fredag 23 januari 2009

Tony vill ännu vara först med nyheter

NÖJESVÄRLDENS VETERAN har inte en tanke på att trappa ner.
Tony Kaplan fortsätter den dagliga jakten på nöjesnyheter i Kvällsposten/Expressen - varvat med några scoop.
Nu är han inne på sitt 55:e år i mer än heltid.

Vilken är din drivkraft?
- Jag har ingen annan drivkraft än att ständigt försöka vara först med nyheter - stora och små - som intresserar många, och som retar gallfeber på konkurrenterna.
Kd vill höja rätten att jobba till 72 år. Medieprofiler har gjort ett upprop mot åldersdiskriminering. Ser du att det finns en föryngringshets i medievärlden?
- O ja! Helst vill man tydligen ha 20-åriga tjejer med 25 års erfarenhet. Men så går ju tidningarnas upplagor ner också. Jag tror, vad du kallar föryngringshetsen, är en bidragande orsak till de sjunkande upplagorna, även om de flesta söker andra skäl. Man når inte tonåringarna utan förlorar de äldre i stället. Tror jag. Den idealiska journalisten, menar jag, är i 40-årsåldern. Se på vår förre chefredaktör Staffan Erfors, som kort sagt scoopar ut konkurrenterna varje dag från USA; Han är både hungrig, snabb, välskrivande och erfaren. Kan man ha bättre egenskaper som journalist?
Du är på jobbet tidigt på morgonen med telefon i ena örat och händerna på tangentbordet, på kvällar är det ofta recensioner... Hur lever du för att orka med?
- En ambitionsfråga, skulle jag vilja säga. Det hade inte gått varje dag och kväll, och det gör det inte heller,
Har du aldrig funderat på att dra dig tillbaka till Mallorca och njuta av livet på solsidan?

