeganberättar om sina – ögonbryn. (nedan)
I Iran, där hon är född, är den perfekta ”fågelvingen” enda skönhetsidealet för ögonbryn. Men Ametists ögonbryn var buskiga. För dessa blev hon mobbad och utsatt för rasistiska påhopp.
Men så vände det – hela västvärlden såg skönheten i rejäla ögonbryn, ju tjockare desto bättre.

Tyvärr var denna ”favorittext” inte grafiskt rätt presenterad (ovan). Allt bestod av två långa textblock. Tungt, när dessutom stilen är liten. Skrivet pang på utan någon pausering.
Flera nya synpunkter krävde utgångar och början på ny rad.
Blankrader emellan hade också lättat upp.
Här syntes, att en modetidnings stryka är bilder, inte att presentera texter.

I underlaget till nomineringen nämns att ”annonsörer från Gucci till Lindex trivs” och att ”2017 lät detta exklusivt svensktalande magasin höra tala om sig internationellt och ökade lönsamheten”.
Det sista är rätt: i stort sett allt i tidningen bör klassas som betalda annonser.

måndag 9 oktober 2017

Proffs - för grabbar och deras stora lastbilar

PROFFS. Det låter tungt.
Mer tyngt blir det med tillägget:
En RIKTIG lastbilstidning.
Där har vi allt sammanfattat.
Grabbar och deras stora tunga fordon i en tidning.

Proffs vänder sig till alla som sysslar med vägtransporter, chaufförer och åkerier.
Sedan 1990 har målgruppen fått tidningen och upplagan når 14 000 ex.
Mycket läsning och bilder får de 12 gånger om året.
Branschen må betecknas av valkiga grabbnävar, stök och bök, men tidningspappret är elegant: blankt, helt i färg och dessutom i stort i kvällstidningsformat.
De kan ha råd att kosta på sig. Tidningen är späckad med annonser. De två personerna på annonsavdelningen har säkert fullt upp med jobb.

Direkt när jag öppnar tidningen slås jag av att det här blir en utmaning. All text är i typsnittet seriffer. Jag behöver inte påminna om min inställning: detta typsnitt ska användas med försiktighet. I små notiser kan det gå. Men ofta är svärtan för svag, stilen tunn och blek. Det griper inte ögonen och lockar inte till läsning. Dessutom är graden i Proffs i minsta laget.
Jag stör mig också på att, när det är reportage på ett uppslag, hoppar texten till den andra sidan i ett för stort glapp utan att riktigt hänga samman.

Sidorna är en härlig mix av allt: åkerier som går bra, jobb ute på vägarna, fuskare som avslöjas vid kontroller, gastrisk bypass-operation och vad det innebär (ovan), test av lastbilar och prylar, kampanjer för en bättre bransch, mässreportage, chaufförer som möts av uppskattning…
Bilderna är många, lite för många och ibland för stora. Variationerna i motiven är få.
Layouten är stram och det slöas inte storlek i rubrikerna. Alla är små och i kursiv stil och går oftast över hela sidan.
 
Lastbilarna dominerar, men människan finns i lika hög grad. Män, som stolta och raka står framför sin glänsande bil. Kvinnor skymtar på ett fåtal bilder, men då hör de kontoren. Men kvinnor finns även bakom ratten. I Falun utbildas framtidens chaufförer i ett treårigt transportprogram. En av dem som gått ut i år är 21-åriga Jenny Söderström och hon fick jobb direkt när hon var klar, precis som en klasskamrat (ovan).
- Vi faktiskt har en hel del reportage med kvinnor och vi försöker att inte använda uttrycket ”grabbig bransch”, säger chefredaktören Göran Rosengren.
Yngre chaufförer behövs, det bedöms som ett framtidsyrke. Medelåldern bland de nuvarande är hög och många går snart i pension.
Branschen andas framtidstro, det syns också i artiklarna.

Ett familjeföretag i Haparanda, som funnits i 45 år, har tagit hand om stans sophantering.
Kalles Bud omsätter 58 miljoner (ovan), i Tore Pellis åkeri är det full fart (nedan), Alingsås åkericentral i minst i regionen, men är ”bonnpojkar” som fått ett gott rykte.
En transportledare, som själv aldrig kört lastbil, har blivit känd som värmespridare med sin positiva inställning. Med en sida på Facebook sprider han sin linje om hur viktigt det är att chaufförerna ser sig som representanter och säljare för hela kåren.

