lördag 24 januari 2009

Semesterpaus - vinn en souvenir!

Nu tar den här bloggen en liten semesterpaus.
Ibland kan en uppdatering ske.
Resan går till ett land där jag absolut inte kan läsa tidningarna, åtminstone inte på landets eget språk.
En liten ledtråd - På spåret - kan den är ordleken ge, uslare än något göteborgskt...

* Vi reser mot sydost, men ändå norr, till stad med berömt Hilton, en bit från Paris
* Efter hårdför historia möter oss en mjukare stil - För Närvarande Leende
* I spår av känd led, ovanför tunnlar, drar vi oss mot ny stad med myller av moppar, utanför EU
* Minh och Diem låter som godis och här säger vi lätt; tjing, tjong - och dong!


Till vilket land går resan? Städer kan också gå att svara på. Var med och gissa!
Bland de som gissar rätt och som dessutom säger vilken ledtråd som avslöjade, kommer det att lottas ut en liten souvenir.
Svara på mejl. Adress i profilrutan.

Kortare och lättare läst

Synpunkter har kommit från olika läsare:
”Lååååånga texter...”
”På nätet ska det vara kort som FAN! ”
Men en annan undrar:
”Långt - för vad...?”


Det som lätt sväljs på en tidningssida, kan upplevas som mycket långt på skärmen.
I fortsättningen ska det tajtas till. Kortare och lättare att läsa.
På tidningar brukar en maxgräns sättas i antal tecken.
En ännu bättre tanke här.
Det ska ske - för både tankar och intervjuer.

Nye redaktionschefen - direkt in i elden

Det här är redaktionschefen som fick en smått osannolik start.
Peter Wennblad, 31, utsågs i höstas till ny redaktionschef för Gotlands Allehanda.
I förhandsintervjun lovade han att GA skulle bli vassare i nyhetsbevakningen, mera skulle bli granskat och att konkurrenten skulle få känna på flåset på allvar.
1 december var Wennblads första dag i jobbet. Det var en vanlig gråmulen, lätt blåsig dag i Visby.
Men strax norr om stan hände något:
En ”SVT-profil” sköt skarpt med pistol mot en man och skottskadade denne. Senare på kvällen sköt han mot den lokala polisen och nationella insatsstyrkan som kallats in.
Det var världsdramatik på Gotland.


Dagen efter kom Allehanda ut och namngav direkt gärningsmannen som Torbjörn Axelman.
Det väckte stor uppmärksamhet. I andra medier var han bara "gärningsmannen", "tv-mannen” eller "76-åringen”.
Wennblad försvarade publiceringen med att Axelman ändå hade varit igenkänt, med tanke på att han är en ende som bodde på platsen där det hände.
Dessutom hade GA på morgonen samma dag varit på plats och intervjuat Axelman inför de förändringar som gjordes i hans hyrda bostad. När de skildes åt ville Axelman att de skulle vänta med att publicera. På redaktionen bestämde dock Allehanda att de skulle ha reportaget dagen efter.
Snabbt skärptes situationen av en telefonsignal och polis- och ambulansbilars sirener..

När Axelman skjutit första skotten ringde han till er och sa: ”Nu kan ni skriva. Vi har gjort upp”. Såg du detta som en signal till att namnge honom?
- Hans samtal stärkte min uppfattning att vi skulle namnge. Men det grundläggande var att vi satt på hela historien om upptakten till skotten – förklarande information som hade blivit omöjlig eller obegriplig utan att namnge de inblandade.
Om ni inte varit på plats tidigare på morgonen, hade namngivningen kommit i annat läge då?
- Mycket möjligt. Det var den exklusiva information vi skaffade oss på morgonen som gjorde att det stod utom all rimlig tvivel vem gärningsmannen var.
Vad säger du i dag när efterdyningarna lagt sig?
- Att beslutet var rätt. Däremot tycker jag i efterhand att vi i bildredigeringen skulle ha gett den person som blev skjuten en mer tillbakadragen plats. Bilden på honom var omotiverat stor.
Kan det motiveras med att alla på ön ändå snabbt får veta vilka som är inblandade?
- En bra och svår fråga som jag inte har funderat färdigt på. I detta fall, när det rörde sig om två offentliga personer, tycker jag att det är ett argument som väger tungt.
Hur gör ni med namnpubliceringen i liknande fall som kan dyka upp?
- Jag har svårt att se att det någonsin kan inträffa en liknande situation igen. Skottdramer är i sig ovanliga på Gotland, och att det är två offentliga personer som är inblandade får nog betecknas som en unik händelse.
När detta hände satt konkurrenttidningens nyhetschef fast i Thailand och redaktionschefen var på väg till Indien på semester. Vad kände du när du tänkte på den situationen?
- Jag erkänner: en hejdundrande skadeglädje. Det är inte ofta man sitter med morgondagens tidning och vet att man inte bara kommer att vara bäst, utan överlägsen.
Hur kände du själv när du pustade ut första dagen efter en sådan kanonstart i nya jobbet?
- Det tog flera dagar innan jag riktigt begrep vilken kanonstart detta var. Att det blev en jäkligt bra tidning kände jag förstås, men jag förutsåg inte vilket genomslag det skulle få. Så när jag låg och försökte somna – det tog ett par timmar att varva ner – kände jag mig mest bara nöjd med en bra dag på jobbet.

På nyårsnatten skedde ett knivmord i Visby. Konkurrenttidningen namngav offrets hela namn, ni hade bara förnamnet. Hur bedömde ni där?
- Den andra tidningen hade, såvitt jag har förstått, fått familjens tillstånd att skriva ut namnet. Det hade vi varken bett om eller fått, men däremot hade vi träffat en grupp anhöriga som hade gått ut med ett manifest kallat Lasse-upproret. För att rapportera om manifestet skrev vi därför ut förnamnet.
GA:s läsare är väl ganska konservativa. Vad gillar de att tidningen blivit uppkäftigare och rakare i journalistiken? Du har fått viss kritik redan.
- Det är blandad kompott. Men jag hade räknat med viss kritik, och ser den på flera sätt som ett tecken på att jag gör rätt. Är det något jag lärt mig under mina år i tidningsbranschen, är det att göra den produkt som man själv tror på. Den tidning som läsarna säger att de vill ha, skulle förmodligen nästan ingen av dem läsa.
Vilka upplageförväntningar har du inför det kommande året?
- Jag hoppas kunna bromsa fallet i upplagan. Men generellt tycker jag att papperstidningens upplaga är ett föråldrat mått på framgång. Det viktiga är att vi gör en bra produkt, och att vi tillsammans med våra övriga kanaler kan nå fler och fler. Och det gör vi
.
Foto: Henrik Radhe/Gotlands Allehanda

fredag 23 januari 2009

Tony vill ännu vara först med nyheter

NÖJESVÄRLDENS VETERAN har inte en tanke på att trappa ner.
Tony Kaplan fortsätter den dagliga jakten på nöjesnyheter i Kvällsposten/Expressen - varvat med några scoop.
Nu är han inne på sitt 55:e år i mer än heltid.

Vilken är din drivkraft?
- Jag har ingen annan drivkraft än att ständigt försöka vara först med nyheter - stora och små - som intresserar många, och som retar gallfeber på konkurrenterna.
Kd vill höja rätten att jobba till 72 år. Medieprofiler har gjort ett upprop mot åldersdiskriminering. Ser du att det finns en föryngringshets i medievärlden?
- O ja! Helst vill man tydligen ha 20-åriga tjejer med 25 års erfarenhet. Men så går ju tidningarnas upplagor ner också. Jag tror, vad du kallar föryngringshetsen, är en bidragande orsak till de sjunkande upplagorna, även om de flesta söker andra skäl. Man når inte tonåringarna utan förlorar de äldre i stället. Tror jag. Den idealiska journalisten, menar jag, är i 40-årsåldern. Se på vår förre chefredaktör Staffan Erfors, som kort sagt scoopar ut konkurrenterna varje dag från USA; Han är både hungrig, snabb, välskrivande och erfaren. Kan man ha bättre egenskaper som journalist?
Du är på jobbet tidigt på morgonen med telefon i ena örat och händerna på tangentbordet, på kvällar är det ofta recensioner... Hur lever du för att orka med?
- En ambitionsfråga, skulle jag vilja säga. Det hade inte gått varje dag och kväll, och det gör det inte heller,
Har du aldrig funderat på att dra dig tillbaka till Mallorca och njuta av livet på solsidan?

