måndag 26 oktober 2015

En dör i city - hallå tar över med positiva nyheter


Gratis lockar. Lätt att rycka åt sig. Men en papperstidning är inte längre lika lockande.
CITY i Malmö/Lund har kommit ut med sista numret. Folk rycker inte längre åt sig tidningen ur ställen i stan. Annonserna minskar också. Två saker som ledde till slutet.



City har i Malmö/Lund ofta haft sitt ställ bredvid Metro. I Metros ställ har det ofta varit tomt. Citys välfyllt trots att tidningen satsar på det lokala mot Metros mera riks.
City var lokal i Malmö/Lund och tonen var ung. Ibland lite studentikos  i vinklingarna. Texterna var korta, tempot högt och layouten slagkraftig.
Det var lite kvällstidning över den, men ändå inte i jämförelse med den närmaste lokala kvällstidningen. City hade sin profil i både innehåll och layout.
Layouten gillade jag. Rak och enkel, inte minst i sporten där den lokala konkurrenten mest har tomma slagord och billiga ordlekar i rubrikerna.


I sista numret säger några läsare vad  de kommer att sakna:
"Begriplig och greppbar...  oväntade vinklingar...  
lättillgängligheten... tog upp kollektivtrafiken... forum med det yngre perspektivet... enkel svenska... saknas av pendlare... alltid nyfikna... lyft fram röster som sällan kommer fram... lämnar ett stort hål..."
En medarbetare tycker de haft världens roligaste jobb. En annan säger att tidningen var som "...att få hänga med ett gäng smarta polare som pratade och skrev så att man förstod."
På sista tiden kom Sydsvenskans material med i City. För prenumeranter blev det då mest en upprepning.

hallå heter ersättaren som Sydsvenskan/Helsingborgs Dagblad sedan två år ger ut i flera andra skånska kommuner och som nu kommer i Malmö/Lund. Den delat ut i alla brevlådor.

Tonen ska vara mjuk och bara positiva nyheter. I första numret får läsare en stor dos av det: En kvinnlig rektor har hittat sin hemstad, Malmö. Ett par hittade kollektivboendet som det rätta, en kopp kaffe är dagens bästa stund, några elever på Tillskärarakademin berättar om sina planer, sportporträttet handlar om en kvinnlig deltagare i tv:s Atleterna.

*Vilka negativa nyheter är det då i medier som behöver en kontrast, Kersti Forsberg, tidningschef:
- Jag ser det inte alls som att något behöver en kontrast, snarare att Hallå är ett komplement. Vi kan lyfta upp alla bra människor som gör bra saker, människor som kan inspirera andra. När vi startade tidningen för två år sedan pratade jag med massor av folk om vad de vill ha av en lokal veckotidning och det enda gemensamma svaret från så gott som alla var: ”Ge mig något som får mig att vilja stiga upp på morgonen, jag orkar inte med mer elände”.


Tonen är klart kvinnlig. I en artikel - paret som flyttade in i kollektivboende - kommer en man med. En manlig modeskapare finns med i en miniintervju. Män  tillfrågas också när skägg är bäst.
Redaktionen är också kvinnlig, bara en man ingår.


* Ser ni mest att det är kvinnliga läsare av Hallå? En medveten profil?
- Vi har ganska jämn könsfördelning av våra läsare. Och av den läsarrespons vi får - och den är massiv - är det inte heller någon tydlig linje i att det skulle vara fler av det ena eller andra könet. Alla uppskattar positiva och lokala nyheter och personintervjuer, säger Kersti Forsberg.
- Det är också fullständigt självklart att vi ska ha en jämn könsfördelning på våra intervjupersoner.


Hallå har fått sin egen profil i formen. Den är inte lik Sydsvenskan eller någon av de många annonsbilagor som följer med. Dessa är gjorda av olika byråer och ofta dåliga i både layout, rubriker och texter. Sånt som ofta går direkt till returpapperen.




















* Hur var tanken när ni skapade layouten för att skilja från Sydsvenskan, HD och andra gratistidningar?
- Vi ville ha ett eget utseende och David Nyman, som gjorde vår design, hittade lösningen med kvadratiska bilder för att få ett unikt uttryck.
-  Dessutom jobbar vi med ganska mycket luft, eftersom tidningen är helt och hållet annonsfinansierad kan det vissa veckor bli så mycket som 50 procent annonser i tidningen och då är det viktigt att sträva efter så mycket lugn som möjligt.
- Att personporträttet, som är det bärande jobbet i varje nummer, också skulle bli ansiktet på ettan kändes självklart och tillsammans med namnet Hallå blir det ett trevligt första intryck. Man ska ha stor respekt för att vi dimper ner oinbjudna i människors brevlådor och då är det också viktigt att folk blir sugna på att läsa tidningen direkt, säger Kersti Forsberg.


måndag 19 oktober 2015

Ljust och luftigt från färgsprakande scener

Opera kan vara mäktigt.
Ljud med starka upplevelser.
Opera för ögonen och att läsa om det ger kanske inte samma känsla.
Tidskriften OPERA är stor till formatet, stram med en viss elegans i formen, tung med ett tjockt papper och ett påkostat tryck. Dyr med ett pris på 110 kronor. Kvalité som kostar.


