måndag 30 maj 2011

Njut av livet med lite lyxiga investeringar

I affärslivet är det ingen lågkonjunktur.
Här är det tjusiga lägenheter och villor med guldlägen, exklusiva möbler och dyra tavlor.
Tidningen Affärsvärlden visar i en liten bilaga - Platinum - hur man själv skapar vägen till det ljuva livet.

Chefredaktören heter Jon Åsberg och han hälsar mig direkt välkommen till att njuta och leva livet, vara smart och låta lyxen bli en investering.
Han vill visa vägen till hur min bostad, mitt sommarhus och mina möbler kan hålla internationell toppklass och öka i värde.
Nu vet jag förstås att lägenheten och sommarhuset stiger i värde och att det är en bra investering när sparslantarna på banken inte ger någon ränta.

I denna värld borde tidningen vara glassig och påkostad. Men pappret är enkelt och den grafiska framtoningen är lågmäld. Omslaget har ingen direkt lyster. Ibland ser det riktigt gammalmodigt ut, som när de illustrerar med småbilder inlagda i filmstrips. (bilden). Visserligen filmstjärnor från Hollywood. Men ingen fotograferar väl med filmrullar längre. Här väntar man sig en kamera med megapixlar och platinahölje.

Texterna är korta och lättlästa. Orden i rubriker är inte heller särskilt diskreta. Mera raka puckar i kvällstidningsstil: Tio bästa superåken… så köper du… dyraste husen… NHL-proffsens guldaffärer… möblera dig till vinst.
Och så dyker svenska Hollywoodfrun Suzanne Saperstein upp och utmanar: Mitt palats blir det för bara 825 miljoner kronor. (bilden)
Bara…

Sapersteins hus ”har vad man behöver: ett kök, badrum, någonstans att sova och äta middag och utrymmen för hundarna”. För det behövs 4200 kvm boyta...
Tänkbara köpare är Kamprad eller avtagere till H&M, Ax:son Johnson, Rausing eller Douglas.
Sådan är tonen.

Jag kollar min högst vanliga lägenhet, den gamla bilen och sommarhuset, som förstås har ett bra läge, men inser att det här håller inte.
Dags att inspireras av tidningen och börja satsa.

Snogeholms slott för 27 miljoner kan vara en bra start. Dit har jag inte så lång resväg.
En våning på Strandvägen i Stockholm för 51 miljoner - hyran är inte mer än för min egen bostadsrätt, 3245 kronor - eller en schysst lägenhet på Manhattan för 30 miljoner, kanske granne med ishockeymålvakten Henrik Lundqvist. Priserna är på väg uppåt, säger mäklaren.

Sportbilen SSC Ultimate Aero för 4.1 milj kronor kan vara bra om jag har bråttom - från 0 till 100 på 2,7 sekunder.
Kanske ska jag satsa på Tom Dixons stol S-Char från 1987 för bara 7 000 kronor och hoppas att den blir en raket i prisstegring.
Med de här små investeringarna är jag med i racet och gänget med platina.
Sen är det bara att vänta några år på värdestegringen.

torsdag 26 maj 2011

Trädgårdsliv - mera kultur än inspiration

Trädgårdarna grönskar och blomstrar för fullt.
I tidningshyllorna lyser trädgårdstidningarna mot läsaren.
En lite anonym gömmer sig i mängden:
Trädgårdsliv.

Min första tanke: läsarna upptäcker inte tidningen! Ett tamt omslag och en mindre känd titel lockar inte. Ögonen tänder inte på något. Trädgårdsliv säger förstås vad den handlar om, men rubrikerna ger ingen direkt signal.
Även i handen tycker jag den känns lite tunn.

Papperstypen, det råa och matta, passar för en tidning som vill skapa en egen profil.
Papprets vita lyster gör texten lättläst och även bilderna har fin färgåtergivning.
Layouten är stram. Texterna går i två breda spalter, ofta med heltäckande bild på ena sidan.
Jag känner ändå inte att materialet här kommer till sin rätt.

Men det är ingen inspirationstidning för den egna trädgården. Här är det mest reportage:
En engelsk herrgård, Axel Munthes sommarslott vid Siljan, ett kronotorp på Österlen och ett ovanligt terasshus med odlingar på altaner.
Och så blommor och växter: tistlar, smultron, fingerört, riddarsporre.

