måndag 13 november 2017

Skoter - för grabbar som gillar snö med sprut

Vintern är här, åtminstone i norr.
Snö, halt väglag, besvärligt att ta sig fram.
Vad kan väl passa då om inte en snöskoter – om det är natur och pudervit snö.
Snöskoter-tidningen är specialisten i den nischen.
Omslaget säger vad det handlar om. Vit bakgrund med en ensam skoter. Fjorton namn med märken. Men inte en enda rubrik på något reportage.
Här är det bara snöskotrar på 92 sidor – ett extra laddat nummer. Grejer för grabbar.
Människor syns inte, med ett undantag. Alla är förare, gömda bakom overaller och hjälm som täcker hela huvudet.

Starten på insidan är tung. Chefredaktören Pär Lidgren skriver en krönika (ovan). Pytteliten stil, bred spalt, svårläst.
Med lite ansträngning i läsningen framgår det att han är orolig för framtiden för snöskoter.
En jakt pågår på både förare och fordon. Onödigt och irriterande när de blåser fram i det fria. Hot om förbud finns.
”Vad kan vi göra för att förhindra det?”, undrar Lindgren.

Snöskoter-tidningen gör inte mycket för att förändra bilden. Här är det vit pudersnö, skoter med förare som drar på för fullt, fordon som lutar, snö sprutar.
Ingenting pekar på att en skoter är nyttig för att ta sig fram i snöterräng.
Skotern är för grabbar som njuter av att blåsa fram.
Rubrikerna förstärker intrycket: Stark och potent klättrare... ändlöst skoj... stridsflyg på leden... en sann crossover...

Entusiasmen och njutningen lyser. Grabbarna trivs bäst i terrängen med sina skotrar.
Lika bra går det inte när de kommer till datorn och ska skriva ner sina upplevelser.
Texterna är förstås personliga med många ord, märkesnamn och teknikförklaringar – som det ska vara för de insatta. Men de flesta artiklarna skulle må bra av lite tvättning. På flera ställen har de helt missat korrekturläsningen.

En skoter är en nöjesmaskin. En del beskrivs ha ”körglädje”, precis som för bilar. Skotern kan vara ”kul och kraftfull”, en fartmaskin där ” det känns som om man slungas iväg när gasen pressas in”, den kan också vara ”en komfortabel ledmaskin för familjen”, eller för ”hopp och lek med trygghet i luft och landningar”, eller ”den är mycket lätt att vinkla omkull och går att hålla i sjuka vinklar”.
 
Texterna är tydliga och lätta att läsa i de flesta artiklar, men i flera går de ner i storlek för att pressa in den i utrymmet som finns. Bara irriterande och jobbigare att läsa. Bättre är här att korta ner och hålla samma grad i hela tidningen.
Rubrikstilen är en extremt fet variant. På flera ställen är det dock inga rubriker, utan bara namn på en skoter eller pro-
dukt.
På ett ställe blev bok-
stäver-
na helt oläsliga med svarta och vita streck (ovan, där den är lättare att läsa än i tidningen). Som tur var förklarades det i överraden: Dan Adams står det och han intervjuas i en längre artikel. Jag har aldrig sett namnet förut, men kanske är han skotervärldens svar på Zlatan.


I den artikeln kom skribentens orutin fram med långa och ordrika frågor till Adams.
Ett annat, mer personligt och lite invecklat kåseri, handlar om en skoteraffär där jag inte blev riktigt klok på ”Lill-Bertil-metoden”.
Lika invecklad var berättelsen om skotern som inte ville starta mitt ute i ödemarken (ovan). Det blev skidåkning i sju mil efter hjälp, sju mil tillbaka tolkande efter en skoter och sju mil till med skotern på släp till verkstad. Där fick föraren beskedet: han hade bara satt i tändstiften fel när han mixtrade med motorn.

En artikel handlar om ett besök på företaget Ogio i USA (ovan). Den borde nog varit annonsmärkt som den presenterades.
På slutet kommer racingsidor och där finns en kvinna också: Miranda Tjärnström som kör watercross på vatten (nedan). Hon skriver själv om sin långa väg tillbaka efter en skada och med benet gipsat i sex månader.
Sist kommer en test av en bra dragbil med plats för en skoter.