- Aldrig! (Men gärna en semestervecka där då och då).
När Arbetet lades ner var du 65 år. Flera av dina yngre kolleger satt och grät öppet, medan du valde mellan nya anbud...
- Jag fick anbud från två tidningar och tre reklambyråer. Självklart valde jag tidningsvärlden.
Varför blev det just Kvällsposten som föll på ditt val?
- Därför att jag gillar kvällstidningarnas tempo och snabbhet, kan jag säga efter att ha jobbat på både GT, Aftonposten, Aftonbladet och nu Kvällsposten, även om det var mycket roligt och inspirerande på Arbetet. Folk från hela landet skrev och ringde och tyckte vi hade Sveriges bästa nöjessidor. Det är tyngre och lite tråkigare att jobba på en morgontidning, även om det var mycket roligt och inspirerande på Arbetet under redaktionschefer som Harry Ekblom och Bosse Näslund och chefredaktörer som Lasse Engqvist och Mats Ekdahl. Och inte minst med kanonkolleger på Nöjet som Yvonne Erlandsson, Lennart Nygren och Jörgen Olsson. Jag begärde (krävde!) helt fria händer och man litade på mej/oss och vi både skrev och redigerade nöjessidorna själva i flera år på Arbetet. Folk från hela landet skrev och ringde och tyckte vi hade Sveriges bästa nöjessidor. Vi hade abonnenter som Ernst-Hugo Järegård, Jan Malmsjö och Östen Warnerbring enbart för nöjessidorna skull. Det var tider, det, och vi jobbade alla nästan 24 timmar om dygnet enbart för att det var så roligt. För att man ska lyckas anser jag fortfarande att det måte vara roligt på jobbet.
Hade du under Arbetet-tiden anbud från andra håll, med undantag för SVT-uppdragen?
- Jobbade i 11-12 år med "Här är är ditt liv" på SVT samtidigt som jag gjorde ett radioprogram i veckan för riks och ett i veckan för lokalradion, parallellt med att jag var nöjeschef på Arbetet. Det räckte...
Du verkar ännu kunna ringa direkt till många artister och den vägen få kontakt, annars bromsar agenter och skivbolag.
- Precis så är det.
När hände det senast att du blev utskälld och vad gällde det?
- Det händer sällan faktiskt. När man kritiserar gäller det bara att ha på fötterna så att man sätter sig i respekt hos läsarna. Men det är klart att artister som får dålig kritik blir ledsna och arga. Det skulle nog jag också blivit. Men det händer faktiskt - ganska ofta för resten - att artister också ringer och tackar för synpunkterna, även om de varit negativa.
Efter alla år - kan du vara helt neutral i texterna? Uppstår det inte en nära vänskaplig relation med många artister?
- Inga problem. Jag tycker nämligen inte att man måste vara ovän med en artist för att recensera vederbörande. Det gäller bara att skilja på sak och person, och det har jag aldrig haft några problem med. Man kan ju inte skriva mot sin övertygelse. Teaterchefen Claes Sylwander i Malmö kallar mej, i sin memoarbok, för "min opålitlige vän". En fin komplimang, tycker jag. Vi var vänner privat, men det påverkade inte skrivandet.
Vilka stora drömjobb har du kvar att utföra?
- Jag har genom åren träffat världens största artister och konstnärer; Frank Sinatra, Louis Armstrong, Barbra Streisand, Lionel Hampton, Liza Minnelli, varit på nattklubb med Sammy Davis, fikat med Pavarotti och Domingo, käkat lunch med Roger Moore, ätit middag med Danny Kaye, träffat Andrew Lloyd Webber, Shirley Bassey, Duke Ellington, Victor Borge, Gene Kelly, Tommy Steele, Bruce Springsteen, Tony Curtis, världsdirigenten Zubin Mehta m fl. Dessutom har jag fått uppleva flera världspremiärer på nu klassiska musikaler både i London och på Broadway... jag är nöjd. Men fortfarande nyfiken och på jakt efter nyheter - med substans.
Vad säger du om nöjesjournalistiken i dag och jämfört med förr?
- Den är ytligare, flamsigare och framför allt mera ensidig och pseudobetonad, tycker jag. Nöjessektorn består ju inte bara av tv-program, men nästan allt på tidningarnas nöjessidor handlar ju om tv i dag. Varför denna våldsamma marknadsföring av ett konkurrerande medium?
Hur bemöts du av yngre kolleger ute på fältet?
- Vänligt.
Avslöja en okänd hobby/intresse som du också har!
- Jag har ingen okänd hobby. Funderar kort sagt dygnet runt på egna idéer och uppslag i stället för att citera vad andra tidningar skrivit. Roligare ligga i framkanten än i kölvattnet.
Det sista jag gör innan jag somnar och det första jag gör när jag vaknar är att kolla text-tv:n. Yrkesskadad? Tveklöst!

- Annars är mina hobbies min särbo Britt Bass och inte minst hennes katt.
I höstas blev du anonymt omskriven i Sydsvenskan för din deklaration och nämndes som “nöjesprofil”. Vad säger du om den uppmärksamheten? Fanns det allmänintresse för det eller såg du det som en taskspark från Sydsvenskan?
- Varför Sydsvenskan uppmärksammade detta har jag ingen aning om. Jag begrep faktiskt inte vad det var för märkvärdigt med att jag först fick bakslag på min deklaration, överklagade till länsrätten och sedan till kammarrätten - och fick rätt. (Allt på "uppdrag" av min revisor.)
Till sist: Fortsätter du i det här tempot kommer du att dö framför tangentbordet när du skriver - eller när du är ute för att bevaka ett nöjesarrangemang. Blir det ett lyckligt slut?
- Jag har dragit ner på tempot, tycker jag. Och då och då får ju folk frågan: Hur vill du dö? Själv instämmer jag i Victor Borges önskan:- Frisk!

Se även: tidningstankar.blogspot.com/2010/11/den-sista-riktiga-nojesreportern.html

Obama - i mesta laget

Obama blev en ny kraftmätning för kvällstidningarna.
Kvällsposten (Expressen) slog på med tolv sidor - minst fyra för mycket.
Aftonbladet hade sju sidor - två kunde tagits bort.
Efter allt ”Yes, we can” borde tidningarna insett att läsarna också kunde det mesta.
Det hade räckt med festen kring installationen, lättsmält i text och bild.


Kvällsposten (Expressen) körde hela ettan med ett porträtt och citat från talet.
Öppningssidor med dragarbild över hela uppslaget tagen från Vita huset och ut över hela folkhavet. Kraftfull bild. Traditionell text.
Nästa uppslag: en skön bild av Obama med frun Michelle från en av balerna. Huvudtext med kommentarer från folk kring installationen.
Tredje uppslag: Dragarbild när Obama med hela familjen när han svär eden. Infällt i bilden var ”experternas betyg på installationen”. Detta borde lyfts fram, mera i blickfånget. Huvudtexten en utrikeskrönika om vad som väntar.
Fjärde uppslaget: En bildkavalkad med hyllningsbilder från hela världen, färgstark tittgrej. En krönika till om vad som väntar Obama.
En sida var hela talet i mycket liten stilgrad - för de riktiga läsnördarna.
Kvällsposten hade på varje uppslag flera korta notiser - det blev mer levande och lättare att läsa.
Kommentar på ledarsidan, debattsidan och tv-krönika fanns också.


Aftonbladet valde sju sidor och ansåg väl att Obama inte var någon säljare.
Bara en fjärdedel av övre delen av ettan. Alternativtoppen blev märklig:
En gråsuddig övervakningsbild och rubriken: Jagad av sin mördare.
Det var en händelse i september i fjor. Det skedde i södra Sverige och de missade att peka på att det var från Helsingborg och Skåne.
Ett uppslag om Obama-mania med bilden av familjen när han svär presidenteden. Korrespondenten hade satt sig själv i centrum - “Jag var där” - och ville ge en personlig närvaroskildring. Kraftfullt uppslag.
Uppslag två: Dragarbild av Obama ensam till rubriken “Maktens baksida”. Text om “6 kriser som måste lösas”. Skribenten själv träffade rätt med sin bedömning: Ursäkta om jag förstör feststämningen...
Det var nog festen och glädjen läsaren ville läsa om.
En ruta med experternas betyg på talet, var en lättsmält bit.
På femte sidan kom Aftonbladets riktiga flopp: stor bild av folkhavet, mest svart med ett myller av prickar, en rubrik med “Alla var där” och kort text om hyllningen. En helt bortkastad sida och fel bildbedömning.
Kvällsposten hade samma folkhav i en härlig, kraftfull öppning.
Nästa sida var var en skiss av Vita huset där takets lyfts och alla rummen presenterades. Kändes mest som en utfyllnad.