Trädgårdstidningar är ofta ”svåra” för ögat. Grönskan och alla blommor rör lätt ihop sig. Här krävs kontraster med vitt mellan bilderna.
Trädgårdsliv lägger ofta många små bilder ihop med varandra.

Översiktsbilderna blir röriga med många blommor tillsammans växlat med extrema närbilder.
Inget ger direkt något ”aha” till egna trädgården.
Inte heller träder människorna som skapat trädgårdarna fram i någon bild.
Det blir lite anonymt och opersonligt.

Nu är det här ingen tidning för den som vill ha tips till den egna täppan.
Här är det mera trädgårdsliv som en kulturform.
En fördjupning för den som redan har sin trädgård klar.
Just därför passar papperstypen och den strama formen bra här.

måndag 23 maj 2011

Snyggt och läsvärd räcker inte - läsarna måste vara köpstarka

En fin och läsvärd tidning somnar in: Vi Biografi.
Ett år höll det.
Ekonomin gick inte ihop.
Nu läggs tidningen ner.

När Vi Biografi kom var den först i sin nisch och en pigg uppstickare.
Ett mindre boktidningsformat, färgstark, fina bilder och fin layout.
Intressanta reportage om människor, de flesta ännu levande eller som ligger nära i tiden.
Målgruppen av läsare bör ha varit stor.

Jag gav tidningen en hel del beröm i min genomgång, men hade också lite varningar.
Främst för förlaget bakom, men också själva namnet Biografi.
Vi har alltid gjort snygga och läsvärda tidningar.
Det ligger präktighet över förlaget med folkrörelsen bakom.
Just detta kan ha varit en spärr för att locka in övriga annonsörer.

Läsargruppen bör ha varit de som också läser böcker.
Kanske har förlaget hjälpt till att konkurrera ut Vi Biografi med det egna och utmärkta magasinet Vi läser.
Nu öppnas i stället för konkurrenten Biografi - alla tiders människor. (bilden).
Den ges ut av LRF Media - ett förlag som vågat satsa på nya tidningar och nått framgång.

Bra journalistik räcker inte för att en tidning ska klara sig.
Journalistiken kan vara mindre intressant.
Viktigare är att läsarna är köpstarka för att intressera annonsörer.
Bloggaren Blondinbellas nya Egoboost kom häromveckan.
Späckad med annonser för smink, smycken, kläder - exklusiva märken.
Saker som bloggartjejerna är sugna på.

Innehållet i Egoboost är ”för unga tjejer som drömmer om att göra allt i hela världen”.
Det når de bäst genom att ha de rätta prylarna.
Det gillar annonsörer. Suget lär vara ännu större till nästa nummer.
Vi Biografi var om människor som redan har gjort något för världen.
Det är knappast annonsfett.

* I VECKAN ska jag titta på en trädgårdstidning och några kundtidningar.

onsdag 18 maj 2011

Hemslöjd har gjort det riktigt bra

Hemslöjd. Det låter hemgjort och småtråkigt.
Lite kantigt, vint och udda.
Tidningen HEMSLÖJD är däremot proffsig och upplivande.

Den luktar. Riktigt vad vet jag inte, men det är en speciell lukt om den.
Den känns. Tjockt och matt papper. Annorlunda i handen vid läsningen.
Den syns. Vitt papper utan glans. Texten kommer fram på ett lättläst sätt.

Jag hade nästan förväntat mig stickat, virkat och slöjdade träbitar.
Men jag möts av intressanta reportage om människorna bakom verken.
Och här handlar det inte om något småpysslande.

Ferdinand Cheval som i Frankrike byggde ett helt palats - Palais Ideal - av cement, sten och fossiler.
Eller 15-årige Linus Nilsson i Blekinge (bilden nedan) som på tre år byggde ett torn i trä som blev 22 meter högt.

Alan Waller fick en fattig by i Etiopien att leva upp när befolkningen började med tillverkning i ull i olika former.
Svenskan som utvecklade hemslöjden i Vitryssland.
Gruppen i Nyköping som ockuperade ett hus för att få en egen lokal.
Unga entreprenörer som vill leva på sina hantverk.