Entusiasmen lyser, snö och skoter rakt igenom. Men skickligheten i att göra tidning kommer inte upp i samma nivå. Texterna behöver en putsning. Bilderna är en skoter, med eller utan snö. Layouten är rak och enkel och kan också behöva ett litet lyft.

måndag 6 november 2017

Snygg EXPOnering - men ingen vinnare

Den som vill vinna ett pris måste förstås exponera sig.
EXPO är en tidning som gärna vill vinna ett pris.
För tidningar finns fler tävlingar. Två är Svenska Publishingpriset och Designpriset.
Expo var nominerad i båda, men nådde inte riktigt fram.
Men det är ett snyggt magasin som tävlade i en tuff konkurrens.

Formatet är lite större än A5 och ligger mera åt en boktidning med ett tjockare omslag.
Jag kan gilla formatet; det ligger behändigt i handen och är oftast lättläst.
Expo klarar båda punkterna bra.
Den här typen av magasin passar bra när man vänder sig till en viss målgrupp och inte och inte är så kommersiellt inriktad.
Expo är en stiftelse, grundad 1995, med syfte att ”upplysa allmänheten om rasism och främlingsfientlighet”.

Rött och svart är signaler på omslaget, nog helt beroende på att huvudartikeln handlar om extremhögerns kamp för att hamna i rampljuset.
På insidorna är dock gult signalfärgen. Ett gult kryss dyker ofta upp, plattorna är många och gult används för att öppna avdelningarna Ingång, Agenda och Kultur.
En helt gul sida finns och även ett helt uppslag.
Det sista slår läsaren direkt i ögonen, men blev inte helt lättläst. Texten är lagd i det gula och griper inte ögonen lika mycket som färgen (ovan).
Uppslaget är öppningen till det tyngsta reportaget: tolv sidor om om en terrorcell.

Eftersom magasinet är i ett mindre format är också texten ganska liten. Den går att läsa, men jag förordar alltid en grad större. Läsning blir lättare så, särskilt om texten är längre.
De här tolv sidorna är kanske inte tunga, då texten delats i kortare bitar på varje sida.
I två andra spalter reagerar jag direkt för att det är svårläst: dels redaktionsrutan i början och en spalt längre bak om finska krigsbarn.

Blocken Ingång i början, och Kultur och Agenda på slutet, har sidor med svart ram runtom. En profil på avdelningarna med korta artiklar.
Tyngden finns i reportagen som samlats i mitten.
Förutom de tolv sidorna om terrorcellen, finns åtta sidor om när en grupp högerextremister ville hindra organisationen NGO:s hjälp till migranter och flyktingar på Medelhavet.
Avdelningen Granskning får också tolv sidor om högerextrema grupper som vill komma fram i rampljuset.

Texterna är inte helt lätta. Reportagens rakare ton finns i flera artiklar, men många andra får räknas som personligare åsikter och kampanjtexter.
För läsaren gäller det också att vara insatt i vad alla namn står för: NGO, The right staff, Infowars/PrisonPlanet, Defend Europe, all-right-rörelsen, NMR...
På 68 sidor blir det mycket för den intresserade läsaren att fånga in.

Allt är snyggt förpackat, kraftfulla öppningsuppslag med dragarbilder, hyfsade andra bilder med många personporträtt som som hålls i mindre storlek. Grafik används på ett fåtal ställen. Layouten är stram och fin, och släpps loss i uppslaget Granskning där de lyckats lägga text i grå bakgrund som ändå blev fullt läsligt. Inte alla klarar med det (ovan).

Bara två annonser finns, från fackförbunden If Metall och Byggnads.
På ett uppslag tackar Expo tolv företag och organisationer för att de ger sitt stöd. Förmodligen är de generösa. Lösnummerpriset 85 kr kan nog inte täcka allt i detta påkostade magasin.
Expo vann inget pris. Men de är värda nomineringen och bör ha fallit på mållinjen.

måndag 30 oktober 2017

Här behövs inte många råd om hur de ska göra

Goda råd om olika produkter. Både bra och dåliga och en del svartlistade.
Råd & Rön står på konsumenternas lista.
I en egen tidning delger de sina råd och resultat.
Kan den tidningen behöva några goda råd..?