- Aldrig! (Men gärna en semestervecka där då och då).
När Arbetet lades ner var du 65 år. Flera av dina yngre kolleger satt och grät öppet, medan du valde mellan nya anbud...
- Jag fick anbud från två tidningar och tre reklambyråer. Självklart valde jag tidningsvärlden.
Varför blev det just Kvällsposten som föll på ditt val?
- Därför att jag gillar kvällstidningarnas tempo och snabbhet, kan jag säga efter att ha jobbat på både GT, Aftonposten, Aftonbladet och nu Kvällsposten, även om det var mycket roligt och inspirerande på Arbetet. Folk från hela landet skrev och ringde och tyckte vi hade Sveriges bästa nöjessidor. Det är tyngre och lite tråkigare att jobba på en morgontidning, även om det var mycket roligt och inspirerande på Arbetet under redaktionschefer som Harry Ekblom och Bosse Näslund och chefredaktörer som Lasse Engqvist och Mats Ekdahl. Och inte minst med kanonkolleger på Nöjet som Yvonne Erlandsson, Lennart Nygren och Jörgen Olsson. Jag begärde (krävde!) helt fria händer och man litade på mej/oss och vi både skrev och redigerade nöjessidorna själva i flera år på Arbetet. Folk från hela landet skrev och ringde och tyckte vi hade Sveriges bästa nöjessidor. Vi hade abonnenter som Ernst-Hugo Järegård, Jan Malmsjö och Östen Warnerbring enbart för nöjessidorna skull. Det var tider, det, och vi jobbade alla nästan 24 timmar om dygnet enbart för att det var så roligt. För att man ska lyckas anser jag fortfarande att det måte vara roligt på jobbet.
Hade du under Arbetet-tiden anbud från andra håll, med undantag för SVT-uppdragen?
- Jobbade i 11-12 år med "Här är är ditt liv" på SVT samtidigt som jag gjorde ett radioprogram i veckan för riks och ett i veckan för lokalradion, parallellt med att jag var nöjeschef på Arbetet. Det räckte...
Du verkar ännu kunna ringa direkt till många artister och den vägen få kontakt, annars bromsar agenter och skivbolag.
- Precis så är det.
När hände det senast att du blev utskälld och vad gällde det?
- Det händer sällan faktiskt. När man kritiserar gäller det bara att ha på fötterna så att man sätter sig i respekt hos läsarna. Men det är klart att artister som får dålig kritik blir ledsna och arga. Det skulle nog jag också blivit. Men det händer faktiskt - ganska ofta för resten - att artister också ringer och tackar för synpunkterna, även om de varit negativa.
Efter alla år - kan du vara helt neutral i texterna? Uppstår det inte en nära vänskaplig relation med många artister?
- Inga problem. Jag tycker nämligen inte att man måste vara ovän med en artist för att recensera vederbörande. Det gäller bara att skilja på sak och person, och det har jag aldrig haft några problem med. Man kan ju inte skriva mot sin övertygelse. Teaterchefen Claes Sylwander i Malmö kallar mej, i sin memoarbok, för "min opålitlige vän". En fin komplimang, tycker jag. Vi var vänner privat, men det påverkade inte skrivandet.
Vilka stora drömjobb har du kvar att utföra?
- Jag har genom åren träffat världens största artister och konstnärer; Frank Sinatra, Louis Armstrong, Barbra Streisand, Lionel Hampton, Liza Minnelli, varit på nattklubb med Sammy Davis, fikat med Pavarotti och Domingo, käkat lunch med Roger Moore, ätit middag med Danny Kaye, träffat Andrew Lloyd Webber, Shirley Bassey, Duke Ellington, Victor Borge, Gene Kelly, Tommy Steele, Bruce Springsteen, Tony Curtis, världsdirigenten Zubin Mehta m fl. Dessutom har jag fått uppleva flera världspremiärer på nu klassiska musikaler både i London och på Broadway... jag är nöjd. Men fortfarande nyfiken och på jakt efter nyheter - med substans.
Vad säger du om nöjesjournalistiken i dag och jämfört med förr?
- Den är ytligare, flamsigare och framför allt mera ensidig och pseudobetonad, tycker jag. Nöjessektorn består ju inte bara av tv-program, men nästan allt på tidningarnas nöjessidor handlar ju om tv i dag. Varför denna våldsamma marknadsföring av ett konkurrerande medium?
Hur bemöts du av yngre kolleger ute på fältet?
- Vänligt.
Avslöja en okänd hobby/intresse som du också har!
- Jag har ingen okänd hobby. Funderar kort sagt dygnet runt på egna idéer och uppslag i stället för att citera vad andra tidningar skrivit. Roligare ligga i framkanten än i kölvattnet.
Det sista jag gör innan jag somnar och det första jag gör när jag vaknar är att kolla text-tv:n. Yrkesskadad? Tveklöst!

- Annars är mina hobbies min särbo Britt Bass och inte minst hennes katt.
I höstas blev du anonymt omskriven i Sydsvenskan för din deklaration och nämndes som “nöjesprofil”. Vad säger du om den uppmärksamheten? Fanns det allmänintresse för det eller såg du det som en taskspark från Sydsvenskan?
- Varför Sydsvenskan uppmärksammade detta har jag ingen aning om. Jag begrep faktiskt inte vad det var för märkvärdigt med att jag först fick bakslag på min deklaration, överklagade till länsrätten och sedan till kammarrätten - och fick rätt. (Allt på "uppdrag" av min revisor.)
Till sist: Fortsätter du i det här tempot kommer du att dö framför tangentbordet när du skriver - eller när du är ute för att bevaka ett nöjesarrangemang. Blir det ett lyckligt slut?
- Jag har dragit ner på tempot, tycker jag. Och då och då får ju folk frågan: Hur vill du dö? Själv instämmer jag i Victor Borges önskan:- Frisk!

Se även: tidningstankar.blogspot.com/2010/11/den-sista-riktiga-nojesreportern.html

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar