John Bark: Formgivare får ta smällar när chefer duckar

John Bark har varit med om att göra om många tidningar, svenska och internationella, magasin och dagstidningar.
Det är ett uppdrag som skapar starka känslor på tidningarna.
Smockan har hängt i luften vid flera tillfällen.
Ett av uppdragen gav honom inspirationen att skriva en thriller.

När du tar tag i en tidning, hur mycket litar du på magkänslan/intuitionen?
- Till viss del litar jag på magkänslan, när det gäller val av typsnitt kanske. Men samtidigt vill jag veta så mycket som möjligt om bakgrund, organisation, redaktionell inriktning, anledning till omgörningen (om det handlar om en sådan). Mycket research är nyckeln. Det litas generellt alldeles för mycket till magkänsla i tidningsbranschen. De som besitter äkta sådan är mycket få. Ännu färre är de som har nytta av den i sitt dagliga värv.

Det var tufft när du gjorde om Dagens Nyheter och iDAG. Smockan lär ha hängt i luften och att du skulle få på käften. Hur allvarligt upplevde du läget?
- Som väldigt jobbigt periodvis. Vi hade ju ett klart formulerat uppdrag och försökte hitta en lösning på detta. Men i vissa lägen duckar chefer och ansvariga och då är det lätt att form och formgivare får agera måltavlor för allehanda missnöje som väller upp i samband med en omgörning.
iDAG handlade om att ta fram en betydligt ljusare tidning som skulle komma tidig förmiddag och således konkurrera med morgontidningarna. Seriös, trovärdig och med något borttvättad ”kvällstidningslook”. Så ungefär löd uppdragsbeskrivningen.
Det finns exempel på liknande ”kvaloider” - Berners satsning med Expressen som ju inte var något lyckokast.
Vad säger du om Expressen/GT/KvP:s form i dag?
- De har exakt den form de förtjänar. Jag skulle inte ändra ett streck.

Är inte tidningsomgörare för mycket fokuserade kring detaljer i typsnitt och stilar, sånt som läsarna knappast tänker på.
- Kan man kanske tycka. Men det är i detaljerna framgången sitter - både när det gäller innehåll och form. Annars kan man ju t ex hävda att all språkvård är bortkastad den också (vilket dessvärre vissa gör). Och jag anser samtidigt att många som sysslar med kommunicerande form i våra dags- och nyhetstidningar har för lite utbildning för sådant. Eller ingen alls. Visuell presentation är ju en viktig del av en tidnings framgång. I dag handlar det mer än någonsin om hur man förpackar sig. Väljer du papperstidningen framför nätet för en viss typ av läsning är det ju faktiskt förpackningen du väljer.
Men visst - jag har också svårt för formgivare som snöar in på nördiga detaljer och inte förmår höja blicken. Men i ärlighetens namn, hur många sådana hittar du egentligen på tidningarna? De kolleger jag tänker på är betydligt kunnigare än så. Och de flesta är dessutom duktiga skribenter.

Vilket av dina uppdrag tyckte du var smidigast att genomföra? Och vilket var värst?
- Nästan alla mina finska redaktionella uppdrag - på papper och webb - är och har varit smidiga. Värst var iDAG. DN-omgörningarna har haft sina djävliga stunder. Men DN har också bjudit på några av de roligare omgörningstillfällena också. Jobben under mina fem år i New York var ibland tuffa, men extremt lärorika och roliga. Bäst där var att det var så många riktigt duktiga människor och proffs jag fick tillfälle att jobba med. Att ge form åt texter av Nora Ephron, William Styron, Gay Talelse m fl krävde ju att man skärpte sig.

Varför är alla svenska dagstidningar så lika varandra?
- Fråga landets redaktörer! För vem skriver ”briefar” och är ansvariga för att formgivarna jobbar fram en viss form? Ansvaret ligger hos den som valt formgivaren. Ingen kan inbilla mig att en ensam formgivare eller två, baxar igenom en form som ingen vill ha på redaktionen.
Tidningars likhet sitter i innehållet anser jag. Det är där det börjar. Samma upplägg, ettor, avdelningsnamn, vinjetter och disposition. Formen lyckas sällan knäcka de traditionerna. De redaktioner som tänker nytt innehåll, upplägg och disposition har också lagt grunderna till en ny typ av formgivning.

Vad tycker du om formen på gratistidningarna Metro och City/Skåne?
- Metro var bättre nyss och City/Skåne har jag bara sett som hastigast.

Du har skrivit en deckare från tidningsmiljö som leder till mord. Hur mycket är verklighet av dina egna upplevelser och hur mycket är fiction? (Se utdrag ur boken här: www.barkdesign.se och barkingdp.se).
- Allt utom morden är verklighetsbaserat. Fast egentligen var morden onödiga, det hade räckt med vardagsdramatiken vid en omgörning.

Hur realistiskt är det att det i verkligheten skulle gå som i din deckare?
- Jag ångrar egentligen att jag kallade den deckare, eller thriller. Det är en tillspetsad berättelse som i viss mån är en parodi. Vad jag egentligen försökt beskriva är den konservatism och oförmåga till förändring som fortfarande står i vägen för utvecklingen i många dagspressföretag. Detta trots att marken brinner under fötterna. Jag ville också skriva om hur vanligt det är ett en eller få personer kan förgifta stämningen på en hel redaktion. Viss kritik finns även mot den velighet en formgivare kan tvingas uppvisa i en sådan miljö. Men mest skrev jag boken för att det var kul. Så har vi ju ett förlag också! Varför inte utnyttja en sådan sak?

”Vargar, galningar, psykopater…” är benämningar om journalister. Uppfattar du att personer och miljön på svenska tidningsredaktioner är så risig?
- Inte längre. Folk är mycket vänligare och mer samarbetsvilliga. I Finland är de oerhört sympatiska och hövliga om man får använda ett gammaldags uttryck som dock passar just finnarna (och finlandssvenskarna). Men visst krigas det mellan ordmänniskor och bildmänniskor, en konflikt jag aldrig förstått mig på. Den har bara lett till sämre tidningar.

”Din egen tidning” - helt utformad med innehåll och form som du vill ha den - beskriv den tidningen!
- Min egen tidning ser ut som vilken som helst av de tidningar som helt går upp i sitt innehåll - det kan vara New York Times eller svenska Filter.
Jag älskar all tidningsform som har ett intimt, nästan sexuellt, umgänge med innehållet!

PÅ ONSDAG: Johan Bark berättar om skapandet av tidningen iDAG.