söndag 23 juni 2013

Ölandsbladet - en överlevare bland tidningar


Reklam på hela sidan 1
Dagspressen har det tufft nu. De tidningar som satsar på det lokala kommer att klara sig bäst, anser bedömare.
Då har jag hittat en överlevare:
ÖLANDS-

BLADET!

Mera lokal kan en tidning inte vara. Tre dagar i veckan på mellan 32-44 sidor, får ölänningarna veta vad som berör dem.
Ingen liten ort utelämnas, hela ön bevakas, från Långe Jan i söder till Långe Erik i norr
Jag noterar orter som ingen på andra sidan Kalmarsund kan känna till: Möllstorp, Rälla, Himmelsberga, Algutsrum, Skedemosse, Skäftekärr…

Tryggt och hemvävt.
Rubriker jag fångar in är lika lokalt entusiastiska:
”Hög stämning bland daglediga”, ”Lyckad motordag trots halvdant väder”,”Naturmorgon i Trollskogen”, ”Plantbytaredag och vasstak regnade bort”, ”Åklagare tittar på brott i Skedemosse”, ”Utställning bevisar - Långlöt kan”, ”I sommar blir det snuskafton i Stenåsa”…


 
Ingen hembygdsförening, pensionärsförening eller liknande verkar ha någon träff utan en rapport i Ölandsbladet.
Men här finns även samhällsförändringar, affärslivet, byggande och skolor.
Och för de ölänningar som vill veta att det finns en värld på andra sidan bron, har tidningen ett uppslag med in- och utrikesnytt, en börssida och flera sidor med tv-tablåer.

Många fotbollslag med unga spelare.
Layouten är klassisk med en fläkt av 50- och 60-tal. Ingen modern designguru har släppts in på redaktionen.
Bilderna är många, på enskilda personer eller grupper. De flesta står rakt upp och ner och tittar in kameran. Barnbilder finns regelbundet på minst en hel sida. Och massor av fotbollslag i öns lilla VM för unga.

Med tanke på att tidningen funnits i 146 år och att det finns 25 000 ölänningar, så bör de flesta ha chansen att antingen hamna på bild eller få sitt namn i Ölandsbladet.

 

När jag kommer fram till sportsidorna så behöver jag inte sakna kvällspressen eller internationella stormatcher i tv. Öland har allt på sitt sätt.
Det är ”folkfest och gastkramande öländsk batalj i krigarmatch på San Siro” (planen i Runsten), ”tumult och viss kalabalik” i Mörbylånga, ”målmassaker i Glömminge”, ”spetskompetens och sylvasst SSG”, ”överlevnad som gäller” i Böda/Högby…
Här handlar det om gärdsgårdsserier, divisionerna 4, 5 och 6.
Veckans lag tas ut med en blandning av både män och kvinnor. 


 
Ölandsbladet finns även på nätet, med samma lokala entusiasm - om inte mer:
De lägger in filmade bitar från fotbollsmatcher på ön - höjdpunkter med målen och intervjuer med spelare och tränare. Och då kan det handla om division 6.
Men inget kommer nog att slå ut papperstidningen.
Ölänningar älskar sin ö och det är nog som när en tidningsman gjorde en dekal:
”Vi stann på Ölann”.

söndag 16 juni 2013

Tungt utan bilder och lockande rubriker


Samhällsbyggande bör vara rejält och hållbart.
En ny tidning som heter SAMHÄLLS-
BYGGAREN bör hålla samma standard.
Det gör den också - när det gäller pappret: tjockt, lite kartongliknade, blekt och mycket vitt. 

Men form och layout är jag mera tveksam till. 

Tidningen har gjorts av kommunikationsbyrån Publik.
Jag anar att de slitit sina hår i förtvivlan:
”Hur gör vi attraktiva rubriker här? Och bilderna?”
Uppgiften har varit mer än tuff.


omslaget står en tjej, 25-åriga Thea Boman, fastighetschef i Herrljunga.
Det ger en positiv signal till tidningen.
Thea är också den enda vettiga bild som finns i tidningen med ett tresidigt reportage på insidorna.

 
Sen finns det egentligen inga bilder alls. Jag ser en helsida av en bit järnvägsspår, en halv sida betongrör, en bild med stålbalkar, en bit asfalterad väg och en anonym kvinna som drar en markrader på en åker.
Inte den lättaste uppgiften att göra något av.

 
Kampen med att få läslockande rubriker har varit lika svår:
”En offensivare offentlig sektor”, Galileo, naturvetenskapens fader, Lovar bättre uppföljning, Attraktivt boende i arktiskt klimat, Samarbetet inom konstruktion blir allt konstruktivare, Partnering ny samarbetsform”.
Roligare är det inte.

Nu är det ingen populärtidning riktad till en större läsekrets.
Den är medlemstidning för över 5000 i föreningen Samhällsbyggaren.
”…ska bidra med kunskap och inspiration, och du ska kunna läsa allt från expertartiklar och nyheter till både projekt och personer inom samhällsbyggandet”, heter det i programförklaringen.

 
Läsarna, civil- och högskoleingenjörer, får säkert sin dos av både kunskaper och inspiration, som programförklaringen anger.
Flera artiklar skulle kunna locka mer ”vanliga” läsare om det gick att presentera lättsammare.
Flera texter verkar vara skrivna av experter och blir lite tyngre än när journalister gör det.

Flera sidor är bara text i två eller tre spalter - som ett vanligt A 4-ark.
Publik har gjort vad de kan efter förutsättningarna.
Det har inte varit det lättaste uppdraget.

måndag 10 juni 2013

Affärsresenärens glassiga bibel

Bekvämt tillbakalutad i flygplansstolen, gott om benutrymme.
En liten godisbricka i knät och en drink i handen.
Affärsmannen är ute och reser. Bilden ges i en teckning på omslaget till en ny tidning:
Globetrotter.
Ett magasin för finansbranschen med affärsresandet som livsstil.