Opera har haft några nummer på sig att vänja läsarna vid den nya formen. Bokstäverna har blivit lite större liksom utrymmet mellan raderna. "Allt för att öka läsbarheten och ge ett modernare och luftigare intryck. Bilderna har fått en fräschare och mer nutidsmässig exponering, mer i takt med dagens bildintensiva massmedier".
Det är chefredaktören Sören Tranberg som ger den beskrivningen.


Jag har inte sett Operas tidigare form. Men ljust och luftigt är det i texten och lätt att läsa. Graden är fortfarande liten och kunde fått lite till som hade passat det stora formatet, som är knappt två centimeter på både bredd och höjd jämfört med A4.
I vanlig ordning stör jag mig på typsnittet seriffer som inleder sidorna med notiser. Här kunde svärtan varit lite bättre eller graden lite större.


Efter en inledande artikel under "Aktuellt" - en intervju med personerna bakom operan Notorious - kommer de fasta blocken av recensioner från festivaler och föreställningar. Både stramt och kraftfullt presenterat. Bilderna ger ett starkt intryck som lyfter sidorna. Men det saknas helt rubriker. Ingenting som kan dra in läsaren i texten, om nu föreställningen var bra eller dålig. Allt presenteras bara med vad föreställningen heter.

Recensenterna är inte heller alltför yviga med orden. Visst kan någon "kalibrera in öronen", "det kan gå under huden" eller "man kan få gåshud" och något kan  vara "storartat".
Kanske är det så operaintresserade vill ha det. Operor brukar inte direkt recenseras i dagspressen.
Jag tycker lite fler reportage om personerna på och kring scenen hade gett tidningen mera tyngd och väckt intresset för opera.


Två personintervjuer finns med. En med tenoren Roberto Alagna och en med den svenska mezzosopranen Karin Lovelius. De Nederlandse Opera i Amsterdam presenteras också. Men det är lite på 96 sidor.
På slutet kommer sidor med boknyheter, skivor som avlyssnats och dvd-tips. Allt i det bleka typsnittet seriffer.

 
Bilderna är nästan uteslutande från olika föreställningar. I de två personintervjuerna har det getts kraft i porträttbilderna.
Bilderna har inga texter under sig, utan en liten siffra i bilden hänvisar till en text, oftast längst ner på sidan. Texten är liten och blek men ligger inte alltid ligger på samma sida som bilderna.


Allt är inte ljuva ljud i operavärlden.
En insändare är starkt kritisk till akustiken i Dalhalla, friluftsscenen i det nedlagda kalkbrottet i Dalarna. De skryter i reklamen med det fina naturliga ljudet där mycket framförs utan förstärkning av mikrofoner och högtalare. Men insändarskribenten var där för att njuta av Turandot men möttes av mikrofonförstärkta röster via högtalare.
"Det var att bedra och lura den del av publiken som kom för att uppleva "den naturliga akustiken", dundrar insändarskribenten.


KOMMANDE: Gratistidning försvinner - ny kommer

måndag 12 oktober 2015

Snyggt magasin - men allt är inte guldkant

Elegansen lyser kring omslaget. Tjockt fint papper, bunden rygg, guldglänsande rubrik.
Men så handlar det också om opera och klassisk musik.
Insidorna är lika fina. Men den tjusiga ytan har en bistrare verklighet.
OPUS är ett magasin som fått ekonomiska problem.
Det borde vara roligare att fira 10 års utgivning än att hotas av nedläggning.


Annonsmarknaden har gått neråt, precis som för andra tidningar. På de 84 sidorna hittar jag 25 helsidesannonser. Det räcker tydligen inte.  Därför har Opus börjat spara hårt. De stör sig också på att de bara får en fjärdedel så mycket i tidskriftsstöd som konkurrenten Opera.
Men lägga ner vill de ännu inte. Därför jobbas det med ett nytt nummer.


Det gör de med entusiasm eller som de själva säger i programförklaringen om innehållet: aldrig mossigt och snobbigt, alltid allmänbildande och inspirerande!
Jubileumsnumret är glassigt. Snyggt omslag, precis som i andra nummer. Mozart tittar mot läsaren med feberpinne i munnen och röd näsa. Lite fyndigt. Han får illustrera de många sjuka genier som är ett bärande inslag: Beethoven, Schubert och Schuman hade det också lite risigt.

