måndag 31 maj 2010

Novell - lysande i ord och bild om musik


Jag fick en tidning med frågan vad jag tycker om den.
Novell heter tidningen.
En reportagetidning om musik.

Musik är inte min nisch. Men tidningar.
Titeln ger inte signaler om musik. Den kan vara svår att locka i tidskriftshyllan.
Novell är en väldigt pigg överraskning som musikintresserade måste upptäcka!

* Papper och format: lite försiktigt skuret A4, fint vitt papper som andas klass, tryckt på ett av Sveriges bästa tryckerier för magasin.
* Bilderna: en hel del Photoshop för att ge svartvit ton, några är svartvitt, andra mycket svarta men i diskret färg. Fin bildjournalistik. Ett kul bildjobb handlar om musiknördar.
* Layouten: stram, inga konstiga rubrikstilar eller grafiska utsmyckningar.
* Texterna: välskrivna med ung ton, flera texter är av typen frågor-svar. Många är korta på en-två sidor. Bland annat får man veta att Ockelbo har mer än Daniel Westling - t ex musikrecensenten Ametist Azordegan. Och på Svalbard håller de värmen med bl a en hårdrockfestival.

Novell inleder med ett block korta artiklar med sans seriffer - ett typsnitt som jag ofta kritiserar för att vara svårläst. Men inte i Novell. Här är det svärta i och läsvänlig storlek.
När de går över till de längre reportagen blir det ”vanlig” textstil och plötsligt upplevs den som mindre. Men ögonen vänjer sig snabbt.

De längre reportagen - alla på 12-16 sidor - är om artisterna Robyn, Petter, DanJah och Therese Grankvist.
Tio år efter tragedin i Roskilde ägnas tio sidor. Åtta sidor ägnas åt den osannolika japanska superstjärnan Hatsune Miku - en virtuell tjej som är helt skapad i datorn.

Novell saknar de vanliga skivrecensionerna med pytteliten stil som alla andra tidningar har.
Skivor kommer fram på annat sätt: Dilsa Demirbag-Sten, syster till Dilba Demirbag, tycker till om sex olika låter. Tio år efter Håkan Hellströms debutskiva får fyra inblandade ge sin syn på det otroliga genomslaget.

Novell görs till största delen med entusiasm och på ideell basis.
108 sidor med bara tio annonser!
Läsare hittar de genom vanliga kontakter bland musikintresserade - och genom Facebook och Twitter.

Entusiaster med små resurser brukar ha stora brister när de gör tidningar.
Men Novell är tvärtom.
Den är lysande och proffsig!

torsdag 27 maj 2010

En tidning i tågkupén måste vara lätt att läsa!


Det är roligt att åka tåg.
I kupén får man också en gratis tidning.
Den heter förstås Kupé.
Det hade varit roligt om den var lätt att läsa.

Tåg skakar lite. Ljus från fönstret växlar, ibland sol, ibland moln, buskar och träd skuggar, tunnlar. Belysningen i kupén är inte den bästa.
Då gäller det att en tidning är lätt att läsa.
Det är inte Kupé!

Nästan halva tidningen är oläslig eller i alla fall mycket svår för ögat.
Inte är det mycket lättare för ögat hemma i läsfåtöljen.
Tyvärr älskar tidningsskaparna sans seriffer - det tunna, ljusa och svårlästa typsnittet. Det här är ett sådant typsnitt. Lägger de dessutom texten på en platta i grått eller färg så försvåras det ännu mera.

Chefredaktören Claes Salomonsson
inleder med en spalt som är en pärs för ögat. Totalt oläsligt!
Sen följer 24 sidor med annonser växlat med små notiser, sådana som ska vara lätta att läsa och en mjukstart i tidningen.
Först på sidan 25 dyker en ”vanlig” textstil upp.
På sidan 30 ligger Ola Salo och fläker upp sig på ett piano och på sidorna som följer går det att läsa texten. Låt vara att även det typsnittet är lite magert och att det saknas mellanrubriker i textblocken.

Därefter följer ett intressant block som fångar in stora delar av Sverige: den nya gröna vågen, skånska njutningar med krogar och mat, annorlunda sommarkurser (tyvärr med den svårlästa texten), konsten att lära sig rutinjogga och tips om bra skor, om vårprimörer som färskpotatis och sparris, att ekofixa till lantstället. Sist en intervju med förre såpaskådisen Matti Berenett som hoppade av och blev coach för Handbollsakademin.