Tidningen har fått nytt stuk. Lite mera åt boktypen, mindre format än A4 och med limmad rygg.
Papperstypen har jag berömt förut med andra tidningar som använt liknande. En del anser att det gör läsning och bilder blekt och att det krävs glans över pappret för att göra det mera lustfyllt.
För rätt läsare är det rätt papper och Hemslöjd är en sådan målgrupp.

Dragen i formgivningen, främst i plocksidorna med mindre grejer, känns igen från en del andra håll.
Reportagen är stramt och enkelt utgjorda utan onödiga utsmyckningar.
Textblock i tre spalter med ojämn högerkant.
Jag skulle dock önska ingångsorden i fet stil, det hade lättat upp lite.

Rubrikerna - eller kalla det överskrifter - är inte de kvickaste och där kan jag säga att det är lite hemgjort: Med potatisplast och en kappsäck järnmalm. Med slöjden som uppdrag. Mitt verktyg: älsklingshyveln. Slöjden värmer i Washera.

Initiativ, kraft och självförtroende lyser.
Först på slutet kommer ett grönt uppslag (bilden) med tips på att slöjda hemma: Snickra en kryddhylla av en liten lastpall.
Där förstärktes mina farhågor om slöjdande. Pillande och sågande, snett och vint…

Titeln skapar inte direkt något sug när den står i tidningshyllan. Men i handen är det en tidning som överraskar.
Priset kan dock avskräcka lite. 79 kronor är i högsta nivån.

måndag 16 maj 2011

Skärgårdshem försvinner lätt i mängden

HEM lyser det starkt i namnet.
Och så lite diskret: Skärgårds.
SkärgårdsHEM heter tidningen - inredningsdrömmer i skärgårdsstil.

Jag tycker mig känna igen tidningen. Mycket riktigt - den hette Skärgårdsliv förut.
Jag var inte helt förtjust vid den genomgången.
Jag tyckte inte det var något som kunde kallas skärgårdsliv.
Inga människor och inget liv.
Mest var det reklamtexter för hus och produkter.

Jag känner inte så mycket mer för den nya varianten heller.
De fyra husen som skildras ligger förstås i skärgården eller vid vatten.
Med ”otrolig havsutsikt”, på västkusten eller strandnära.
Lite vatten kan skymtas på en del bilder.

De flesta sidor är markerade med inredning eller inspiration.
Visst har en del interiörer profil: råa trästockar eller vitmålade plankväggar, lite ruffig sjöbodsstil, spröjsade fönster, trasmattor och några gungor av rep och trådar, enkla solstolar på altan och i trädgård.

Inte överraskande dyker det upp flera sidor med grilltips. Vilken tidning har i vår INTE haft grilltips?
Några sidor med sköna sittplatser ute är fotograferade vid vatten och träbryggor (bilden), men framstår som vilka reklambilder som helst med och tillverkare och priser.

Layoten är enkel och lättläst. Stora bilder, kortare texter.
Men känslan av en personlig tidning, med närheten, värmen och människorna - den finns inte där.
Fortfarande blir det mest som en tittvänlig katalog.
Det förstärks av de många annonserna.

När tidningen hette Skärgårdsliv levde den inte upp till några förväntningar och som SkärgårdsHEM blir det mest hem som lyser mot läsaren.
Den sticker inte ut. En stark profil av skärgård tycker jag inte kommer fram.
Och det gör det nog tufft bland heminredningstidningar.

torsdag 12 maj 2011

Äventyrligt - även i formen

En tidning ska vara ett litet äventyr att läsa.
Alltid något nytt och överraskande när man vänder på bladet.
ÄVENTYR är tidningen som ger inspiration till resor, men som också äventyrar läsningen här och där.

Tidningen har fått ny form av Pompe Hedengren - en prisbelönad formgivare - och delvis nytt namn. Förut hette den Äventyrliga familjer.
Familjer på äventyr är det fortfarande. Barnen hänger med och lyfts fram ute på resor.
Och då är det inte till någon badort med lekledare och all inklusive.

Trebarnsmamman kuskar runt i Colombia i en gammal folkabuss, barndomens serie Kullamannen upplevs på nytt, pojkar jagar i spåren av Dracula bland slott i Rumänien, Maja från Glada Hudikteatern åker med mamma till New York eller familjen som valde att gå på vulkanjakt i Etnas skugga.