Lite förutfattat kan en sådan här tidning tänkas vara trist och tråkig. Inget kan vara mera fel!
Råd & Rön är pigg och lättläst med en rak layout utan extra utsmyckningar.
Tester växlas med redaktionella artiklar.
Omslaget kan se trist ut, men med mycket nostalgi för de som minns vinylskivor. Rubriken säger rakt vad det handlar om.
På åtta insidor får dagens digitala lyssnare lära sig om vinylens bakgrund, klassiska omslag och test av lämpliga skivspelare. Rubriken är träffande: Dags att sätta nålen i spåret igen.
En tabell finns från test av skivspelare med sifferbetyg på olika bedömningar. Som alla tabeller kräver den linjal och pekfingervals för att följa (ovan).
Fakta om hur tabellen ska läsas är satt i för liten text och är svårläst.

Små runda färgklickar finns med text inlagd. Dessa lyser förstås upp. Men vit text i orange eller grönt, är inte alltid helt lätt för ögat. Inte heller när en ingress går i svagt grön färg. Mycket beror förstås på ljusförhållandet och vilket typsnitt som används. Typsnittet seriffer i mager grad är aldrig bra när den läggs på färgad bakgrund.

Allt är presenterat ljust och luftigt. Tre block finns: Fritid, Teknik och Hem. Inom de här områdena presenteras och granskas mycket. Gamla grödor kommer tillbaka och lockar till nya former av bak (ovan), nyckelbrickor spårar borttappade saker, kontanter försvinner snart, tvättmaskiner får bedöms på hur de sköljer och tumlare får betyg, tips ges för att lyckas med bästa köpet av säng.
 
En kul rubrik är: Så börjar du plastbanta. Nej, det handlar inte om hur man bantar bort några kilo på kroppen, utan hur man bantar sitt användande av prylar i plast.
Här har jag synpunkter på texten i typsnittet seriffer. Men det tillhör min käpphäst att klaga på det. Det är alltid lättare att läsa annan typ än denna magra variant.
Annars lättas granskningarna upp i korta avsnitt med mindre rubriker eller siffror.
 
Sist kommer beslut från Allmänna reklamationsnämnden. Texten är redaktionellt skriven i lätt form, men tyvärr är allt lagt i kompakta block, utan utgångar och ny radstart som alltid lättar upp. Men det är kanske så myndigheters beslut ska presenteras (ovan).
Råd &Rön är en av nominerade till Tidskriftspriset 2017 med den här motiveringen: ”Vem kan man lita på? När betalda bloggare marknadsför prylar och gränserna mellan journalistik och kommersiella budskap suddas ut, står Råd & Rön som en Sven Dufva och slåss outtröttligt för den oberoende konsumentjournalistiken”

Råd & Rön är helt annonsfri. En bra signal på att de inte vill gynnas av några sponsorer.
Ett betyg på tidningen får bli 4 av 5.