Layouten är snygg - det är hela tidningen - bilderna är diskreta och skapar en bra balans. Det är ljust och luftigt. Men texterna måste gå att läsa!
Nordiska Tidningsbolaget i Stockholm har, i skarp konkurrens med flera andra, fått uppdraget att förnya tidningen. De talar om en erfaren redaktion och en modern tidningsidé, som fällde avgörandet.

SJ:s tidskriftansvarige, Claes Salomonsson, (bilden) säger sig också vara nöjd.
Har Salomonsson själv försökt läsa tidningen? I en tågkupé?

Slutet i tidningen med 25 sidor är lika svårläst som framvagnen.
Nej, SJ och Tidningsbolaget - ni kan inte vara nöjda med Kupè.
Inte om den är tänkt att vara läsvänlig i kupén!

måndag 24 maj 2010

Varvet - ett lyft för läsande löpare

Varvet och Göteborg.
Det handlar inte om båtbyggeri.
Nya varvstaden är GöteborgsVarvet - halvmaratonfesten i maj.
Varvet är tidningen för alla som deltar.

Svett, slit och stumma ben på 21 kilometers asfalt.
Omslaget till vårnumret ger inte sådana signaler. Musikalstjärnan Hanna Lindblad poserar, stylad och välsminkad till rubriken Klädd för succé. På insidorna är hon ännu vackrare och mera retuscherad.
Men Hanna tränar för de krävande musikalrollerna. Helst korta intervaller för att få upp pulsen. Och så sjunger hon för full hals när hon springer!

En som verkligen fått slita för framgången är Isabellah Andersson, Sveriges bästa kvinnliga löpare nu och med rötterna i Kenya. Hon var 20 år när hon upptäckte löpningen. Före det hade hon aldrig tränat. Isabellah dödar också myten om att Kenyas löparstjärnor har talangen för att de som barn sprungit till skolan.

Många ser halvmaraton och GöteborgsVarvet som den stora utmaningen och målet. Löpare från 37 länder var med förra året. Några berättar i tidningen om Varvet som morot.
58 000 totalt var anmälda till årets lopp. Så många entusiaster måste också vara värda en egen tidning. Kring 75 000 får två gånger om året tidningen.

Varvet har fått flera utmärkelser för att vara en bra kundtidning. Årets pris var för Bästa formgivning.
Profilen sticker ut, Varvet ser ut som en ”riktig” tidning, vilket man inte kan säga om alla kundtidningar. Fina bilder, inspirerande texter, bra balans mellan reportagen och goda råd till löpare. Jag har förstås lite synpunkter på det magra, tunna typsnittet på de inledande sidorna med löpartips.

Jag gillar Göteborg och att springa Varvet. Ska man springa 21 km är loppet och stan perfekt. Och man ska följa tidningens råd!
Det duger inte med 3-4 mils träning och att tre veckor före start vila för att en lårmuskel smärtar.
Tre veckor före ska formen toppas: styrketräning, många snabba intervaller på en kilometer, lugnare halvtimmespass och några långa pass på upp till två mil.

Och man ska känna pulsen och sin kropps begränsningar - och inte ligga halvt avsvimmad på asfalten vid Centralstationen efter att ha klivit av spårvagnen.
Men en stadig whisky kan återställa en utslagen Varvslöpare.
Här duger inte tidningens råd om banan, mjölk, ostmacka, fruktyoghurt och russin.

måndag 17 maj 2010

Hela Sverige svänger när Får jag lov bjuder upp

Två högerben eller elefantfötter duger inte för en dans.
Två pigga ögon och lite nyfikenhet räcker för att fånga in Får jag lov.

Dansbandsälskarnas egen tidning lyser nostalgi och lite kolorerad 50-talstidning med sitt omslag - som en riktigt gammal Bildjournalen.
Här blandas friskt bland rubrikstilarna - en riktig sväng om i typsnittsskartan.

Nostalgin och dansbandsfördomar kan få sig en kick vid en snabb genombläddring.
50-talsbandet The Playtones, som spelat in sig hos tv-publiken och dansarna, inleder. Längre fram kommer Tonix som gjort sista spelningen efter 40 år och bildsviten visar alla töntiga scenkläder.

Dansen lever och ser framåt. Tv har hjälpt till med Dansbandskampen och Let´s dance.
De unga trycker på och tidningen granskar åldersgränser vid inträdet.
Klassiska Sundspärlan i Helsingborg har byggt om för att möta det nya.
Och det är inte bara i Let´s dance det är glitter och glamour. Maria Persson, sångerska i Blender, vill vara snygg från topp och framförallt till tå: hon har samlat på sig hundratals skor.

Diana Thylin (bilden) är chefredaktör och även sångerska. Hon är glad över att dansbandsmusiken nått in i finkulturen med både musikal, opera och Christer Sjögren i ett Strindbergsdramat Fadren.

