onsdag 30 september 2009

John Bark: Fiender blev vänner när iDAG skapades

Uppdraget att av Kvällsposten och GT skapa den nya tidningen iDAG blev ett av John Barks tuffaste uppdrag.
Hetsiga möten och smockan i luften.
IDAG skulle bli seriös, trovärdigare och med en någon borttvättad ”kvällstidningslook”. Så löd uppdragsbeskrivningen.
Stormen lade sig och tidningen blev till, men höll bara några år.
I dag är Kvällsposten och GT editioner till Expressen.

I sin bok "Från ett tidningshuvud” beskriver John Bark i ett kapitel om det första hetsiga mötet med redaktionerna. (www.barkdesign.se och barkingdp.se)


”Uppdraget hade varit tydligt, den nya moderna tidningen iDAG skulle slåss med morgonpressen och samtidigt sätta P för konkurrenterna i Syd- och Västsverige. Det skulle göras med en tidning som var trovärdigare och lite mer seriös. Problemet var bara GT:s och Kvällspostens historia och traditioner. Särskilt den senare var en rättfram kvällstidning som inte skrädde orden eller var rädd för trycksvärta. Steget från danska Ekstrabladet var inte större än ”Pigan på sidan 9”, och hade det varit rumsrent på den här sidan Stora Bält så hade Kvällsposten varit den första att bjuda sina läsare på naket.

GT var något mer återhållen och sansad och mer i linje med vad vi nu presenterade för den tagne Hansson (chefredaktören Bengt Hansson, bilden nedan), men ändå långt ifrån det morgontidningslugn våra sidor förmedlade. Men återigen, som uppdraget var formulerat rimmade det ganska fint med våra sidskisser och efter den initiala chock Hansson känt godkände han våra skisser med uppmaningen att skruva upp svärtan lite.

Det hann vi dock inte till det möte som skulle hållas i ett litet konferensrum på GT:s redaktion, men som flyttades till en hörsal eftersom det visade sig att det alls var fyra personer som kom från Malmö utan snarare ett fyrtiotal. Göteborgarna samlade ihop ett femtiotal medarbetare för att inte hamna i numerärt underläge. Och i skottlinjen stod vi, konsulterna från Stockholm som inte uppfattade allvaret i denna katastrofala tidningsfusion utan i stället pratade finlir och typografiska finesser. Vår blotta närvaro katalyserade ondskan i många av medarbetarna. Vi lade upp våra fåtaliga skidskisser på ett konferensbord - dragningen var ju främst utgjord av Hansson och några till - och försökte få dem att se många ut.

Men skisserna var inte många. Och framför allt var de inte färdiga. De såg faktiskt ömkligt bleka ut där de låg framför mobben av redigerare och tillresta tidningsmedarbetare.

Vi började vår dragning. Det kokade redan i rummet av frustration och hjälpligt återhållen vrede. De första glåporden uttalades muttrat men hörbart. Hansson stod lite i bakgrunden och samtalade med en av cheferna från Malmö. Efterhand tilltog kritiken. Svordomar uttalades, inte längre dämpat: ”Vad i helvete är det här?!” ”Det är ju för fan ingen tidning - det är dasspapper med lite skit på! Inte ens dasspapper förresten, det är ju bara skit!”

Folk lämnade rummet i protest. En del var så upprörda att de hade svårt att hålla rösten stadig.

Det kändes tryggt att ha den respektingivande Hansson - mannen med nyporna - i bakgrunden, en garanti för att vi åtminstone inte skulle bli lynchade. Men när jag för vilken gång i ordningen sneglade åt Hanssons håll var han plötsligt borta! Han hade av någon anledning lämnat oss åt sitt öde. Efter det försvann de sista spärrarna hos medarbetarna och de öste sitt okontrollerade ovett över oss i sex timmar, tills mötet äntligen upplöstes och vi kunde vingla därifrån, fullkomligt utmattade, men vid liv.
När vi nästa dag mötte en del av de värsta antagonisterna var de plötsligt fromma som lamm. Vad Hansson sagt till dem under natten vet jag inte, men tonen var stukad hos hela gruppen. De var lågmälda och lite skamsna, malmöiterna hade rest hem och vi kunde fortsätta vårt jobb.

Uppdraget att ge iDAG en grafisk form var verkligen inte lätt i fortsättningen heller, men efter den inledande hudflängningen slapp vi åtminstone att bli hotade till livet när vi besökte tidningarna. Faktum var att några av de mest förbannade och upprörda medarbetarna under hörsalsmötet på GT blev våra bästa partner i det fortsatta arbetet. Det var inte så att alla blev omvända eller plötsligt började tro på idén med sammanslagningen, men de insåg väl det meningslösa i att hänga två designkonsulter.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar