tisdag 27 oktober 2009

Lätt, ledigt och leende när kvinnor kommer i form

Danskarna vill sätta fart på svenskarna och få dem att må lite bättre.
Metoden är en bra bit från inrökta värdshus, bajer, smörrebröd och Aalborg.
Två träningstidningar, raka översättningar av motsvarande danska förebilder, dominerar på den svensk marknaden: Aktiv träning, som mest vänder sig till män och i FORM - kvinnornas tidning.
Jag har tidigare gått igenom Aktiv träning och reagerade på att det knappt fanns någon kvinna alls där.
i FORM ratar helt män, frånsett några mindre expertråd.

Nu är det inte så mycket flåshurtig träning.
Det är mera att äta och sova rätt, lösa konflikter, motivera sig med mental träning och sköta kroppen med vatten och lite krämer.

i FORM är ljus, luftig och lättläst, korta texter och fin balans mellan text och bild.
På alla bilder strålar fräscha leende kvinnor rakt mot kameran.
Hurtfriska rubrikord: Så här gör du…, superenkelt…, snabbt…, mirakel…, tricket som funkar…, lättare än…, njut…, skona dig…, vansinnigt kul…, perfekt…
Siffror som får det att låta ”lite”: 6 snabbmåltider, 3 råvaror, 1 minut, 9 superövningar, 20 procent bättre, de 8 säkraste, 10 nötter, 15 minuter, 3 kärnsunda, max 5 ingredienser, 1-2-3...

Män får slita hårt i gymmet, kvinnor också förstås, men de kan enkelt ersätta gymmet ibland och få samma effekt hemma: lyft vattenflaskor (i stället för hantlar), sätt gummiband i stol eller dörr och dra, sparka lite med benen, gör några sit up i vardagsrummet.

Löparformen kan de också behålla - utan att springa… Åtta lätta rörelser under 8.5 minuter två-tre gånger i veckan räcker för hela vintern.
Och jag som har vansinnigt svårt att få fart på benen och flåsar som en blåsbälg efter två månaders uppehåll.

För i FORM har jag samma synpunkter som för Aktiv träning. Alla personer verkar vara modeller, ingen namnges eller känns igen och det är inget svenskt. Tre kvinnor framträder med sina förnamn, alla danskor.
Även om det är en Linda Karlsson i Avesta som få känner, så är det ändå en identifikation på att det finns någon verklig som lever efter övningarna.
Nu bryr sig kanske inte läsarna så mycket om det.
Både i FORM och Aktiv träning säljer bra.

fredag 23 oktober 2009

Market fångar chefer men missar anställda

Zlatan, H&M-chefen och svininfluensan.
Ett blandat urval som från vilken dagstidning som helst.
Men den här heter Market och är detaljhandelns nyhetstidning.

Lite mindre än kvällstidningarna i storlek och ibland samma knep för att locka in läsarna - precis som de andra nyhetsinriktade branschtidningarna - Byggvärlden, Resumé och Dagens Media. Bitvis är de ”lika som bär”.

Direkt fattar läsaren att det är en butikstidning. I rubrikerna går det inflation i ordet ”handel” - nästan som en varuhuskorg med störterbjudanden.

Det blir mycket chefsinriktat. En forum för att snappa upp idéer, trender och få info om affärsutvecklingen.
En attraktiv form, nyhetstempo med en bra mix mellan kortare notiser och längre texter gör det lättillgängligt.

Men Market kan också göra det riktigt tungt:
* Den långa intervjun med bokhandelschefen hade inte en enda lockande rubrik och bilderna borde kastats direkt.
* I guiden över handelns tio starkaste varumärken lades allt med vit text på svart bakgrund. Det blev bara jobbigt att läsa.
* Riktigt tunga ämnen - som e-handel och den afrikanska marknaden - kunde gjorts mer lättillgängligt.

Fler kvicka rubriker och mer vinklar på människor hade nog lockat fler affärsanställda att läsa - för det är nog där en större och bredare läsekrets finnas.
- Det där hänger mycket på hur tidningen läggs ut i fikarummen. Affärerna prenumererar på tidningen för sina chefer, säger Eva Andersson, chefredaktör. Upplagan är 7 300 ex.

Ett läslockande knep är Zlatan, som gjort Barcelona hett. Här används han för att locka till 25 heta butikstips.
Den svårfångade, nye H&M-chefen Karl-Johan Persson, kom delvis fram som person. Men chefslinjen lyste stark i den stora öppningsbilden på nästan ett helt uppslag där han stod i strålkastarskenet på scenen. Om det i stället varit den andra bilden, där han gick omgiven av beundrande blickar från kvinnor - hade det lockat många fler läsare.

Som kund som strosar i varuhus och köpcenter kan jag också bli nyfiken på tidningen och få lite insikt i branschens knep för att fånga in mig:
Den kända sportbutikskedjan kommer med ny exponering och belysning, en dansk kedja ska ta kunderna med humor, en brittisk kedja vill att säljaren ska möta redan i dörren och helst vara med vid provhytten. En annan affär med ung inriktning kopplar in internet i provhytten; prova kläderna inför kameran och visa upp dig i bloggen.

Market använder kvällstidningens stuk att förpacka och sälja ut materialet. Det har lyckats ungefär som i ett trestegshopp - två hopp är klara, det tredje och sista väntar - det som kan nå ända fram till de butiksanställda.