måndag 23 oktober 2017

Verkligheten bakom polisens vardag

Poliser är i tidningar varje dag.
Ett utsatt jobb i stökiga miljöer där deras insatser ofta granskas.
Sex gånger om året dominerar poliser en hel tidning:
Svensk Polis, Polis-
myndig-
hetens tidning till alla anställda.
Här kommer mera fram om bakgrunden kring vardagens insatser.
Direkt när jag bläddrar i tidningen tycker jag mig känna igen den: papper, vinjetter och layouten har likheter från någon av de många andra tidningar som jag gått igenom. Vilken kan jag inte direkt pricka in.
Det matta, lite tjockare pappret, kan jag uppskatta när det gäller att ge en tidning egen profil. Bilderna kan dock ibland uppfattas som lite mörka.
Polisers språk när de lämnar sina insatsrapporter, lockar ibland fram både leenden och ironiska kommentarer. I tidningen är det dock rappt journalistiskt rakt igenom.
Spalterna är smala, har ojämn vänsterkant och linjer emellan vid de kortare artiklarna.
Lätt att läsa, men jag skulle ändå rekommendera en liten höjning av storleken i bokstäverna.
Jag uppfattar att läsare i dag vill ha det så. Med större text måste också skribenten hålla sig kortare. Internet har ändrat läsarnas tid på att gå igenom en text.
Däremot är Svensk Polis svårläst i de kortare notiserna. Här används den gamla ”skrivmaskinsstilen”, typewriter.
Storleken är liten och den känns gammalmodig i dag.
När den texten läggs i en grå bakgrund blir den svårläst och när den fälls in i bilder är den i flera fall helt omöjlig. Likaså i ljusblå eller röd färg. På omslaget försvann flera mindre rubriker.
Svensk Polis kräver perfekt dagsljus om inte läsaren ska missa flera texter. För att läsa redaktionsrutan krävs förstoringsglas.
Tre poliser berättar om att deras egen bakgrund är en hjälp i det dagliga jobbet. De vet eftersom de själva har tuffa erfarenheter.
En av dem växte upp med bråk och fylla i hemmet och krökade själv friskt i unga år.
En annan var den störste och tuffaste i sitt tonårsgäng.
Bilstölder och vilda slagsmål var en del av vardagen.
En tjej hade det svårt med en dominerande pappa och i tonåren ingick hon i ett ”ligistgäng”.
Med polisjobbet kom alla tre på rätt väg i livet.
Bakgrunden i vardagens jobb lyfts fram i de flesta artiklarna.
Insatsstyrkorna får rycka in i de svåraste uppdragen och tidningen (ovan) följde den regionala styrkan i jakt på en mordbrännare i Säter och en man i Värmland som hotade med självmord.

Circa-gruppen är en annan, mindre känd specialgrupp (nedan). De stoppar bedragare, ofta utländska ligor, som inriktar sig på att stjäla från äldre.
En annan polis berättar om hur ett mord på en ung kvinna, fick honom att komma mycket nära kvinnans familj och skapa sig en bild av kvinnans liv (ovan). En kontakt som familjen uppskattade och polisen fick komma och säga några ord vid begravningen.

Många andra bakgrunder kommer fram som ger en bild av dagliga nyhetsrapporter. Alla anställda inom polisen får tidningen, liksom riksdagsledamöterna.
Tidningen är helt utan annonser. En klar signal på att polisen vill vara oberoende.
Framme vid sista uppslaget (nedan) kommer fler signaler som jag absolut känner igen: gul färgplatta, runda bilder, pilar, infällningar...
Den layoutstilen har jag sett någon annanstans.

FOTNOT: Svensk Polis är nominerad i Tidskriftspriset 2017 med motiveringen: "...en skickligt producerad tidning som tar oss med till polisernas vardag. Den är en tillflyktsort för sin målgrupp – människor som bokstavligt talat har kulorna vinande runt huvudet".

måndag 16 oktober 2017

Modetidning för bilder - inte texter

Tidningar kan vara glassiga i formen och starka i text och bilder.
Vilken vill då inte bli hyllad som Årets tidskrift och få beröm som ”...starka berättar-
förmågor, medier med förmåga att skapa upplevelser för sin publik och som verkligen fångar sina läsare med sitt innehåll och sin form”.
Så skriver Sveriges Tidskrifter när de presenterar nominerade till årets priser.
En av tidningarna är Style by i gruppen Populärpress Print.
Jag har tittat i den.

 Style by kan knappast få pris för ”starka berättarförmågor” och inte heller för ”fångar sina läsare”.
Om det hetat ”fångar sina tittare” kanske ett pris är motiverat.
För Style by är till för tittare. Massor av modebilder och annonser på 244 sidor. Det är svårt att skilja på vad som möjligen kan vara redaktionellt och vad som är annonser.
Allt går hand i hand med märken och priser.

Texterna är nästan uteslutande av typ frågor och svar. En rak metod som kan vara intressant – om det ställs vettiga frågor!
Nu handlar det om folk i modebranschen och frågorna är därefter:
- Vad är sann stil?
- Vilken är din favoritaccessoar? 
- Vad fascinerar dig med smycket? 
- Har du bestämt dig för vad du ska ha på dig än?
- Vem är dagens Diorkvinna?
Svaren blir tyckande och reklam för egna verksamheten. Alla intervjuade finns i branschen som stylister, modeskribenter, designers, skönhetsredaktör, hudterapeuter...