Det här ska affärsresenären packa i väskan.
”Perfekt loungeläsning”, skriver chefredaktören John Bark i förordet.
Alltså inget för Ryanair eller restresa med charter.
Loungen kräver ett visst beteende. Stil och klass, välpressad kostym, vit skjorta och slips, blankputsade skor. Nykter och diskret.
”…med rätt beteende, rätt klädsel och lätt packning kan affärsresandet vara ett nöje och en livsstil”, skriver Bark

Öppningsreportage med en kvinna.
Tonen kommer också fram i hur man packar väskan för affärsresan - ett glassigt modereportage på 11 sidor.
Det här är männens värld.


Två dominerade reportage handlar dock om kvinnor:
Advokaten Lisa Göransson, som packar sin väska på tio minuter och den norska arvtagerskan Grace Reksten Skaugen som charmar Wallenbergs.
Annars syns kvinnor mest på bilder från olika mingel.

Konsekvent stil på enkelsidor.
John Bark är starkt påverkad av den amerikanska magasinstilen.
Den kan passa i Globetrotter och för affärsmän som reser internationellt.
Magasinet är inte ”osvenskt” i formen, men här syns en stil och elegans i layouten och det känns i pappret.
Enkelsidorna har en konsekvent profil som jag inte sett förut i svenska tidningar. En diskret rubrik på två rader i topp och med ett inledande signalord i fet stil.
Alla enkelsidor, 17 stycken, är likadana. Ibland ligger de bredvid varandra, men det blir ändå inte stereotypt.

Kvinnor syns mest på mingelbilder (t h)
Textspalterna är oftast smala och tre per sida och en fjärde ytterst med korta fakta. Alla texter har ojämn högerkant.
Hela stilen ger magasinet en profil och gör den lättläst.
Bilderna är väl inte så imponerande.
Utrymme ges för skidåkning i pudersnö i Canadien Rockies och regatta i St Barh med världens största segelbåtar. Avkoppling som läsekretsen förväntas ha.
Annars poserar affärsmännen - och kvinnorna - mest.

”Utmärkt
lektyr för flygresan” säger Bark också.
Då måste magasinet vara lätt att läsa i planet med lite sämre belysning.
Jag har klagat på att några flyg- och tågtidningar inte klarar det.
Men Globetrotter gör det.

måndag 3 juni 2013

Färgstarkt i ord och bild om musik


Mycket stim och lirande i musiksvängen.
Stim och Lira heter också två tidningar om branschen.
Musik blir till ord i två varianter.

Stim är Svenska tonsättares internationella musikbyrå.
”Dem som tar alla pengar” heter det i en del ordval.
”Vi delar ut pengar”, säger Stim.
Stim bevakar musikskaparnas rättigheter och ger dem ersättning.

Magasinet har fått en nystart när kommunikationsbyrån Publik tar över. De är vana vid att göra tidningar.
”Ruggigt bra på det” säger byrån själv.

Visst är tidningen snygg och lättfångad för ögat.
Den känns annorlunda redan i handen.
Pappret är matt, blekt och tjockt som en kartong. En papperstyp, gärna lite tunnare, som jag tycker är bra för att ge profil.
 
Sidorna har rak uppbyggnad: två breda textspalter, en tunn linje och korta bitar ute i kanten.
Ganska korta texter och en fin mix med bra bilder.
Magasinet ska inte konkurrera med andra musiktidningar, utan mera spela upphovsmännen.
Med Darin som lockbete på omslag och kraftfull öppning på insidor finns ändå det lite kommersiella.

 
Annars skildras bland annat gruppen Sabaton, som nu drar ut i världen, en grekisk gitarrguru i USA, musikskapare som gick över till reklam och flera andra mindre kända personer.
När chefjuristens vardag presenteras kommer Stims viktiga uppdrag fram.
Musik i ord på ett lätt sätt som säkert fångar de 60 000 medlemmarna.


Lira heter ett annat musikmagasin som jag inte alls kände 
till.
Någon hade bara lagt några ex i en hylla där jag upptäckte dem.
Sveriges nyfiknaste musikmagasin, kallar den sig själv.
Jazz, folk- och klubbmusik från hela världen.
Här ligger en liten fläkt av framgångsrika magasin som Filter och Offside. Samma typ av boktidning, lite större än A5-format.

Omslaget är lite rörigt med åtta textpuffar, flera av dem svåra att läsa. Här kan de strama åt lite.

Annars känns formatet rätt och ger profil när det finns en intressegrupp som vill läsa.
Tjock är den, 132 sidor, men ändå inte tung även om jag gärna hade sett en lite större grad på texten. Kräver kanske 
dagsljus eller bra läslampa för att inte pressa på ögonen. Med femton reportage blir det en hel del att läsa.
31 (!) sidor skivrecensioner på slutet är inte heller det lättaste att smälta läsningen med.

 

Layouten i ett sånt här litet format ger inte utrymme för att ta ut svängarna. Men Lira gör det attraktivt. Nu beror det inte bara på att hela numret handlar om kvinnor.
Varje reportage inleds med ett färgstarkt uppslag med fina personbilder som signalerar direkt till läsaren. Formen går hem även om det skulle gälla män eller grupper.
 
Chefredaktören är ny till det här numret och han tycker det är spännande att se hur idéerna tas emot.
Jag tror Lira lirar i rätt spår - men att fem tidningar som låg slängda olästa i en bokhylla kan vara en signal om att i alla fall en läsare tyckte blev för mycket.