Största utrymmet får dansbandens turnéplan och alla dansställens program - från Skåne till Norrbotten.
Hela Sverige verkar dansa.
Roligast är alla nöjesannonser. Det är en bit från storstädernas inneställen.
Svenska folkparker lever. Och Mannes loge, Fröjden, Skultuna-lagårn, Barvaträffen, Liljekonvaljeholmen, Sägnernas hus, Älgsjövallen, Forsmonöjet…

slutet dyker Bert Karlsson upp som tyckare. Bert är Bert och då är det mesta skit; bästa låten som skickats in till årets Melodifestival ratades redan vid uttagningen för att juryn innehöll dansbandsmusikens fiende nummer ett från Sveriges radio. Den låten vann i Danmark! Bert ska spela in den i Sverige och då blir det förstås succé. Och jokern som kastas in görs på fel sett för att Sveriges radio styr och ställer som de vill. Men Bert tycker att Anna Bergendahl sjunger med en fantastisk nerv och känsla, det måste jag säga.
Bert är sig lik. Jag har ändå en känsla av att det finns en spökskrivare bakom honom.

Får jag lov bör vara ett husorgan för alla inbitna och en instegsguide för de som lockats av Willy i Let´s dance. Tidningen är färgstark, blank och glittrig.
Men 65 kronor är lite mer än andra i tidningshyllan.

torsdag 13 maj 2010

Tidning om att göra bättre tidningar gör själv misstag


En tidning för folk som gör tidningar får inte själv göra misstag.
Men det gör Allt om Tidskrifter.
AoT ska inspirera sina läsare till att bli bättre som redaktörer.

Tyvärr får jag börja med att mästra AoT. Den har själv lite att lära. Framförallt det viktigaste: läsbarheten.

Texterna till huvudreportagen är väl ok, men kunde gärna ha lite mera svärta och större grad. Men så är det de många sidorna med text på färgplatta och mycket tunt typsnitt - sanseriffer - i 7-8 punkters grad. Inte ens med vit bakgrund är det lättläst. Det är bara ansträngande för ögonen och svårt att följa raderna.

Det här görs inte för att läsas, utan för att helheten ska ha en design och helst ska texten inte ska störa alls.
Det verkar vara en person från reklambranschen som designat tidningen. Då blir det mycket med extremt små och tunna typsnitt.
Tidningar ska göras av tidningsmänniskor.
De vet läsbarheten och kan förstå läsarna.

Lite komiskt blir det när AoT innehåller flera reportage om tidningar som gjorts om just för att öka läsvärdet.
Tidningen Veteranen höjdes från en lite grå pensionärstidning till ett snyggt magasin. Viktigast då var just läsvänligheten och ingen ”minkigt” typsnitt och svårläst text.
Det är en grundregel som gäller för alla tidningar och alla åldersgrupper.

Två redaktörer berättar om konsten att öka läsvärdet genom att dela upp texterna i flera olika stycken - eller bryta ut delar och göra till små rutor.
Det är just det sista AoT gör - tyvärr på ett svårläst sätt.

Floppar ger också lärdomar - som Amelia Adamos misstag.
Ofta litar Amelia på magkänslan för vad som går hem. Men två stora missar har hon gjort: när tidningen Amelia skickade med stringtrosor till alla läsarna blev det en rejäl flopp. Det var bara trendtjejer kring Stureplan som hade sådana - ute i landet gick det inte hem.
Satsningen på en mattidning floppade också.

AoT:s svårlästa sidorna drar ner betyget. Det är synd, för annars är AoT snygg: formatet, pappret, känslan i händerna, den fräscha layouten - det är ett magasin med klass!
Reportagen är föredömligt korta. De flesta går på två sidor. Och här får tidningsmakarna inspiration om hur de utvecklar sig.

AoT är ny i sin form och första numret innehåller alltid en del missar.
Till nästa nummer bör typsnittens grad ses över och det kan dessutom ge ett intressant reportage:
”Öka läsbarheten med tydligare text.”

söndag 9 maj 2010

Världsreportern fortsätter i jakten på eget rekord

Han har på plats upplevt många av nutidshistoriens förändringar.
Ännu lika hungrig och nyfiken på nyheter och världsupplevelser fortsätter Staffan Heimerson - och nu är han på jakt efter ett eget svårslaget rekord som reporter.