Det märktes här med: Aftonbladet har tappat greppet. Inte bäst den här gången heller.
Kvällsposten fångade festen och glädjen bäst i text och bilder.

torsdag 22 januari 2009

Flygdrama och Obama - en match för kvällstidningar

”Gapet” mellan Expressen och Aftonbladet är bland 2009 år mest intressanta i medievärlden.
Expressen har fått upp vittringen och Aftonbladet har helt klart tappat en säker ledning och känner sig jagad.
Det här är en subjektiv jämförelse om dramat på Hudsonfloden av de tidningar som kom ut i Malmö.
Kvällsposten har de lokala nyheterna i Sydsverige och det bästa från Expressens riksmaterial. Det skiljer en del från Expressens egen upplaga i södra delen.


Kvällsposten toppade ettan med en lätt suddig bild av planet i floden med passagerare stående på vingen och en räddningsflotte. Manhattan skymtade svagt i bakgrunden. I topprubriken: HJÄLTEPILOTEN. Han fick också ett litet porträtt.
Aftonbladet. Bild på planet i floden till hälften nersjunket, räddningsbåtar omkring och Manhattans skyline i bakgrunden. Inga människor syntes på planets vingar eller räddningsflotten. Skärpa i bilden, men mera skymning och bilden var nog inte tagen klockan 15.29, som tiden angavs till. Det är bilden efter när den mesta dramatiken lagt sig. Rubriken gick på ”MIRAKLET - piloten hjälte”. Ingen bild på honom.
Klar poäng till Kvällsposten.


Kvällsposten drog över hela öppningsuppslaget på bilden av planet i floden, människor på vinge och i flotten. Bara kallt blått vatten omkring. Bilden var från AP. Rubriken: Miraklet i floden. Reportern Erfors angav källor, till vem personerna hade uttalat sig.
Aftonbladet hade nästan samma dragarbild över hela uppslaget, suddig och mest i svartvitt. En kort ingress var infälld om själva händelseförloppet. Mera ett dokument än nyhetsdramatik. Bilden och tidsangivelsen 15.29 stämmer dock inte med samma tid på förstasidan.
Poäng till Kvällsposten.

Andra uppslaget:
Kvällsposten körde direkt med grafiken, drog upp en utskuren detalj av New York och Manhattan. Planets rutt visades med pil från start fram till landningen i floden, plattor med pilar angav tidsangivelser. En signal som direkt fångade ögat. En liten karta gav helhetsöversikten. Rubrik: Så överlevde de kraschen. Små bilder från räddningsdramat. Text med passagerarnas berättelser och angivelser om till vem de uttalat sig.
Aftonbladet: Stort uppdragen detaljkarta kom först på tredje uppslaget. Rubrik: Så lurade de döden. Manhattan var detaljerat med de flesta stadsdelar angivna, floden utmärkt, nedslagsplatsen markerat med ett litet plan i rött. I tre stora ringar med tecknat flygplan gavs tidsangivelser. I kartans ingenmansland hade ett plan lagts in med tecknade figurer på vingarna och grå skuggor omkring, som förmodligen var räddningsbåtar. Två texter med tidigare olyckor och experternas förklaringar.
Nej, det funkade inte riktigt.
Ny poäng till Kvällsposten.