Äventyr har en klar profil. Den sticker ut.
Jag gillar det ruffiga och matta pappret. Bilderna är fina och skildrar upplevelserna. En hel del går i svartvitt eller görs i mörk ton. Barnen lyfts alltid fram. Det är befriande fritt från turistvyer. Allt skildrar upplevelserna i verkligheten.

Men så äventyrar tidningen också läsningen på flera ställen.
Texter och rubriker kopieras in i bilder och gör det svårläst, ibland på gränsen som omöjligt för ögonen att ta till sig.
I flera längre texter vill jag se lite fler ingångsord som ger en paus och sen en ”nystart”.

Alla sidor har en ram och ofta ligger färg utanför. Materialet blir tätt packat med ett matigt innehåll. Rubrikstilarna blandas i tre olika typsnitt. Det ena, som även finns i logon Äventyr, tycker jag inte passar till artiklarna på insidorna. Skärningarna i bokstäverna gör det svårläst.
Allt hade lyfts fram starkare om de konsekvent valt samma stil som i reportaget El Dorado. (bilden).

Just de här detaljerna kan äventyra läsningen. Annars är det ett inspirerade magasin för familjer som vill våga sig på något annat än de vanliga charterresorna.

måndag 9 maj 2011

Livet på landet försvinner i mängden

Jag bläddrar i en tidning och känner igen allt.
Ändå är den ny: Livet på landet.
Om det inte stått ”ny tidning” på omslaget hade jag inte lagt märke till den.

Jag har sett allt i andra hem- och fixartidningar i vår: växthusen, grindarna, trädgårdens blommor, maten, sommarmöbler, prylarna.
Inget är nytt eller annorlunda, varken i innehåll eller form.
Jag bara funderar på i vilka av de andra jag läst precis samma.

Tre sätt att bo på landet visas: skärgårdshuset, smedens hus och den gamla kvarnen (bilden). Alla tre rustades upp.
Familjerna poserar leende på bilderna och förstärker att livet på landet är harmoniskt.
Precis som i andra heminredningstidningar där familjer hittar drömmen om sommarhuset och fixar till det - men här valde familjerna att bo året runt.

En originell artikel hittar jag: Skaffa dig en höna! (bild nedan). Det doftar landet lång väg och är mer än bara egna frukostägg. På hönsbytardagar går det att byta till sig någon av de varianter som finns.
Sen kan man också roa sig med att bygga ett litet hönshus på hjul.
Om nu grannarna går med på det. En tupp kan lätt förstöra grannsämjan.

Det hjälper inte att de pumpar in ordet ”landet” i flera vinjetter: Vårt liv på landet, djur på landet, semester på landet, skönare på landet, lantlig buffé…
Chefredaktören Carina Löfgren har i alla fall förverkligat sin dröm om en gård med ”blommande äppelträd, glittrande sjö, där tjäderfamiljen gästar vår trädgård och våra lyckans barn har roligt med hästarna i stallet…”

Men den unika tidning hon vill presentera sticker inte ut särskilt mycket.
Heminredningstidningar har det tufft. Och Livet på landet får det också.
Bara sex sidor annonser i en 124-sidig tidning är för lite.
Inte konkurrerar de med priset heller - 59:90 för premiärnumret. Ett lägre lockpris brukar alla nya tidningar fresta med till första numret.

onsdag 4 maj 2011

Mina nya skor snubblar direkt

”Se på dina skor - andra gör det” hette en reklamslogan för länge sen.
”Se på MINA nya SKOR- och den syns inte”, skulle jag vilja säga i dag .
Logon till den nya tidningen med samma namn lyser nämligen inte.
Inte heller huvudrubriken har någon styrka. Ljusgrått och blekt i en rörig bild där jag inte vet vad jag ska fästa ögonen på.

Jag hade aldrig upptäckt denna tidning om den inte stått i ett ställ direkt framför kassan.
Hur ska en läsare upptäcka den i tidningshyllan?

”Det stundar bländande läsfester”, skriver chefredaktören Marie Arpnäs.
Läsfester..?
Nja, några texter som imponerar är det inte.
Mest är det korta intervjuer med designers och tillverkare. Frågor och svar, rak info och mycket produktreklam.

