måndag 14 augusti 2017

Härligt - men lite för mycket hund

mycket hund.
Härliga HUND heter magasinet.
Hund är ordet på varenda sida.
Alldeles för mycket hund på 84 sidor.

Ett specialmagasin i ett visst ämne ska förstås bara innehålla detta.
Men jag reagerar starkt på att ordet hund återkommer i nästan varenda rubrik.
På omslaget finns hund med 11 gånger förutom vinjetten.
På insidorna finns hund i 11 rubriker i de 16 stora artiklarna, plus i massor av mindre notiser.
Det är lika många gånger för mycket och direkt en nedvärdering av läsarnas intelligens.
Heter tidningen Hund, innehåller bilder på hundar och texter som handlar om dem i olika situationer så fattar läsarna det.
Det här är ett nybörjarfel eller i en tidning som tillfälligt tar upp ett speciellt ämne.
Men i ett specialmagasin som kommer varje månad, som sköts av proffs, får det inte förekomma.
Snarare är det en brist på ordkunskap och förmågan att kunna fånga in läsaren med en lockande rubrik.

Efter denna lite besserwissiska uppläxning är det dags att titta på resten av magasinet – och då blir det genast mycket bättre.
Hund är i formatet lite större än A4. Det ger tyngd i handen och andas kvalité. Layouten är ljus och luftig och texterna sällan långa. Vid en första titt kan typsnittet verka lite blekt men är helt ok att läsa, så det kanske mest är en vanesak. En lite större grad hade dock gett ett lyft.
Bilder kan lätt bli näpna och med ögon som direkt vädjar till läsaren. Men här är det alltid hund och människa, de som hör ihop, är bäst för varandra och behöver lära sig lite i umgänget.
 
Omslagets bild är alltid en kändis med sin hund och båda tittar varmt mot läsaren. I det här numret är det sångerskan Elisa Lindström (ovan)och hennes tollaretik Ziva som funnit varandra. Mamma var hundrädd, så Elisa fick vänta med att skaffa Ziva tills hon flyttade hemifrån. Nu är de ett tajt par som har en sak gemensam: de är morgontrötta.
En nystartad serie handlar om unga som skaffar sig hund. För Nathalie i Malung blev beaglen Trudy och irish soft coated wheaten terriern Nessie början till ett helt nytt liv. Många nya vänner och två som alltid behöver henne – eller lika mycket varandra.
 
Sen börjar reportage om allt det praktiska och roliga som både djur och människa behöver lära sig:
För barn är det nyttigt att tidigt lära sig umgås med familjens jycke. Roliga lekar där båda kan vara vara med är en väg (ovan). Cirkuskurser är en annan metod. För ett hundtokiga minstingar blir det roligare om egna rummet (t h) får inredas i en ton som påminner om den fyrbenta vännen.
Gympingtrenden hittar ofta nya träningsmetoder så varför skulle det inte också gå att gympa med hunden! På fem sidor visas roliga övningar och av bilderna att döma verkar båda parter ha kul.

Alla artiklar sorteras in under olika vinjetter där husse och matte får insikt i att det inte bara är att klappa jycken och se den som ett trevligt sällskap.
I Beteendeskolan får läsaren veta varför hundar jagar cyklar (ovan). Det är farten de älskar.
I Hundliv får ägaren lära sig att cykla säkert med hunden. En annan artikel tipsar och kreativitet för att hitta nya vinklar när hunden ska fotograferas. I Hundskolan får jycken lära sig konsten att gå fint vid barnvagnen (ovan t h)och i Hundaktivitet visas att drag är kul för vissa raser, gärna med husse efter på cykel.
Hundhälsa tar upp kollen på sporrarna.
I Hundforskning upplyses om att hunden förstår mycket mer än vad många tror. Det är dags att se allt med nya ögon och förstå varandra bättre.

Allt detta och lite till ger mycket hund på 84 sidor.