Tredje uppslaget:
Kvällspostens rubrik: Hjältepiloten hyllas av alla. Dragarbild av piloten på nästan hela sidan. Andra sidan en stor bild, samma som på sidan ett. Huvudtext om hyllningar till piloten, hustrun bidrog med lite. En kort spalt med en expert som förklarade krockar mellan fåglar och flygplan.
Aftonbladet hade piloten som femte och sista uppslag. Liten bild på piloten, dragbild över hela uppslaget med planet i vattnet och människor på vingarna. Text från passagerarnas berättelser. Men piloten kom aldrig fram i texten.
Ett kraftfullt uppslag som borde ha varit i inledningen.
Då hade Aftonbladet tagit poängen.


Aftonbladet hade ytterligare två uppslag:
Stor dragarbild med passagerare som hjälptes upp på en räddningsflotte. Rubrik: New York hjälper. Korrespondenten Bjurman ville ge en vardagsreflektion hur staden och människorna reagerar när dramatiken plötsligt drabbar dem. Texten blev bitvis lite sökande och den rätta snärten kom inte fram. Här borde uppslaget om piloten legat.
Fjärde uppslag: två bilder från räddningen, en leende kvinna och en med båtar framme vid planet. Rubriken: Alla bad till Gud. Texten fångade röster från svenskar i New York och även några amerikaner. Halva texten fanns också på de andra sidorna.
Det här två uppslagen borde slagits samman till ett - snärtigare och mera kraftfullt. Nu blev det mest två splittrade som blev över.
Expressen i södra Sverige hade bara fyra sidor om dramat - nyhetsuppslaget och grafikuppslaget.
På första sidan fick flygdramat bara övre högra hörnet - huvudettan var ännu ett varv om Mias familj och boken Gömda.


Kvällsposten var en klar vinnare om dramat på Hudsonfloden.
I morgon tittar vi på kvällstidningarnas match om Obama.

söndag 18 januari 2009

Motion som lockade - och inte gjorde det

Kundtidningar dyker upp lite varstans, i affärer, i reklam eller med morgontidningen.
Lite ”farliga” för betaltidningar som kan tappa annonser, men effektiva om företagen gör det på rätt sätt.
En som damp ner var Sats Magasin, träningsspecial 2009.
Rätt tajmat i början av januari när alla känner att de vill komma i form efter jul och nyår.
De flesta tidningar haft reportage om gym och träningsmetoder.
Sats väljer en egen kundtidning som följer med morgontidningen.
Ett smart knep då den går vid sidan om skylten "Nej till reklam".
Magasinstilen fångar läsaren direkt att börja bläddra.
Vitt papper och färgstarkt.
Tips om att komma igång, få mera ork, välja rätt träning, en guide om vad alla träningsmetoder innebär, ett matreportage om att "ladda lådan med lätt och läckert”. Rubrikerna har en hurtfrisk ton utan att utmana för mycket. Infällt här och där fanns små rutor med tips från PT - personlige tränaren. Allt leder förstås till Sats egna ledare och träningsprogram.
På omslaget till tidningen finns fyra rabattkuponger.
Den här tidningen lockade troligen många till att börja träna på Sats.


En till dök senare upp med morgontidningen i Malmö: Bellevue stadion - fullt av upplevelser.
12 sidor i tabloidformat, gjord av en mediebyrå.
Dels tänkt som presentation av anläggningen och lite reklam för kommande squash-EM.
Artiklar om beachvolley inomhus, skolgympa, motion för hela familjen, seniorer som spelar badminton och en bild om att det finns spinning.
Inbjudan att på att titta på squash-EM på nya banor, försvann helt. Det var bara en anonym annons om att det gick att boka biljetter.
Squash för alla och en ruta om att prova-på, fungerade kanske som en liten signal.
Försöket att locka företag till kundträffar med beachvolley, kunde gjorts roligare.
12 pingisbord nämndes bara på en rad.
Racketsporterna har tappat mycket bland alla andra nya former av trendmotion.
Tidningen lockar nog inte många nya att börja efter den här tidningen.
Nyfikenheten på anläggningen och suget att börja med något där, känns inte riktigt.
Det blev mest lite av ”välkommen till oss”.