 
Birgit Nilsson är känd av alla även utanför musikvärlden. Birgit blir ännu mer synlig när hon pryder de nya 500-kronorsedlarna. Helt okänd för många är fotografen som tog den ikonförklarade bilden av Birgit - Enar Merkel Rydberg, Sveriges mesta operafotograf.
Inte heller många känner till att en svenska är Franska radiokörens dirigent: Sofi Jeannin.
Stora inslag är också om tonsättarna Rolf Martinsson och Terry Riley.


Opus 10 år med att sprida kunskap om klassisk musik har satt sina spår. Olika skribenter listar de 50 bästa saker som ligger dem om hjärtat och vad som kan påverka framtiden.
Sista halvan av magasinet består av tio sidor recensioner och nio sidor Kalender om vad som händer närmast. Kanske inte det mest tempofyllda i ett magasin som kommer sju gånger om året. Populärmusiken pumpar ut sånt här mycket snabbare.


Allt är väldigt snygg förpackat. Kraftfullt och inte för stramt. Det mesta är lättläst. I vanlig ordning stör jag mig lite på typsnittet seriffer som i korta notiser är blekt och i minsta laget. Bäst fungerar det i Jubileumsspecialen där mer svärta lagts i typsnittet. Med samma även i det andra skulle magasinet få ett lyft.
Med en så bra form och innehåll som Opus har är det bara att hoppas på att magasinet överlever.


måndag 5 oktober 2015

Konstnärlig form av en tidning

Vad är detta? Ett modemagasin? Reklam för ett klädmärke? Tycker jag sett liknande förut.
Tittar länge. Längst upp till vänster finns en liten text:
KONSTNÄREN
NR 3/205
75 kronor

Där bredvid en ännu mindre text. Med ansträngning läser jag den första rutan: "Mot bakgrund av EU-kommissionens ambition att reformera upphovsrätten har EU-parlamentet..."

 
Det var minst sagt en konstig start. Konstnärer går ofta sin egen väg, även när de gör tidningar...
KONSTNÄREN är medlemstidning för KRO, Konstnärernas riksorganisation och KIF, Föreningen Sveriges konsthantverkare och industriformgivare.
Tidningen ser sig som  "en av landets mest omdiskuterade konsttidningar utan konstkritik men som ändå skärskådar den visuella kulturen och kritiskt granskar dagens kulturpolitik. Något av en kvällstidning för konstbranschen."


En kvällstidning är det inte i formen och rubrikerna.
När jag öppnar till första uppslaget rycker ögonen till. Streck och cirklar med lite text insprängd.
Det är innehållsförteckningen. Med sidan på lite större avstånd kan ögonen urskilja att "strecken och cirklarna" bilder siffror som visar på vilka sidor artiklarna börjar. Faktiskt lite fyndigt. Att hitta sidnumren var inte lätt. Jättesiffrorna från innehållet var pyttesmå på insidorna.


De första sidorna har text i ganska liten grad. Täta spalter rakt upp och ner. Inga mellanrubriker, ingångsord eller blankrader som kan ge lite andhämtning i läsningen. "Rubrikerna" var närmast överskrifter på vad det handlar om.
Notiserna som följer på en sida har samma strama stil. Fyra spalter, rakt upp och ner med korta rubriker. Konsekvent, men blekt med typsnittet seriffer.


I reportagedelen kommer första bilden, som inte är en konst. En intervju med videokonstnären Jonas Dahlberg, som fått uppdraget att skapa minnesplatserna för 22 juli efter massakern på Utöya.
Rubrik saknas och layouten är verkligen originell. Text i stor grad och spalter bara utlagda på sidorna med rubriker inkastade på samma sätt.
Det ser ut som korrekturavdrag med rubrikförslag som väntar på layout och form.
Samma stil följer på de kommande sidorna. Mycket vitt mellan spalterna och grafisk konst som illustration.


de sista sidorna blir det mera "vanlig" tidning med ledaren, intervju med chefredaktören, konstpolitiska inlägg och inbjudna till olika föreläsningar.
Layouten ger jag inga priser. För läsarna är kanske texterna det starka, under förutsättning att de gillar tung läsning, som det här:
En EU-parlamentariker kan försämra för konstnärerna. En barometer pekar på de dåliga villkor konstnärerna arbetar under. I en statlig utredning lyser konsten min sin frånvaro. Museernas rädsla efter attacken mot Charlie Hebdo. Graven som minneskonst belyses liksom monument på offentliga platser.


Chefredaktören Anders Rydell har varit med sedan 2008 och lämnar nu "en tidning som varit så viktig, rolig och givande att arbeta med." Går gör också "tidningens omistlige formgivare Nille Svensson."
Jag tror inte efterträdarna vill ha så många råd om hur man gör tidning, åtminstone inte i formen. Konstnären kommer nog även i fortsättningen att gå sin egen väg med en form av tidningskonst.

KOMMANDE:
Operatidningar.