Modebranschen är tillfälliga trender och stjärnor. Men några hänger sig kvar. Ett stort block i tidningen är temat ”evig stil” och här har flera kvinnor hängt med som ikoner; Jane Birkin, Grethe Qviberg, Laureen Hutton, Nina Simone och Patti Smith.
Men den sista är – mycket subjektivt sett ! - inte någon direkt förebild och gav ett slitet uttryck i den stil hon var med i Skavlan i lördags.
Men unga kvinnor glänser i vackra kläder på alla sidor.
Ansiktena strålar sällan. Blicken ofta är tom och mungiporna går neråt.


Grafiskt sett är graden i texterna i minsta laget. Detta hänger kanske på att texten in får slå ihjäl bilderna. Men textblocken kan upplevas vara kompakta. Inget finns som lättar upp, som mellanrader och ingångsord. 
Bildtexterna är inte alltid lätta att hitta och ibland är storleken ännu mindre än övrig text.
En miss skedde i temat ”Evig stil” där text lades in i bilderna, så liten i storlek att det blev nästan oläsligt. Dessutom störde det bilden.

En text i tidningen imponerade på chefredaktören Jonna Berg (ovan), en av hennes absoluta favorittexter någonsin.
Journalisten och hiphopexperten Ametist Azordeganberättar om sina – ögonbryn. (nedan)
I Iran, där hon är född, är den perfekta ”fågelvingen” enda skönhetsidealet för ögonbryn. Men Ametists ögonbryn var buskiga. För dessa blev hon mobbad och utsatt för rasistiska påhopp.
Men så vände det – hela västvärlden såg skönheten i rejäla ögonbryn, ju tjockare desto bättre.

Tyvärr var denna ”favorittext” inte grafiskt rätt presenterad (ovan). Allt bestod av två långa textblock. Tungt, när dessutom stilen är liten. Skrivet pang på utan någon pausering.
Flera nya synpunkter krävde utgångar och början på ny rad.
Blankrader emellan hade också lättat upp.
Här syntes, att en modetidnings stryka är bilder, inte att presentera texter.

I underlaget till nomineringen nämns att ”annonsörer från Gucci till Lindex trivs” och att ”2017 lät detta exklusivt svensktalande magasin höra tala om sig internationellt och ökade lönsamheten”.
Det sista är rätt: i stort sett allt i tidningen bör klassas som betalda annonser.

måndag 9 oktober 2017

Proffs - för grabbar och deras stora lastbilar

PROFFS. Det låter tungt.
Mer tyngt blir det med tillägget:
En RIKTIG lastbilstidning.
Där har vi allt sammanfattat.
Grabbar och deras stora tunga fordon i en tidning.

Proffs vänder sig till alla som sysslar med vägtransporter, chaufförer och åkerier.
Sedan 1990 har målgruppen fått tidningen och upplagan når 14 000 ex.
Mycket läsning och bilder får de 12 gånger om året.
Branschen må betecknas av valkiga grabbnävar, stök och bök, men tidningspappret är elegant: blankt, helt i färg och dessutom i stort i kvällstidningsformat.
De kan ha råd att kosta på sig. Tidningen är späckad med annonser. De två personerna på annonsavdelningen har säkert fullt upp med jobb.

Direkt när jag öppnar tidningen slås jag av att det här blir en utmaning. All text är i typsnittet seriffer. Jag behöver inte påminna om min inställning: detta typsnitt ska användas med försiktighet. I små notiser kan det gå. Men ofta är svärtan för svag, stilen tunn och blek. Det griper inte ögonen och lockar inte till läsning. Dessutom är graden i Proffs i minsta laget.
Jag stör mig också på att, när det är reportage på ett uppslag, hoppar texten till den andra sidan i ett för stort glapp utan att riktigt hänga samman.

Sidorna är en härlig mix av allt: åkerier som går bra, jobb ute på vägarna, fuskare som avslöjas vid kontroller, gastrisk bypass-operation och vad det innebär (ovan), test av lastbilar och prylar, kampanjer för en bättre bransch, mässreportage, chaufförer som möts av uppskattning…
Bilderna är många, lite för många och ibland för stora. Variationerna i motiven är få.
Layouten är stram och det slöas inte storlek i rubrikerna. Alla är små och i kursiv stil och går oftast över hela sidan.
 
