Pappers-
tidningar
är på utdöende men skriftspråket lever. Arkeologer har i
grottmålningar hittat förtecken till vårt moderna skriftspråk –
och dessutom förebilder till digitala symboler!
Populär arkeologi
har grävt fram detta ur en rapport av en paleoantropolog – var ska
det annars hittas.
Magasinet kallar
sig för NYA! Populär arkeologi. Jag har inte sett den
”gamla”, men den nya känns fräscht uppdaterad.
Formen är ljus och
luftig. Text med ojämn radutgång och bredd mellan spalterna gör
den lättläst. Vissa korta texter som lagts i svag blå eller röd
ton kan vara svåra att läsa om det inte är dagsljus.
Även huvudrubriken på
omslaget är svårläst precis som i artikeln på insidan. Dessutom
är det långt mellan orden som inte underlättar sammanhanget.
Reportaget handlar
om vad som kommer fram när glaciärer och fjäll smälter i den
globala uppvärmningen. Eftersom det handlar om is och snö förstår
jag kopplingen i valet av vitt i rubriken, men att lägga vitt i vitt
är det smartaste för ögat.
Luftigheten kommer fram i
rubrikerna där det lämnas gott om utrymme mellan raderna.
Några kortare artiklar
inleder innan det tyngre tar över – utan att direkt vara tungt.
Det mesta är skrivet i en populär form, även om inte alla
skribenter är journalister. Flera skribenter är arkeologer och
forskare eller kopplade till universitet eller museer.
Åtta sidor ägnas
åt vad som kommer fram när glaciärer smälter. Genvägen till
Sveriges stenålder får sex sidor och vad som upptäckts på Björke,
före Birka, upptar fyra sidor. Övrigt hålls nere på ett uppslag,
lätt att greppa.
Alla artiklar hamnar
under någon vinjett: Upptäckten, Maten, Arkegenetik, Mina gräv,
Böcker och Landet runt.
Grafik och bilder kan
vara svårt när det handlar om arkeologi. Men magasinet lyckas bra
med mixen av nytagna bilder och äldre föremål och viss grafik.
Kartan över var
Birka låg kunde varit överskådligare. En bredare allmänhet kan
nog inte med enkelhet peka ut var i Sverige Birka låg, men för
arkeologer är det förstås självklart.
Några bilder har lagts
ihop kant i kant. Det hade varit tydligare för ögat om det
separerats åt.
Och hur var det nu
med grottmålningar och moderna grafiska tecken? Jo, vid studier av
grottmålningar upptäcktes olika tecken som ständigt återkom. En
av dem är den som liknar dagens ”hashtagg”: #.
Redan för 40 000 år sedan kunde alltså folk ”tagga” olika
saker.
Populäraste tecken på
den tiden var den enkel linje samt punkt. Det används också mycket
som grafisk symbol i Populär arkeologi. På flera ställes dras en
tunn linje som avslutas med en punkt, från något i texten och
vidare till en bild eller symbol. Och alla artiklar avslutas också
med en större svart punkt, dock fyrkantig.
Populär arkeologi måste
ha trogna prenumeranter. Bara två sidor annonser i det här numret
ger inget större tillskott i kassan.
måndag 24 april 2017
tisdag 18 april 2017
Blues - för medlemmar och nördar
Blues kan vara sköna ljud för öronen och för ögonen
finns sköna ord för de som vill läsa in mera om vad de lyssnar på.
Jefferson heter tidningen för de intresserade – eller nördarna. För här är det faktaspäckat med allt om artisterna, konserterna och skivorna. Både från Sverige och USA.
”Världens äldsta bluestidning” kallar sig Jefferson. Nästa år fyller den 50 år och jubileet får en ny chefredaktör genomföra. Den nuvarande, Ola Claesson, avgick i och med årets första nummer.
Mest är väl Jefferson en medlemstidning för Swedish Blues Association – SBA. Men tidningen finns även i affärer för 75 kr per nummer. Fyra nummer per år kommer ut.
Formen är rak och enkel. Två textspalter, infällda bilder i spaltbredd och hel- och halvsidor. Lättläst för ögat, men jag tycker nog att spaltbredder och layouter på något ställe kunde varieras för mer omväxlande form.
Men läsarna vill väl veta mera om musiken och artisterna och se mindre av vad som kan vara vackert för ögonen.
På vissa sidor är texten lagt på svagt brun bakgrund (ovan) och gör det onödigt svårläst, främst om det inte är i dagsljus.
Men fakta får läsarna på matiga sidor. Många artiklar är intervjuer med artisterna och väldigt många texter går i raka citat där artister får berätta om sin karriär och sig själv.
I första halvdelen av tidningen finns Joanna Connor, Bröderna Delmore , Bror Gunnar Jansson (sista bilden), Grady Champion – översatt från amerikansk tidning - och Guitar Shorty.
I ett mittblock kommer recensioner av olika konserter (ovan). Ett block efter är längre intervjuer med Nils Lönnsjö som ordnar Åmål Blues och Memphis Gold som uppträdde där. Sven Zetterberg som som avled i höstas får fyra sidor hyllning.
På slutet kommer tio sidor med skivrecensioner (ovan). Texten är i gammaldags skrivmaskinstil – typwriter. Den räknas som ovanlig i dag och känns här lite svårläst. Det tar tid för ögonen att vänja sig, särskilt i längre spalter. Jefferson hade nog vunnit på att välja en annan stil, gärna avbrytande mot övriga text
Allt på 64 sidor med initierad läsning för insatta, men knappast som populärtidning för allmänt musikintresserade.
Jefferson heter tidningen för de intresserade – eller nördarna. För här är det faktaspäckat med allt om artisterna, konserterna och skivorna. Både från Sverige och USA.
”Världens äldsta bluestidning” kallar sig Jefferson. Nästa år fyller den 50 år och jubileet får en ny chefredaktör genomföra. Den nuvarande, Ola Claesson, avgick i och med årets första nummer.
Mest är väl Jefferson en medlemstidning för Swedish Blues Association – SBA. Men tidningen finns även i affärer för 75 kr per nummer. Fyra nummer per år kommer ut.
Formen är rak och enkel. Två textspalter, infällda bilder i spaltbredd och hel- och halvsidor. Lättläst för ögat, men jag tycker nog att spaltbredder och layouter på något ställe kunde varieras för mer omväxlande form.
Men läsarna vill väl veta mera om musiken och artisterna och se mindre av vad som kan vara vackert för ögonen.
På vissa sidor är texten lagt på svagt brun bakgrund (ovan) och gör det onödigt svårläst, främst om det inte är i dagsljus.
Men fakta får läsarna på matiga sidor. Många artiklar är intervjuer med artisterna och väldigt många texter går i raka citat där artister får berätta om sin karriär och sig själv.
I första halvdelen av tidningen finns Joanna Connor, Bröderna Delmore , Bror Gunnar Jansson (sista bilden), Grady Champion – översatt från amerikansk tidning - och Guitar Shorty.
I ett mittblock kommer recensioner av olika konserter (ovan). Ett block efter är längre intervjuer med Nils Lönnsjö som ordnar Åmål Blues och Memphis Gold som uppträdde där. Sven Zetterberg som som avled i höstas får fyra sidor hyllning.
På slutet kommer tio sidor med skivrecensioner (ovan). Texten är i gammaldags skrivmaskinstil – typwriter. Den räknas som ovanlig i dag och känns här lite svårläst. Det tar tid för ögonen att vänja sig, särskilt i längre spalter. Jefferson hade nog vunnit på att välja en annan stil, gärna avbrytande mot övriga text
Allt på 64 sidor med initierad läsning för insatta, men knappast som populärtidning för allmänt musikintresserade.
måndag 10 april 2017
Politiskt magasin försvinner från arenan
Nu
har en till kommit ut med sista numret – arena.
Sista
numret går röd ton - både i färg på sidorna och i rubriker -
vilket är helt logiskt. Magasin arena har vänster-
inriktning, men är
inte bundet till något parti.
Omslaget strålar både lystert och dystert. Lyster i rött och med rubriken Gör rött! Dyster är huvudpersonen själv, Göran Therborn, en marxistisk sociolog som är flitigt citerad med sina ideologier.
Therborn
ger inte så mycket inspiration till läsning med sin dystra uppsyn.
Med tio sidor bilder och text får han utrymme för sina visioner.
Öppningsuppslaget
(ovan) är starkt i helrött och handskriven rubrik ” Gör
rätt gör rött”. Lite fyndig koppling.
I
intervjun säger Olle Svenning, före detta ledarskribent i
Aftonbladet:
-
Man kan säga mycket om Göran, men någon humor har han inte.
Reportagesidorna
fortsätter i den röda linjen med att söka sossarnas nya väg. Tolv
sidor där olika profiler försöker bena ut en linje. Flera är inne
på vad som sagts från flera håll: rädda landsbygden och gör
något åt miljonprogrammet.
Göran
Greider tror förstås att rörelsen är allt för att nå målet.
Sandro
Scocco kräver lite djärvare
politik, men säger att partiet är försiktigt för att inte förlora
röster.
Nina
Björk uppmanar s att ”sluta
krama entreprenörsandan: ”Kom
ihåg att arbete är grunden till allt vi behöver”.
Roland
Paulsen vill förkorta
arbetsdagen: ”För de
allra flesta är arbetet ett ekonomiskt tvång som man tvingas till
för att få lön. Med förkortning av arbetsdagen skulle det tvånget
reduceras”.
David
Jonstad är en annan som vill ge folk tid, inte pengar: ”Sänk
arbetstid och inför basinkomst. Ge mer utrymme umgänge med familj
och vänner”.
Layouten i magasinet är annars stram, precis som det brukar vara i motsvarande internationella magasin.
Genomgående
ligger alla texter i två spalter med en bred spalt emellan där
mindre rubriker och bilder läggs in. Rubrikerna är små och ligger
alltid i vänsterkant.
En
miss ligger på omslaget där mycket små rubrikrader staplats ovanpå
varandra. Förutom att det är svårläst, så har det ingen
läslockande effekt.
En miss är också uppslaget (ovan) där vikarierande chefredaktören Björn Werner gör en analys av science fiction romanen-Dune. Tung rubrik - ”Profetisk ökenlitania” - och tung text i svart lagt på en brun bakgrund. Att det handlar om boken framgår inte klart då den lilla bilden av boken och titeln i rött helt försvinner.
Allt
blev närapå oläsligt.
Med
bara två annonser går det att ana att arena även haft det tungt
ekonomiskt.
Etiketter:
Arena,
Björn Werner,
David Jonstad,
Dune.,
Göran Greider,
Göran Therborn,
Nina Björk,
Olle Svenning,
Roland Paulsen,
Sandro Scocco
måndag 3 april 2017
Snyggt från Värmland - rakare hos SvD
I
förra veckan kom Nya Wermlandstidningen kom med ett klassiskt
grepp och Svenska Dagbladet
en förnyelse.
När
Sven-Erik Magnusson gick bort fick hela Värmland sorg – och
stora delar av Sverige.
Sven-Erik
var älskad för långt fler än dansbandsälskare.
NWT
gjorde en minnesbilaga – 48 sidor tjock, snyggt förpackad.
En
uppvisning i att även en landsortstidning kan göra fina tidningar.
Egentligen är det ett nytryck av bilagan från februari i fjor om Sven-Ingvars 60-årsjubileum. Några nya artiklar tillkom - bara två sidor med minnesröster – men allt lästes nog en gång till, sida för sida.
Sven-Erik
Magnusson får förstås själv största utrymmet med sex sidor, men
Ingvar Karlsson får fem sidor.
Alla
bandmedlemmar genom åren presenteras (t h), likaså personerna bakom
låtarna. På det sista kan jag sakna helt kompletta texter från
några låtar – men det behövs kanske inte. Allt sitter där i
huvudet på alla lyssnare.
Det här är en snygg tidning, genomarbetad och genomtänkt. En lätt och konsekvent layout.
Två
eller tre spalter på sidorna, bra luft mellan spalterna och ofta
luft i utkanterna. I botten på flera sidor ligger små notiser med
gul eller svart bakgrund.
Kortare
texter i en bra mix med bilderna. En fin balas.
Vad jag kan kritisera är att öppningsuppslaget har en röd bakgrund med liten svart text inlagd (ovan). Onödigt svårläst.
varande med-
lemmar fick lite för mycket rött
över sig.
Längre
bak kommer en hel röd sida med vit text, inte heller helt lätt för
ögat (ovan).
Sista
sidan skulle nog ändats lite. ”...och vad händer nu?” med
planer på nytt album och utsålda turnéer. En del gjordes i fjor –
men mer blir det inte utan Sven-Erik.
Men
minnestidningen kommer nog att sparas av NWT:s läsare.
* * *
Fler
artiklar och faktarutor, raka nyheter där analyser som hör till
skiljs åt tydligare. Mer personligt skrivna artiklar ska också markeras. Åsikter och kolumner ska minskas.
Allt
förpackat på ett attraktivt och tillgängligt sätt, som det heter
i programförklaringen.
Allt på enkelsidor - inget går över på nästa sida |
Alla
artiklar läggs på enkelsidor. Bara två reportage går över på
andra sidan – ett nyhetsuppslag i rosa delen och ett sportuppslag.
Text som fortsätter på nästa sida |
En
rätt linje. När fler väljer att säga upp papperstidningen för
att i stället läsa den digitalt - främst i iPad - kan det var viktigt att läsarna
känner igen tidningen som de är vana vid.
Det
här betyder också att det inte blir några stora bilder, dragna
över mittvecket. Många andra tidningar väljer ännu den vägen med
att ge tyngd åt vissa uppslag genom att dra upp bilden i storlek.
Nu
brukar väl inte SvD briljera med bildjournalistik. De två och
trespaltiga bilder som finns är personbilder, oftast män i kostym
och slips. Kvinnor finns ibland, då i typisk affärsdress.
Inte
heller med sporten brukar SvD briljera. Fyra sidor per dag med det
största sporterna och viktigaste händelserna brukar räcka. Nu är
sport inget SvD:s läsare prioriterar särskilt högt, enligt en
undersökning tidningen gjort.
Annons över helt uppslag |
Två
annonser gick över helt uppslag.
En
stram linje, fler nyheter på sidorna och en stil anpassad för dator
gör kanske att SvD hänger med en tid till.
Börs och affärer - som vanligt på rosa papper |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)