I Hundporträttet presenteras i varje nummer en ras. Den här gången är det Aslan, en pigg flatcoated retriever som gillar när det händer grejer. Han är med på allt.
Månadens sötnos är Minna, en 11-åring och blandning mellan engelsk cocker spaniel och tibetansk spaniel. Den lilla notisen har lagts in en rosa platta med vit text och blev onödigt svårläst.
I bak-
vagnen presen-
teras måna-
dens raser. Tre olika jyckar i bild och med text om deras egenheter.
Annonserna handlar mest om mat och olika prylar, bland annat kan det vara bra att skaffa solglasögon till jycken (ovan t h)

Hund är ett matigt magasin med massor av tips och råd till hussar och mattar. Ljust och lätt och med mycket entusiasm. Bara redaktionen kan lära sig att inte i varje rubrik tala om att artikeln handlar om hundar.
I en uppmaning till läsarna efterlyses synpunkter på vad som är bra och mindre bra och hur magasinet kan bli bättre. I pris utlottas en present eller prenumeration.
Jag räknar inte med att få varken present eller en prenumeration för mina synpunkter i det här inlägget.

måndag 7 augusti 2017

Mest smink och reklam för unga tjejer

Sommaren, om det nu varit någon, och semestern har tagit slut för många.
I de sista dagarna bläddrar jag i Vecko
revyn nr 4, som var sommarens nummer. En tidning för unga tjejer och vad som kan vänta dem under några ljusa dagar.
Signalerna är snygga kläder, snygg kropp, snygga killar, sex, bröst som säger något, smink och horoskop som spår heta dagar.
Veckorevy är egentligen fel namn. Tidningen kommer varannan månad.

Det kan vara lite svårt att skilja med vad som är redaktionellt och vad som är reklam. På många sidor har redaktionen plockat fram produkter med smink, krämer och kläder. Tydliga bilder på produkterna, namn och priser. Allt framstår som ren reklam. Tjejer måste vara lättpåverkade i tron att det här är grejer de måste ha. Som en extra gåva följde i den plastinbakade tidningen, med ett lyxigt glowkit, värt 140 kr.
Visst finns det gott om text i tidningen, men de renodlade reportagen är inte många.

Bianca Ingrosso är omslagsflicka och får stort utrymme med åtta sidor. Fem av dem är dock modebilder med kläder där märke och pris anges.
En stor intervju kommer också med Emilia Clarke, t h, som har en av huvud-
rollerna i sjunde säsongen av Game of thrones.
En artikel handlar om man blir lyckligare av att vara snäll.
Det är egentligen enda journalistiska läsningen. Resten är småplock om sommaren.

33 snygga killar har redaktionen plockat fram för tjejerna att spana in.
Sex hör till som-
maren och sex tjejer berättar om när den tänkta sköna stunden spårade ur. Rakt berättat med ett och annat runt ord. Ett runt ord finns också på omslaget. För unga tjejer är språket kanske rakare, men i någon annan tidning hade det ordet tvättats bort.
En artikel ställer frågan om det går att äta sig snygg – med ett frågetecken. Mest är det ett utdrag ur en bok.
I bakvagnen kommer plocksidor med olika ”experter” om sex och relationer, hälsa och träning, mental coachning och en ”oumbärlig guide” om popkulturjunkies.

Plocksidorna kan uppfattas både som röriga och lättfångat ögongodis.
De få redaktionella sidorna har en stram formgivning. Två-tre raka rader rubriker och raka spalter text utan onödigt utsmyckning. En del rubrikstilar verkar vara den klassiska Bodoni.
Texter-
na tycker jag är i minsta laget. De går att läsa, men skulle må bra av att vara en grad större. Tjejer läser inte tidningar i dag och det blir inte bättre om bokstäverna kan uppfattas som små.
Dessutom är det väldigt mycket i typsnittet seriffer, som sällan är läsvänligt. Här behövs lite större grad och mer svärta för att det inte ska uppfattas som blekt.
Veckorevyn tappar i upplaga och har minskat utgivningen, som andra papperstidningar. Mycket flyttas nu över till nätet och veckorevyn.com

måndag 3 juli 2017

Sommarlätt

Sommar och liten semesterpaus.
Inlägg kommer då och då juli.

måndag 26 juni 2017

Vackra modeller och mycket reklam

Vackert ansikte, snygg rumpa och supersallader.
Med det är kvinnor redo att möta sommaren i fin form.
Lite så är tonen i magasinet Hälsa & Fitness med tillägget ”Nya”.
Hur den gamla var har jag inte jämfört, men troligen var tonen densamma.