Du ska fylla 75 - vad är det som driver dig att fortsätta?
- Jag har inget annat intresse än att läsa och skriva. Vad skulle jag göra om jag inte jobbade? Dessutom vill jag slå ett personligt rekord - nästa år kunna säga, att jag gjort 60 år som reporter.
Du började på Kvällsposten? Vad lärde du dig där som du minns bäst?
- Jag kom till KvP hösten 1955, 19 år gammal efter några några år på Engelholms Tidning, Lunds Dagblad och Strömstads Tidning. Jag mötte journalister som var tio gånger duktigare än jag - och jag lärde mig mycket. KvP bevakade ivrigt Danmark - nöjen, skandaler, sport, personligheter - och jag var på hugget att sno hem Danmarksresorna. Det lärde mig, att en dag med traktis är bättre än en dag utan.
Har du aldrig haft något bud från KvP om att skriva för dem igen?
- Jo, 1964 när jag var Aftonbladets man i Malmö förhandlade jag med Olof Wahlgren och Sven-Olof Berlin om att komma tillbaka. Jag var bara måttligt intresserad eftersom Aftonbladet börjat skicka mig på stora uppdrag i utlandet.

Vad skulle du ännu vilja vara med om att uppleva?
- Jag svarar dig från Sydafrika, där jag placerat mig själv som tillfällig korre - ja, ytterligare några utlandsplaceringar, ännu ett amerikansk presidentval; jag har gjort fem. Jag skulle vilja åka i fotspåren på mig själv och se de fantastiska - och i huvudsak positiva - förändringarna i de flesta av jordens länder.
Vilken världsbild har du fått av allt du upplevt?
- Människor är hyggligare än någon kan ana, maten är god i en mängd miljöer, det finns alltid en story att skriva.
Vilken är den störste skitstöveln” du träffat - om vi ser på världspolitiken?
- Radovan Karadcic.
… och vem är den bäste politikern?
- Lech Walesa.

Du och Ulf Nilsson (bilden) är kanske de mesta världsreportrarna” i kvällspressen. Hur var er relation när ni stod på toppen”?
- Inga kanske om jag får be - och jag står fortfarande på toppen. Ulf var min idol när han jobbade på Kvällsnytt i Helsingborg och jag fortfarande gick på realskolan i Ängelholm. Jag tänkte: Sån vill jag bli. Vi träffades senare på fältet i Atén och New Hampshire, Paris och Tokyo, på valbevakning och VM-boxning. Jag fann att han i mängder frågor var bättre påläst än jag. Men jag pratade med fler människor. Vi brukade äta goda måltider tillsammans.
…och hur är relationen i dag?
- Vi är båda bosatta i Sydfrankrike. Men jag har inte sett Ulf i något sammanhang på två-tre år.

Utrikeskorrar anses låna och fejka en del. Har du verkligen med egen närvaro upplevt och ögon sett och allt du skrivit om?
- Lånar!? Ja, vi läser tidningar, svår litteratur, ser teve, hör andras klyftiga digestering av händelseförlopp. Ju duktigare och flitigare vi är, ju mera skyldiga är vi till lån. Men fejka?! Vilken bisarr tanke. Allt jag sagt att jag med egna ögon sett har jag sett med egna ögon. Det är själva poängen.
Var i världen vill du helst ha din bas/bostad?
- Där vädret är bra, maten god och viss civilisation råder. Jag kan bo precis var som helst världen och har valt Provence (bilden). Men jag längtar ofta till hardship, Afghanistan, Kongo eller Balkan.

Vad har du i dag för kontakt med din uppväxttrakter i nordvästra Skåne?
- Jag besöker mina föräldrars grav i Hjärnarp minst en gång om året. Jag har kvar släkt på Hallandsås som jag gärna träffar. Jag syns i Killbergs bokhandel om jag har en ny bok att signera. Jag bjuds ofta in att hålla föredrag eller leda debatter i Båstad och Ängelholm.
Du är kattälskare. Ger katten dig något surrogat för allt elände du upplevt?
- Jag har upplevt fragment av nutidshistorien på plats och nära håll. Alla mina tre katter lyssnar när jag kommer hem och berättar vad jag varit med om - och lägger sig på min mage och spinner. Jag tar det som beröm. Beröm gillar jag.
Sammanfatta kort allt du upplevt - är det ett helvete eller paradiset?
-Kort!? Aldrig i livet. Det skriver jag en bok om. Det har varit bättre än helvetet och saligare än paradiset, ty det är Världen Just Nu.

torsdag 6 maj 2010

Speedway behöver lite mera fart i formen

Speedway är en växel och full gas.
Tidningen Speedway kör på samma sätt, men i låg fart.
Det finns ingen tempoväxling i sidornas utformning.
Enkelt utgjort och likadant - allt blir lite enahanda.