Lastbilarna dominerar, men människan finns i lika hög grad. Män, som stolta och raka står framför sin glänsande bil. Kvinnor skymtar på ett fåtal bilder, men då hör de kontoren. Men kvinnor finns även bakom ratten. I Falun utbildas framtidens chaufförer i ett treårigt transportprogram. En av dem som gått ut i år är 21-åriga Jenny Söderström och hon fick jobb direkt när hon var klar, precis som en klasskamrat (ovan).
- Vi faktiskt har en hel del reportage med kvinnor och vi försöker att inte använda uttrycket ”grabbig bransch”, säger chefredaktören Göran Rosengren.
Yngre chaufförer behövs, det bedöms som ett framtidsyrke. Medelåldern bland de nuvarande är hög och många går snart i pension.
Branschen andas framtidstro, det syns också i artiklarna.

Ett familjeföretag i Haparanda, som funnits i 45 år, har tagit hand om stans sophantering.
Kalles Bud omsätter 58 miljoner (ovan), i Tore Pellis åkeri är det full fart (nedan), Alingsås åkericentral i minst i regionen, men är ”bonnpojkar” som fått ett gott rykte.
En transportledare, som själv aldrig kört lastbil, har blivit känd som värmespridare med sin positiva inställning. Med en sida på Facebook sprider han sin linje om hur viktigt det är att chaufförerna ser sig som representanter och säljare för hela kåren.

Dessa fantastiska lastbilar blir bara starkare och får alltfler finesser.
En tjeckisk bil är en mästare i svår terräng, timmerbilar med flistuggar fixar det mesta i skogen, Volvo har en modell med krypväxel, tandemdrift och kan också lyfta drivaxeln, ett märke lanserar en halvautomatisk funktion för in- och utfällning av kranen, en ny hydraulpump ”minskar frustrationen”, en pratglad gps sitter förstås bra i hytten…
Finesser som bara de insatta förstår.
 
Tuffast är förstås en trucker, helst en amerikanare typ Mack. Pråliga och färgglada, lite av vilda västern. Stora avgasrör, fler instrument än i ett flygplan (ovan).
Far och son Mattsson i Smedsbo i Dalarna hittade sitt fynd i USA, fraktade hem den och gjorde ändringar som krävdes. När allt är klart är den redo för uppdrag. När de startar upp muskedundret är mullret bara halva glädjen.
 
Man måste beundra tidningen för de kör på med entusiasm i en egen stil.
Visst skulle jag gärna ge Proffs lite struktur. Ge avdelningar olika vinjetter: notiser, facknyheter, tester, personartiklar, jobbreportage, debattartiklar, mässor.
Andra rubrikstilar i lite större grad och några öppningsuppslag i en starkare profil skulle ge ett lyft.
Bildurvalet bör ses över och typsnittet i texterna absolut bytas ut.
Men omvänt sett kan många tidningar blir överdesignade och för stramt strukturerade.
På Proffs sidor händer det alltid något i ett lätt rörig blandning. Det är kanske ett stuk branschen gillar.

Proffs profil förklarar chefredaktören Göran Rosengren så här:
- I papperstidningen håller vi ett "lugnare" tempo. Där skriver vi om våra chaufförer och åkare som i många fall driver verksamheten "by the book".
- Här finns de ”seriösa aktörerna” och de mer djuplodande artiklarna.
Proffs finns även som gratis webbtidning och ett komplement till tidningen. Artiklarna där återfinns inte i papperstidningen.
- De artiklar som vi lägger på nätet, är till stor del sådana som vi vill ska kunna spridas. Syftet är att göra våra politiker medvetna om hur det faktiskt ser ut i verkligheten – och hur man har valt att lösa det i andra länder.
- Enligt TS-statistiken är vi den största branschtidningen på nätet i vårt fack med flest antal besökare.
- Kanske är det svårt att direkt se vår ”strategi” om man inte har följt Proffs ett tag, säger Rosengren.