Det finns en tidning till som heter Hälsa så konkurrensen finns om att få kvinnor att må bra.
Om kvinnor och för kvinnor är det som gäller. Jag hittar bara två män. Den ene bevakar när en kvinna tränar för snygg rumpa (ovan) och den andre propagerar för produkter med protein som han säljer.
Ja, en tredje man finns och är nästan självklar i en sån här tidning: Fredrik Paulún med sina kosttips. ”Kosttipar” stod det dock i innehållsförteckningen.

Mest är det här en träningstidning i kombination med att äta rätt.
Hoppa och stretcha är vanligaste träningsmetoden. Redan i början av magasinet kommer första dusten med rumpan genom lyft, hopp, böj och utfall, övervakat av en manlig tränare.
Efter det tar fitnesstjärnan Emily Skye (ovan) över med tredje delen i sin träningsskola. Månadens pass är ben- och rumpcirkeln och hon kör samma som i avsnittet före: hopp, lyft och utfall.
Emily visar själv på några bilder, men mest är det teckningar på hur träningen ska utföras.

21-dagarsplanen innehåller både kost och träning. Nyttiga rätter från frukost till middag och ett träningsprogram. Även här är det hopp och lyft men också variationer som armhävning med rodd, stångrodd och planka med rullning.
Måltiderna ska vara enkla att göra och riktigt goda och småbilderna visar på fräscha med mycket grönt och frukt.
Modellen som visar träningen är vältrimmad, så kanske stimuleras läsarna av hela konceptet.
Följs den här planen ska det på tre veckor leda till ett hälsosammare liv utan att räknas som någon quick fix-metod.

Om inte kvickt så ska det vara super. Sommarens mumsiga, matiga och fräscha sallader är super (nedan t h).
Yoghurt, spenat, körsbär, olivolja, vitlök, teff och sötpotatis är oväntade superlivsmedel och tahini är superfood.

Mindful beauty är en väg till skönhet och välbefinnande, skapat av franska supermodellen Estelle Lefébure (ovan).
Estelle jobbar med sig själv i etapper hela året: börjar på våren med att köpa grönsaker, vårstädar hemma och renar kroppen med citronvatten. Promenerar på sommaren, lägger ansiktsmasker, drar ner på tempot på hösten med massage och meditation. På vintern blir det skönhetsbehandlingar.
Till detta behövs gärna några krämer. En för ansiktet kostar 497 kronor och för håret 580 kr.

Jag ser magasinet mest som en produktkatalog. Märken och priser anges. På var och varannan finns det bilder på produkter som anses vara bra: ät- och drickbart, skor och kläder, kameror, krämer och parfymer eller böcker som personer gett ut. Till de flesta texter saknas uppgift om vem som skrivit.
Ett uppslag handlar om rolig sommarträning, men är märkt med att det är samarbete med ett företag.
Åtta sidor på slutet handlar om ”träningsmys”, ett modereportage med modeller i olika kläder med märken och priser (t h).
Förre MMA-fightern Assan Njie (ovan) får ett helt uppslag om sig själv och att han nu säljer proteinmedel.
Personerna som finns med är i de flesta fall vältränade modeller. Inte en enda ”vanlig människa” som tränar finns med.

Någon reportagetidning är det inte, frånsett inledande artikeln om vimmelreportern Lotta Gray (ovan) som kämpade sig igenom en cancerbehandling. Nu är hon tillbaka, vältränad, tatuerad, sminkad och fräsch. Hon får också göra reklam för boken hon skrivit om sig själv.
En fyrabarnsmamma bloggar om sitt liv och en entreprenör som tränar berättar om en dag i sitt liv.
Men resten är modeller och produkter.