Dessa fantastiska lastbilar blir bara starkare och får alltfler finesser.
En tjeckisk bil är en mästare i svår terräng, timmerbilar med flistuggar fixar det mesta i skogen, Volvo har en modell med krypväxel, tandemdrift och kan också lyfta drivaxeln, ett märke lanserar en halvautomatisk funktion för in- och utfällning av kranen, en ny hydraulpump ”minskar frustrationen”, en pratglad gps sitter förstås bra i hytten…
Finesser som bara de insatta förstår.
 
Tuffast är förstås en trucker, helst en amerikanare typ Mack. Pråliga och färgglada, lite av vilda västern. Stora avgasrör, fler instrument än i ett flygplan (ovan).
Far och son Mattsson i Smedsbo i Dalarna hittade sitt fynd i USA, fraktade hem den och gjorde ändringar som krävdes. När allt är klart är den redo för uppdrag. När de startar upp muskedundret är mullret bara halva glädjen.
 
Man måste beundra tidningen för de kör på med entusiasm i en egen stil.
Visst skulle jag gärna ge Proffs lite struktur. Ge avdelningar olika vinjetter: notiser, facknyheter, tester, personartiklar, jobbreportage, debattartiklar, mässor.
Andra rubrikstilar i lite större grad och några öppningsuppslag i en starkare profil skulle ge ett lyft.
Bildurvalet bör ses över och typsnittet i texterna absolut bytas ut.
Men omvänt sett kan många tidningar blir överdesignade och för stramt strukturerade.
På Proffs sidor händer det alltid något i ett lätt rörig blandning. Det är kanske ett stuk branschen gillar.

Proffs profil förklarar chefredaktören Göran Rosengren så här:
- I papperstidningen håller vi ett "lugnare" tempo. Där skriver vi om våra chaufförer och åkare som i många fall driver verksamheten "by the book".
- Här finns de ”seriösa aktörerna” och de mer djuplodande artiklarna.
Proffs finns även som gratis webbtidning och ett komplement till tidningen. Artiklarna där återfinns inte i papperstidningen.
- De artiklar som vi lägger på nätet, är till stor del sådana som vi vill ska kunna spridas. Syftet är att göra våra politiker medvetna om hur det faktiskt ser ut i verkligheten – och hur man har valt att lösa det i andra länder.
- Enligt TS-statistiken är vi den största branschtidningen på nätet i vårt fack med flest antal besökare.
- Kanske är det svårt att direkt se vår ”strategi” om man inte har följt Proffs ett tag, säger Rosengren.

måndag 2 oktober 2017

Hårda Betong kan hitta en mjukare bredd

Betong – ett hållbart material.
Stadigt i byggnader och trend i inred-
nings-
detaljer.
Betong som tidning följer ungefär samma koncept: tjockt och fast papper, lite matt, nästan kartongtyp. Snyggt och lite trendigt.
Betong är ”den kreativa byggtidskriften” som det heter på omslaget.
Den vänder sig till betongbranschen, entreprenörer, arkitekter, konstruktörer, studenter, beställare och de får prenumerera på den.


- Ledorden för Betong är tyngd, kreativitet, stolthet, d v s utbildande, nytänkande och bevakande av branschen, säger chefredaktören Roger Andersson.
Ledorden känns redan i handen – tidningen är tung och stoltheten syns i texterna. Det är betong på alla sidor och alldeles för mycket på ett sett: Det ska inte behöva stå betong i nästan varenda rubrik i en tidning som handlar om ämnet!
Samma fel gjordes i djurtidningar som jag tog upp nyligen – hund och katt i alla rubriker. Ett misstag som facktidningar gör när redaktionerna är alldeles för mycket inne i ämnet.
 
Stoltheten finns i själva materialet betong. Vallastaden i Linköping är en ny stadsdel som ingick i en bomässa i september. De råaste bostäderna är förstås i betong. I två närbilder visas en slät och en räfflad fasad med profilbalkonger i trä. Ett parkeringshus fick en originell design med växelvis solceller och färgat glas.
Tyvärr ger bilderna ingen helhetsblick på husen, området och övriga fastigheter. En liten skiss visas, men till den behövs förstoringsglas.:

Även i andra bilder är det mest närbilder där stoltheten förstås ska komma fram: det här är hus i betong.
I ett nytt hotell i Västerås (ovan) ser gästerna alltid detaljerna i betong och från uppvärmda utomhuspoolen på sjunde våningen har de också blick mot ett näraliggande silo i samma material.

