Bruno har hittat sin form - om form

BRUNO - hur kan en tidning heta så?
Bruno är ett nytt magasin för form, design, arkitektur, konst och mode.
Namnet Bruno kan stå för många i formvärlden - keramikern Anders Bruno Liljefors eller möbelskaparen Bruno Mathsson.

Kanske borde tidningen heta Staffan efter chefredaktören Staffan Bengtsson. Eller Jelena efter den andra redaktören - Jelena Zetterström.
De har skrivit det mesta i tidningen. Både kommer från tidningen Form som försvann i en sammanslagning.

Bruno är ingen säljare som fångar blicken i hyllan.
Det lilla formatet A5 gör att den lätt försvinner. Men det är ändå formatet som gör tidningen spännande. Andra har lyckats med det, som Filter, Modern Psykolog, Språktidningen.
Redaktionen vet att det finns en läsekrets med ett intresse och en nisch som kan fångas in.

Premiärnumret handlar om det ”ljuva, ljuva 90-talet” i en bra bredd:
Den bästa svenska formgivningen listas upp (bilden), sångaren Bo Sundström i Bo Kaspers berättar om sitt 90-tal, tunnelbanestationers design, modeskaparen Diana Orving, Dan Wolgers rififiutställning, möbeldesignens fräcka former och färger, ICA:s klassisk logga som ännu håller och ett större reportage om 90-åriga Herta Hilfon.

Jag kan hålla med i magasinets ledord när de säger adjö till tristess och välkomnar till Bruno. En blandning av former och människor som skapat, rubriker som kan locka och fina bilder.
Det lilla formatet gör att layouten blir enkel och lättläst.
Pappret är det matta råa med en fin vithet som jag tycker passar utmärkt för en tidning som vill ha en egen profil.
Bruno ger kulturtidningar ett lyft!

En del stör mig i läsningen. Ibland för svart, ibland för blekt:
Några halvfeta ingångsord och en blankrad då och då hade lättat upp i de längsta textspalterna.
I en del texter läggs intervjuarens frågor i mager kursiv stil. Rak halvfet är bättre för att ge ett avbrott.

På flera ställen läggs tunn vit text på helsvart bakgrund och blir extremt svårläst. Inte blir det bättre när ena sidan är vit och fortsättningen följer på svart (bilden ovan).
Det irriterar redan i inledningen där chefredaktörens presentation av tidningen sker i en smal spalt på svart bakgrund och är nästan totalt oläslig. Bakläxa!
Kanske ligger här skillnaden mellan formvärlden och tidningar, att design inte alltid är det samma som läsbarhet.

Jag saknar också en del bildtexter. Ögonen vill ha en förklaring till vad som visas, en grundregel i en tidning. Men i konstvärlden är det kanske så att förklaringarna ligger hos betraktaren själv.

Nitton annonser, bland annat bilar, exklusiva möbler och kläder, på 116 sidor är kanske lite tunt. Bruno kan nog suga in lite fler.