Ett större reportage finns om fotbollsspelaren Björn Runström om hans syn på skor och mode i Italien. Musikalartisten Hanna Lindblad (bilden) berättar om sitt skointressen, historien om bröderna Dassler och deras strid med Adidas och Puma finns med. Och så dyker Hollywooddamen Maria Montazami upp. Nu kompletterar hon sina tofsar med att designa hundprylar.

Men mest är det tittfester! Skor, skor, skor. Skyhöga klackar. Platt utan någon klack alls. Långt ifrån fotvänligt. En riktig orgie för skofetichister.
Däremellan tittuppslag med glasögon, smycken, klockor och olika accessoarer.
Det växlar med djärv reklam i samma ämnen.

Det finns specialmagasin i de här områdena, så varför skulle inte en Mina nya Skor kunna slå sig in?
Men den känns inte som en tidning att köpa eller prenumerera på.
Kanske funkar den som förströelsebläddring hos frisören eller om den ligger på disken i någon butik.

slutet kommer en artikel som tar död på hela tidningen.
En skoexpert varnar för klackskor och sommarskor (bilden ovan).
Just det som ögonen bländas av på 164 sidor!

måndag 2 maj 2011

Blondinbella vågar med en egen tidning

En bloggare tar klivet från nätet till papper.
Blondinbella - Isabella Löwengrip - satsar på sin egen tidning: Egoboost.
En lätt ytlig bibel som vill inspirera tjejer i 20-årsåldern till att våga tro på sig själva och göra karriär.

Blondinbella själv är förebilden. Som bloggare med mest mode, blev hon Sveriges mest lästa.
I dag finns hur många modebloggare som helst.
Blondinbella har växt och har nu fyra företag.

Utom Blondinbella och en bloggartjej till, är det bara en som lyfts fram i tidningen och som lyckats med företagande: En 22-årig tjej i Umeå ville sälja löshår på nätet, men fick nobben av en snutig bankchef när hon sökte lån (bilden).
Hon valde att gå sin egen väg med löshåret. Efter fyra år omsätter hennes företag flera miljoner och finns i sex länder.

Blondinbella egotrippar på flera ställen. Förutom på omslaget, är hon med i en annons på sista sidan (bild nedan). På tre bildsidor visar hon vad hon hunnit med på en månad, bland annat att hålla föredrag, göra en större intervju, semester och shopping i Barcelona, galapremiärer, tv-program, göra reklam, fått pris som Årets kommunikatör… Det är driv i 20-åringar.

I övrigt är det mest enkelsidor med lite snabba tips: skriv rätt cv, nätverka, varva ner, hindra prestationsångesten, bli omtyckt på tre sekunder, dagbok från pluggen, bästa juridikutbildningen, faddrar råd…
Andra tipssidor är om hälsa, smink, träning, dejtning.
Allt känns lite för ytligt och snabbt genomgånget.

Spara pengar är en avdelning som sammanfattar det mesta: ät inte lunch ute - ta med matlåda och spara 15 483 kr på ett år. För de pengarna kan du bo på 5-stjärnigt hotell i New York i en vecka…
En tävling finns också: vinn en resa till Thailand genom att prenumerera på tidningen och svara på en fråga: Vad heter Thailands huvudstad? Klurigt…

Tidningen är färgstark, mycket rosa och tjejig. De få texterna är lättlästa. Men mixen mellan annonser och det som anses redaktionellt flyter lätt ihop.
Kanske är det så här unga tjejer vill ha sin tidning. Annonser om sköna grejer att längta efter och enkla texter som peppar dem att nå drömmarna.

Annonsmarknaden imponerar i Egoboost!
Av 176 sidor räknar jag till 92 helsidor annonser.
Sen tillkommer ytterligare minst 20-talet sidor med produktinfo som är förtäckta annonser, bland annat ett modereportage (bilden).

Moderna tidskrifter heter förlaget som ger ut Egoboost.
Kanske ligger tänket i att göra tidning just i förlagets namn.
Som ”gammaldags tidskrift” hade det krävts mer och bättre texter och journalistik för att lyckas.
Eller har Isabella Löwengrip egoboostat sig själv lite för mycket i tron på sin tidning?