Kungliga tekniska högskolans campus i Stockholm lyser några nybyggda mäktiga grå kolosser med släta fasader (ovan). Innanför dessa döljs det 300 studentlägenheter och några övriga lokaler som lätt ska gå att ändras om för olika användning.
Arkitekten bakom projektet – Linda Teng – är för detta nominerad till Årets betongarkitekt.

En intressant artikel hittar jag om att betongvägar har en framtid. En av de första har jag vuxit upp vid och den är nu efter över 60 år kultstämplad. Det var kvalité i materialet och kanske inte så mycket trafik. I små bitar har den dock blivit lagad med asfalt.
Nyare betongvägar har visat sig inte ha lika lång livslängd, men genom att vara noggrann med val av stenmaterial och betongkvalité, ska de kunna bli bättre.

Många artiklar skulle kunna nå en bredare läsekrets: hus, inredningar och vägar stöter alla på och har säkert synpunkter om dem. Men magasinet är i både text och bilder starkt fackinriktat och når inte utanför den gruppen.
Rubrikerna är svaga och bilderna blir lätt mörka, kanske beroende på pappret.
Jag tycker nog att Betong ska våga ta steget och lätta upp presentationen lite för att locka fler allmänintresserade läsare. Upplagan skulle nog öka från de 4 800 som prenumererar i dag.

Branschen som sådan är absolut inte grå och färglös. Det ser jag på slutet i inbjudan till ”Betonggalan – Fashion week”. Här verkar det vara glans och glamour i stil med Filmgalan, Fotbollsgalan och tv-galan Kristallen.
Folk i branschen är nominerade till ”Årets” i många områden: konstruktörer, entreprenörer, forskare, kultur, miljö, ung och tung…
Inte konstigt då att själva galan också är nominerad till Årets tidskriftsevent: ”Med humor och värme känns något hårt plötsligt mjukt”.
I den stilen finns alltså underlag för att även ge tidningen Betong ett lyft.


Som extra tidning medföljer MELLANRUM – att fånga upp det som hamnat i ett mellanrum. Det första numret kom för åtta år sen.
En tidning skriven av journalister och för arkitekter och främst till de senare, samt beställare.
- Jag tycker den behövs som komplement till övrig arkitektlitteratur, skriver chefredaktören Roger Andersson i inledningen.

Formen är starkt avbrytande: bilderna och grafiken är inte direkt riktade till ”vanliga” läsare (ovan t h). Märkliga byggnader med utsirade detaljer.
På de åtta första sidorna är allt lagt på svart bakgrund (ovan). Texten blir lite svårläst och bilderna hade nog mått bra av vit omgivning.
I Mellanrum kommer också människan fram: Emma Jonsteg är ett starkt varumärke som både syns och hörs i den grå betongen (ovan). En flitig föreläsare men också fyrabarnsmamma. Emma får nio sidor och visar att det också finns en mjukhet i en värld som består av hårt material.
Kanske satsar Betong även på en tredje tidning, lite då och då. Mer riktad till konsumenter som husköpare och intresserade av inredning. Nischen bör finnas, för själva materialet har bredd.

måndag 25 september 2017

En lantman klär sig i finkostymen

Mulligt, maffigt, manligt.
Lantbruk – det är maskiner det. Stora, starka. Röda och gröna.
Lantmannen är ett magasin som skildrar den världen.
Lantmannen själv sköter maskinen. I bild syns han vanligast på en liten porträttbild.

Lantmannen har nyligen fått ny form. Ett elegant magasin, fint papper med lite sträv yta, snygg layout, fina bilder, lättfångade texter – och inte bara för lantbrukare.
Det här är inget ”gödselblad”, om jag kan säga så.
Flera artiklar bör vara allmänt intressanta för konsumenter. Rubrikerna är ofta riktade så och presentationen kan suga in läsare.

Ibland framstår lantbruket som riktigt romantiskt. Som när Peter Bertilsson på skånska Annedals gård, sätter sig i hytten och kör ut för att tröska raps en mörk augustikväll (ovan). Himlen är mest klarblå, den nedgående solen ger ett svagt rött sken i bakgrunden, svag belysning skymtar från hus i skogsbryn. Tröskan är i bilden centrum i en stark belysning. En suggestiv bild.

En annan personartikel har fått en kvick ordlek i rubriken: I Franckrike… Handlar om en fransman bosatt 15 mil från Paris, som heter Franck och odlar olika grödor för att sprida riskerna. En gröda är elefantgräs som skördas i mars. För de långa stängerna får han 60 euro per ton som sedan mals ner till ströfoder.
Kanske ett tips för mig? Mina tre stora plantor elefantgräs ger mycket jobb när jag ska kapa dem, dela i bitar och köra till återvinningen.
 
Öl gillar grabbar och två bröder fick idén att skaffa några humleplantor för att börja brygga. Efter två år har de 1 500 plantor och den största kommersiella odlingen i Sverige. Ett eget bryggt lättöl kunde de också servera besökare vid ett engagemang (ovan).
Havre finns i mer än gröt och i fram-
tiden kan det bli en lönsam nisch-
gröda till produkter som ”människor ska kunna äta, bli friska av och smörja in sig i”.
Regn har vi haft mycket i sommar och rapporter om översvämningar har kommit från övriga världen. Ett reportage sitter därför rätt om vad det betyder för skörden i olika länder. I Kanada och Frankrike är det bekymmer, men Sydafrika har haft den högsta majsskörden på 36 år och en lantbrukare i Ryssland har på 10 år fått den bästa skörden av höstvete och korn.
 
Visst lyfts människor fram också. Profilen är ett inslag i varje nummer. Dock sällan jordbrukaren med lite skit under naglarna. Ofta är det en VD i ett företag eller organisation. I nummer 9 är det Magnus Oscarsson i Östergötland, som är deltidsbonde men mest är riksdagsledamot och siktar på att bli landsbygdsminister. På bilden visar han också fingrarna med väl manikyrerade naglar (ovan).
Fördelningen bland profilerna är jämn med män och kvinnor. I ett annat nummer lyfts en kvinna fram som ”högklackat men med fötterna i myllan”.


Maskinerna ger det starkaste intrycket. En traktor som är snålare, stabilare och maxat bekväm. Tunga vältar, harvare med knorrpinne, balvagn med hydrauliskt reglerade sidogrindar. En Crosscutter Disc med kraftigt veckade tallrikar som bekämpar ogräs och stubb. En grym såbäddsharv från Danmark som är effektiv och intensiv, en traktor som ger 188 hästkrafter på hjulen. En tillverkare kommer med nya tröskor med massor av finesser i hytten: två kameror håller koll, sensorer mäter vikter och data bearbetas, en nyutvecklad körspak har 24 funktioner...

En tidskrift för professionella lantbrukare sedan 1890”, är nu också uppdaterad med inspiration från den fina magasin-
världen.
Texterna är inte så långa och har godkänd läsbarhet, men jag hade gärna sett en liten höjning av graden. Det hade passat bra till den övriga kraftfulla layouten.
Har läsaren riktigt ont om tid så finns i början en snabb översikt av det bästa som ska kunna läsas på två minuter (ovan).
 
Gamla Lantmannen hade i innehållet samma stuk med en rak, men inte lika fin layout. (Omslag ovan)
Med den nya formen kom allt fram ännu bättre i mixen och för-
pack-
ningen.
Om också läsaren tycker det vill gärna chefredaktören Anna Nilsson veta när hon bjuder in till en läsarpanel (ovan).
Uppslag i tidningen innan omgörning.

måndag 18 september 2017

Kur för hälsotidning utan att den var dålig

En tidning kan, precis som människor, ibland behöva någon kur för att komma i form.
I Södermanland har befolkningen fått Min hälsa från Landstinget. Nytt format och annan layout.
Är den då ”friskare” än föregångaren? Nja, nu tycker jag inte den förra vara så ”sjuk”.
Ordleken kan vara billig, men lite ligger i liknelsen.

När nya redaktören Johanna Haugness började för snart ett år sedan ville hon direkt ta tag i tidningen.
- Jag ville bidra till en lättläst tidning som kändes hälsosam och inspirerande, säger Johanna.
- Den skulle också erbjuda något för de flesta, oavsett om man läser hemma i lugn och ro eller 5 minuter i ett väntrum.
Johanna tyckte texterna var för svåra, bilderna för mörka och tunga och tempot i tidningen inte tillräckligt bra för att nå vår breda läsargrupp.
 