lördag 17 januari 2009

Kundtidningar

Nästan ”riktiga” tidningar
Knepet att välja en egen kundtidning växer hos flera företag. Antingen låter de en reklambyrå göra den, vilket sällan är lyckat, eller också överlåts det till en journalistgrupp som specialiserat sig på kundtidningar. Det sista har vuxit mycket och de lyckas också bäst - det blir ”riktiga” tidningar.
Att få den distribuerad med morgontidningen är det bästa.
Först inför mina ögon i år kom: Inteo - tidningen som är skräddarsydd för dig. Den kom från affärsbesök.
Första intrycket av Inteo: ett nytt glassigt magasin åt designhållet till, även om den var lite tunn med 36 sidor.
En nästan kvadratisk form, en nostalgisk bild av Sir Stirling Moss i en gammal racerbil, en rubrik om "Fantastisk choklad från danske kocken...".
Men längre ned stod något annat: "Behövs hörapparat?" och Widex Inteo.
Det glassiga magasinet visade sig mera vara en informationsbroschyr från Widex. Inteo är deras nya digitala hörapparat.

Widex kallar det för tidning och har gjort försök att få den att vara som ett magasin.
En mjukstart med innehållsförteckning och några plocksidor innan mera reportage- eller informationssidor kommer.
Det funkar inte som ”riktig” tidning. Misstagen är flera:
Layouten är mera av reklambyrås design och rubrikerna suger inte in läsaren. Brödtexten är genomgående den där tunna smala typen som reklambyråerna älskar. Graden är liten, den blir jobbig att läsa, mellanrubriker saknas i flera artiklar och spalterna är ibland breda eller har någon form av bakgrund.

Det mesta innehållet verkar vara översatt från brittisk förebild, eftersom personerna verkar vara därifrån. De flesta är också äldre, som Stirling Moss, 76 år. Målgruppen läsare är förmodligen också i den nivån.
Längst bak kom en matreportage om "molekylär gastronomi som tillämpar de kemiska och fysikaliska principerna...".
Widex verkar mera vilseledda av någon reklambyrå. Det blev varken en bra broschyr eller tidning.

fredag 9 januari 2009

Premiär!

Det här är en blogg som läser och följer papperstidningar, kommenterar och tycker och bjuder in till aktuella intervjuer. Den blir så intressant som varje medverkare själv bjuder på.
2009 blir ett utmaningens år för papperstidningar med minskade annonsinkomster och ökat hot från internet
Det är mycket att följa och läsa under året:

* Sydsvenskan kommer med en helt ny tidning i mars efter lång planering. Formen finslipas nu. Sydsvenskan har redan nått framgångar och ryckt upp sig som nyhetstidning. Den nya formen kan bli bland det mest intressanta 2009, eller bara marginellt petande i kanten och en variant av syskonen DN, GP och SvD. Att komprimera ihop och stöpa om denna koloss som på söndagar kan vara fem-sex delar tjock som knappt går ner i brevinkastet, det kan vara ett konststycke.
* Även Skånska Dagbladet tänker putsa lite på fasaden.

* Varför är alla svenska tidningar lika som bär i formen, åtminstone förstasidorna, skapade av en handfull layoutgurusar? Jakten på den mest avbrytande tidningen blir intressant.

* Nya magasin har meddelat sin ankomst. Hur många överlever den tuffa annonsmarknaden? Vilka magasin läggs ner och vilka slås i hop?

* Alla stora redaktioner och även mindre, har under hösten kommit med avtalserbjudanden för att bli av med äldre medarbetare och minska redaktionerna. Många 60-plussare gör vågen inför erbjudanden. Samtidigt kommer kd med förslaget om att jobba till 72. Och medieprofiler gör uppror mot åldersdiskrimineringen. Några ska få komma till tals här.

* Här ska intressanta intervjuer kunna dyka upp med aktuella profiler i medier.


* Nya redaktionsledningar tar över kring årsskiftet. Några lovar inga förändringar alls, andra att konkurrenterna ska få känna på flåset. Vi hoppas på en intervju med nye redaktionschefen som fick en smått osannolik kanonstart.

* ”Gapet” mellan kvällstidninganra har blivit intressant igen. Kommer Expressen att ta in på Aftonbladet? Vilka nya mätmetoder och fantastiska staplar och grafik kommer de att visa upp?

* Hur går det för gratistidningarna och särskilt för City Malmö/Lund under Sydsvenskans ledning?