Grafiskt är formen lätt och luftig. Texten är lite blek och känns ovan för ögat. Den kunde haft mera svärta eller lite större grad. Svårläst blir det med text i svag bakgrund i färg. Helt omöjligt för ögat blev det med vita bokstäver i rosa bakgrund i artikeln om Lotta Gray.
Bildtexter, på de få ställen där det finns, är inlagda i bilderna och inte heller lätta för ögat.
Omslaget har nio rubriker som kan bli lite rörigt för läsaren att fånga in.
Priset, ”endast 49 kr” är billigt, men jag förstår att de många produkterna som visas står för lite sponsring.

måndag 19 juni 2017

Det går som en dans efter 25 år

Får jag lov – till andra dansen..?
Magasinet Får jag lov hänger med och firar 25 år.
Jubileums-
numret är glansigt. Något extra har strukits på omslaget.
Tony Irving strålar på bilden, leende och harmonisk. Elvis Presley skymtar i övre hörnet.
Läslockande kändiseffekter.
”Världens kramgoaste musiktidning” kallar sig Får jag lov.
Världen är nog begränsad till svenska landsbygden. Det är där det dansas – i folkparker och på loger.
Redaktioner ligger i Stockholm, Malmö och Sölvesborg, men kundtjänst och postadressen finns i Nossebro - ”tätort i Västergötland och centralort i Essunga kommun, Västra Götalands län”, enligt Wikipedia.

Jag tittade i Får jag lov för sju år sedan och stil och ton känns igen.
I en kavalkad visas några uppslag hämtade från de 25 åren (ovan).
Rubrikstilarna har alltid varierat, olika varianter i versal, gement, magert och halvfet, rakt och kursivt.
Det blir ändå inte rörigt. Formen känns luftig och lättläst.

Annars handlar det om orkestrar och deras medlemmar. En allmän vinkel brukar oftast hittas.
Streaplers, ett gammalt välkänd dansband som bildades 1959, nu med nya medlemmar, har skaffat en hjärtstartare som de alltid har med sig (ovan). Det händer att någon faller ihop på dansgolvet när orkestern driver upp tempot. Senast i november i fjor då en man fick hjärtstopp. Med Streaplers kamp i 35 minuter och med sex elchocker klarade sig mannen utan några skador.

Jenny Silver är en välkänd dansbandssångerska. Nu satsar hon på ett helt annat yrke vid sidan om sången: lokförare!
Där ute på spåret hoppas hon få inspiration och kreativitet till musiken. För sången ska hon fortsätta med.
Hon hade egentligen en cowboydröm om att köra långa godståg genom öde landskap. Nu blir det persontåg och ibland kan det nog bli Öresundstågen, en linje som drabbas av ofrivilliga stopp och passagerare som får gå på spåren. Då kan det vara bra med en lokförare och känd sångerska som piggar upp med några hurtfriska låtar.

Tony Irving inleder tidningen med fyra sidor, färgstarka bilder och intressant text. Tony föll för dansbandskulturen och musiken när han kom till Sverige 1993.
Nu ser han som sin uppgift att lära ut mera, främst vett och etikett på dansgolvet. Alla stilar och trängsel på golvet gör att många känner sig utanför. Nu predikar Tony lite grundlinjer om att röra sig åt vänster, intimitet och att hålla sin partner.

Efter Jenny, Tony och Elvis - som vid en konsert i Sverige i maj sjöng från storbildsskärm till en symfoniorkester - är det kändisfritt utanför dansbandsvärlden.
Expanders firar 30 år (ovan), danspalatset Granbacken vid Löberöd i Skåne har funnits i 100 år. Sedan 12 år drivs den av en närboende lantbrukare och asfaltsläggare.
En tillbakablick görs kring Melodifestivalen, countrysångaren Simon Andersson blickar framåt och radio Viking är lyssnarnas vän.
Folkligt rakt igenom.

Formen har inte genomgått någon revolution under 25 år. Nu görs den av samma formgivare, Mickey Grundström, som även gör Flygrevyn, som jag tog upp förra veckan.
Texten är här lite större och lättare att läsa. Men notiserna som finns i Insänt (ovan) och Smått och gott är för ynkligt smått i graden.
Och jag ogillar ledaren, som är den alltför vanliga varianten, där chefredaktören berättar om allt som finns i tidningen. Det räcker med innehållsförteckningen – skriv något eget i stället!