- Sörmlänningarnas läsvanor och förkunskaper om vård och hälsa varierar väldigt mycket. Våra läsare har heller inte bett om att få tidningen, den är gratis och skickas hem till alla sörmländska hushåll.
Ytligt ger Min hälsa direkt tre signaler: nytt format - A4 är klippt lite på höjden - nytt papper och ny logo.
En leende familj möter läsaren på omslaget. Ett av barnen har matallergi och familjen fick lägga om kosten. Artikeln fick ett uppslag (ovan).
Andra stora reportaget handlar om hotellchefen Sarah Böhlmark (ovan t h) som tidigt upptäckte att hon led av pollenallergi. Med åren lärde hon sig hantera problemen och är nu alltid förberedd när våren och sommaren kommer.

Artiklarna ingår i temat allergi. (Detta är första numret från försommaren i den nya formen.)
Båda reportagen lyfter fram människor i vardagen. Lättsamt skrivet, kortare texter och positiv ton. Läsarna kan känna igen sig och få ny kraft kring sin egen hälsa.
Var femte sörm-
länning anses ha besvär med aller-
gier. En över-
läkare intervjuas om olika läkemedel som finns.
En lista finns med svar på de vanligaste frågorna, rakt och lättfångat. En kort text ger info om var allergivården finns att få. Korta faktarutor hör till alla artiklar.
Mixen med människor och fakta balanserar bra. Två andra längre artiklar handlar dels om vanliga sommarolyckor, som avklippta tår av gräsklipparen eller brännskador vid grillen (ovan) och om äldre personers matlust.
 
Layouten har gjorts av byrån A4. En del av deras signaler känns igen: gula runda plattor och gula överstrykningar av något som ska framhävas. Likaså en tunn dragen linje för hand med pil.
Ljust och lätt på 24 sidor i behändigt format. En miss kan vara att texten till faktanotiser är lagd på en grå bakgrund. Det kan bli svårläst i vissa ljusförhållanden.
Min hälsa har kommit ut i nära tio år. Design och omfång har varit samma genom åren, men formatet har varierat.

Hur var då den gamla varianten (ovan)? Jag håller inte riktigt med Johanna Haugness om att texterna var tunga, bilderna mörka och tempot för lågt.
Formatet var knappt en centimeter kortare och nära två centimeter bredare än A4 med vitt, blekt matt papper lite tjockare papper.
När den här typen av format dök upp hos olika tidningar tyckte jag att det var en spännande och annorlunda variant. Men det är förstås en del år sen.
Visst kan bilderna vara lite mörka i bakgrunden, men då är det fotografen som valt det. Människor i bilderna kom fram tydligt.

Temat var smärta och huvudpersonen en tjej som spelat fotboll, men drabbats av ett trasigt korsband. Efter 10 månaders vila gjorde hon comeback, men det kändes inte bra. Det blev bara den matchen, sen vila resten av höst och vinter.
Något för Zlatan att tänka på när han närmar sig comeback.
En större artikel handlade om en man som drabbats av cancer. Senare fick bältros vilket gav en enorm smärta i ena armen. Nu kämpar och tänker han och frun i en positiv anda för att stå ut med allt.
En överläkare intervjuas om endometrios, kraftiga menssmärtor som många kvinnor drabbas av (ovan t h). Ingen träder dock fram och berättar om det.

Övrigt innehåll kan ses som info från Landstinget: att känna igen kroppens varningssignaler (nedan), hitta rätt i djungeln av smärtstillande medel och var hjälp finns att få. Snyggt presenterat i små block med olika illustrationer.
Två sidor är temat Aktuellt - korta notiser om nyheter med små bilder och teckningar till.
sista uppslaget kommer sidan Lättläst – sammanfattningar av de tre större reportagen i kort text med större stil.

Nu tycker jag att hela tidningen i den gamla formen var lättläst och layouten uttrycksfull. Typsnittet i rubriker och texter var lite annorlunda, men inte svårt på något sätt.
Med den nya och lite mindre Min hälsa ser kanske sörmlänningarna det mål Johanna Haugness vill nå:
”En informativ och folklig tidning med enklare texter utan att innehållet känns mindre seriöst”.

FOTNOT: Största förändringen ligger mot äldre nummer. Även i nr 1 gjorde Haugness och A4  förändringar. De äldre var mera sjukhusmässiga och landstingsinformation. I förnyelsen blev det mera journalistiskt och människor lyftes fram.