Speedway lever även efter att Tony Rickardsson lagt av.
Sporten är stor i några småländska städer och i Mellansverige.
Dackarna, Lejonen, Vargarna och Indianerna. Klassiska speedwaylag.
Här är det kultur. Och varm korv med bröd. Speedwaykorven verkar höra till.

Metanol i tanken, grussprut och folkfest i någon skogsglänta. För speedway bullrar och får flytta en bit utanför städerna.
Förarna är som ett cirkussällskap som drar runt mellan de stora speedwayländerna Sverige, Polen och England - och kör flera olika lag.

Tidningen är nystartad och har kommit ut med sitt tredje nummer.
Redaktionen verkar bestå av bara ansvarige utgivaren Joakim Olsson.
Alla gör jobbet på frilansbasis, men de kan inte vara så många.
En man har skrivit nästan alla texter: Tommy Rander (bilden), en mångsysslare som musiker, radioman, författare och stor speedwayentusiast.

Texten är starkt dominerande för att den är så kraftfull och lättläst.
Jag brukar ha synpunkter på svårlästa texter, men Speedway är tvärtom.
En liten minskning av textens storlek skulle ge lite mera utrymme för att variera layouten mera.

Två kraftfulla reportageöppningar finns om världsmästaren Jason Crump och om klassiska Vargarna i Norrköping.
Många bilder på förare i action på banan, resten är porträtt. Inte heller där är det någon större variation.
Däremellan blir det långa textblock på sidorna och på flera har mellanrubriker glömts bort.

Texterna hade mått bra av lite putsning här och där.
Ny rad börjar inte med några bokstävers indrag, vilket alltid gör läsningen lite lättare. Nu blir det mycket kompakt.
På ett uppslag slår de knock på sig själva: svart bakgrund med vit text. Nästan helt omöjligt att läsa och följa raderna.

Varg-Olle - speedwaylegandaren - finns förstås med och i nästa nummer kommer Tony Rickardsson. Men annars är det mycket utländskt. England är tema och del från Australien och Polen. Intressant utblick ges om speedway i Sydafrika och Argentina.

Först låg tidningen i hyllorna bland motion och friskvård och försvann där. Nu är den på sin rätta plats - bland motortidningarna.
För att lysa upp bättre där behöver logon Speedway mera kraft.
Insidornas form måste få en ordentlig översyn och innehållet gärna vara lite mera svenskt.
Då kan det bli som speedway körs - full gas och utan broms.

måndag 3 maj 2010

Här behöver Röda Korset själv lite hjälp

Flera kvinnor har gett namn åt tidningar: Amelia, Tara, Laura, Kattis, Rosie, Leila.
Och en man: Henry.
Henry - vem??

Henry heter Röda Korsets medlemstidning. Namnet har den fått efter organisationens skapare Henry Dunant.
Om de är bra på att samla in pengar och ge hjälp världen över, så är de inte lika skickliga på att göra tidning.

Röda Korset har hamnat i blåsväder på senare tid. Ett misstänkt bedrägeri av en chef är uppmärksammat.
Hög ersättning till ordföranden Bengt Westerberg, dyra planeringsdagar och misslyckade penningplaceringar är andra affärer.
Allt försöker tidningen reda ut och förklara med att det mesta var felaktiga skriverier.

Många har av detta blivit försiktiga med att skänka pengar.
I en lättsam tolkning visas problemet i tre små tecknade rutor:
Ett par tittar på tv från Haiti och mannen undrar vart har alla hjälppengar tagit vägen. Ett rödakorsteam dyker upp i rutan och kvinnan säger: Där ser du var pengarna är!
Verkligheten på Haiti kommer också fram i ett större reportage om hjälpinsatserna på plats.

Rädda mammorna - en insamling som förra året drog in 28.5 miljoner - är det stora temat. Här beskrivs den del som görs med mödravård i södra Sudan.
Engagerande text och många stora vädjande ögon i bilderna.
Även jordbävningen i Chile uppmärksammas. Där fick Röda Korset på kort tid in en miljon kronor i Sverige.

Tidningen är bra på att berätta om hjälpprojekten.
Och minst lika bra på att berätta om olika insamlingsvägar: en linneduk till mors dag, ett smycke av Efva Attling, runda upp i butiker och sms-hjälp är några sätt.
Med tidningen följde också en pappersbössa för insamling av 50-öringar.

Henry är lite för blek. Det röda lyser upp här och där, men texten är svårläst för ögat och behöver mer svärta.
Framförallt de många blocken med den tunna magra stilen (sans seriffer) är svårfångad, men även reportagetexten behöver mera styrka.
Röda Korset behöver själv lite hjälp med att få en slagkraftigare tidning.