Bilderna sätter en profil. Mest är det orkestrar och enskilda glada spelmän som tittar in i kameran. Även glimtar från dansgolv finns.
Lite fläkt av Hänt i veckan är några bildgallerier med massor av människor om och kring dansgolven (ovan och
t  h).
Avslutningen är vad de inbitna vill ha: recensioner av skivor och turnéguiden med alla orkestrars spelplatser under våren och sommaren, fram till nästa nummer kommer (nedan).
25 år med ett pålitligt innehåll och utan större förändringar säger att Får jag lov nog hänger med ett tag till – åtminstone så länge det dansas ute i den svenska landsbygden.

måndag 12 juni 2017

Från luften till nördar på marken

Entusiasterna har sina tidningar.
Bilar, båtar, motorcyklar, mopeder, traktorer, cyklar – och flygplan.
Flygrevyn fångar in den sista gruppen.
Läsning och bilder som är en bit från oss ”vanliga” som flyger reguljärt eller charter.

Bilder och texter är njutning för nördar.
Suggestiva bilder, mycket nära.
Planen är ofta fotograferade i luften, liggande lite på snedden för att öka dramatiken. Mest blå himmel i bakgrunden, ibland skymtar landskap under. Som biltidningar där bilarna kommer på vägen och bilden är lite suddig och vriden för att fånga farten.
Jag hittar bara ett fåtal bilder där människor finns med.

Första delen av magasinet inleds med korta notiser om och kring plan.
Mycket märkesnamn; Team 60, F-35B, Global 7000, E190-E2, Atlantic Trident, Aermacchi M-346… Alla med några nyheter som de insatta måste känna till.
De större huvudreportagen har ofta ett bredare allmänintresse, men i vissa gör språket att många inte fångas in, om de skulle få tag i tidningen.
Luftens hjältar, som handlar om ambulansflyget Mediflight 5980 (ovan), är ett reportage som kunde gått i vilken tidning som helst.
”Det bästa jobbet man kan ha, livsavgörande insatser gör våra flygningar spännande”, säger en pilot.

Med Boeing 737-600, som kallas Lilla Grisen och är ett välkänt plan hos SAS, har nog många varit uppe i luften med (ovan). Den stora, runda jätten börjar nu spela ut sin roll och ska ersättas med en modernare modell.
Kanske får nya planet inspiration i artikeln om hur ett flygplan får sin själ med en snygg inredning (t h). Här kan passagerare känna igen sig och säkert komma med goda råd. En inredning som går helt i lila (bilden) kanske gör charterresan till Mallis lite behagligare.

Ett flygtest finns förstås med. Lite pojkdrömmar kommer fram i artikeln om en ny typ av skolflyg, Sonaca 200, som är klar i höst.
De två piloterna som skymtar genom glastaket i cockpit, ser väldigt belåtna ut. Testaren var imponerad av planet. Utan att använda den extra lilla kicken med 15 hästkrafter, drar han upp planet i luften efter mindre än 300 meter på marken. Bilden är fin och de två i cockpit njuter. Lika enkelt tar han ner planet och gör sättningen till en formalitet.”Kul att flyga, kul att landa”.
Och Biggles kan skymtas i reportaget om ME163 Komet (nedan), det lilla, snabba och knubbiga bombplanet som drog fram under andra världskriget.

Grafiskt är öppningsuppslagen över två sidor starka och suger in läsaren.
Texterna är ok att läsa i dagsljus, men jag ser gärna en höjning av graden i storlek. Många tidningar ligger kvar i nivån kring 8 punkter, men 9 borde vara minimum. I några block med breda spalter kan det se tungt ut och vara en broms i läsningen, främst när ljuset inte är helt perfekt.
Övergångar, när texten fortsätter på annan sida, kunde på en del ställen varit smidigare.

En stor anfang är en vanlig öppning i artiklar i alla tidningar. Jag ser gärna att första textraden börjar i nederkanten av anfangen. Fungerar smidigast i läsningen och ger en luftighet.
Lite konstigt blir det när första ordet är ett egenskapsord där alla bokstäverna är en enhet. När anfangen rycks loss hänger det inte ihop (bilder).
Och så har jag mitt tjatämne: seriffer.
Även i Flygrevyn blir det blekt och svårläst. Alla tidningar bör se över valet av typsnitt. Mer svärta behövs och en större grad. Läggs texten på svag bakgrund med färg säger ögonen ännu mer ”hoppa över det”.