Fotnot: detta är ett urval från tre tidningar.

måndag 19 oktober 2009

Multijournalisten är som en enmansorkester


Multijournalisten som gör allt själv - eller åtminstone det mesta - är på väg in på tidningsredaktionerna. (Se tidigare inlägg om Skånska Dagbladet).

Thorbjörn Falk på Kvällsposten har tagit klivit in i den rollen.
Han har många år som allmänreporter och redigerare med nattjänst, främst på Kvällsposten. När Kanal Lokal Skåne startade var han med för att serva dem med tv-nyheter från Kvällsposten. Men kanalen lades ner.
Nu är han videoreporter på webben, men får också in text och bilder i tidningen.
Ibland ser han sig som en enmansorkester som spelar alla instrumenten.

Vilken var din första tanke och känsla när du föreslogs jobba som videoreporter/multireporter?

- Första tanken var: Jag? Nä, jag är för gammal för att skola om mig. Vi knoppades av från tidningens stora redaktion för att jobba parallellt med forna arbetskamrater, men med nya mediet.
- Det är inte alla videoreportrar som också skriver i tidningen och dessutom tar stillbilder. Oftast grabbar men stillbilder från kameran och med dagens upplösning är de numera riktigt bra.

Hur uppfattade du utbildningen du fick?
- Expressen TV anställde ett antal TV-reportrar och nyhetsuppläsare och en av dem utbildade oss tidningsmurvlar i konsten att vara ett enmansteam. Och utbildningen fungerade bra.

Skulle du av bara farten” också kunna lägga in artikeln på tidningssidan med rubrik eller bli ännu mera splittrad då?
- Jag har ingen uttalad önskan om att få lägga in mitt eget material på sidan. Det räcker med att jag filmar, intervjuar och klipper min inslag och skickar dem till Stockholm.

Hur kommenterar andra kolleger ute på jobb när du ensam kommer med all utrustning?
- Numera gör även de stora bolagen så på uppdrag som lämpar sig för enmansjobb. I vissa lägen ser jag avundsjukt på andra när de varit två, ibland tre. Med med min rutin och viss tur klarar jag mig.

Vilken tid tar det tekniska jobbet jämfört med intervjun/speakerdelen?
- Ungefär lika länge. Man brukar säga att det tar en timme att redigera en minut färdig TV. Ibland går det att snabbredigera utan speakertext och bara gå rätt på intervjun med eleganta klipp. Musik och ljudeffekter kan ta lång tid att få följsamt med bilden.

Känner du att du försummar någon uppgift, sämre bilder eller intervju?
- Man är som en enmansorkester - hyfsad på alla instrument, men oftast saknar man ju ett huvudinstrument. Man har inte alltid full koll på den intervjuade framför kameran.

Ser du att jobbet är utvecklande och att fler traditionella reportrar/redigerare kan tycka det är stimulerande?
- Tidningens reportrar har ibland fått hoppa in som tv-reportrar, men mera som expertkommentatorer. Och de har inte varit svårövertalade.

Hur är stressen jämfört med dina andra jobb?
- Under TV-tiden med Kanal Lokal var stressen orimlig. Jobbet mot enbart webben är betydligt rimligare. Här måste också cheferna ha erfarenhet av tv-mediet ute på fältet och inse vilken tid det kräver.
- Att vara enmansreporter med webb-tv ställer krav på organisatorisk sinne. Det är mycket teknik som ska klaffa, du ska hitta geografiskt, du ska få folk att prata, du ska vara påläst om jobbet, du ska ha god fysik.

onsdag 14 oktober 2009

Byggvärlden - affärstidningen där snickaren slår in budskapet


Om det inte varit för loggan kunde det varit en kvällstidning.
Formen, rubriker, vinklar - ett klart ”boulevardstuk”.
Men det är Byggvärlden - byggbranschens affärstidning.

En klassisk kvällstidningsform utan djärv förnyelse i formen. Lite Expressen och Aftonbladet, influenser från Resumé, Dagens Media, Metro och den nedlagda gratistidningen Everyday.

Tempofylld blandning där allt är från byggvärlden.
Här verkar det inte vara någon byggkris. Pang på, rappt och piggt presenterat, snabba nyheter, uppföljningar och stora personintervjuer, precis som en kvällstidning.

Rubrikerna påminner om dem också: ”Här får Blenda bo helflott” (om nya stallar för kossor), ”De fajtas om Borgs miljarder”, ”Bo en putt från banan” (nytt höghus vid en golfbana) och en pratbubbla med en 6-åring som säger: ”Jag bjuder 2 000 för hela fabriken” (han vill göra en ”busfabrik” av det pajade kinesiska projektet i Kalmar).
Visst blir det mycket av ordet ”bygg” i rubriker - omedvetet eller svårt att undvika. Eller för att läsaren ska påminnas om att det inte är en kvällstidning.

Mycket män i hjälm och byggmiljöer och många små porträtt. Men Byggvärlden vill punktera lite av machoattityden i branschen, kvinnor och ungdomar ska lyftas fram. En kvinna finns alltid med på förstasidan och flera i reportage på insidor - mest som jobbande vid ritbordet och planeringen. Eller så framträder de och klagar på byggjobbarnas slarv…

Chefredaktören Fredrik Karlsson (bilden) är både snickare och före detta kvällstidningsman.
- Jag jobbade som snickare i två år hemma i Uddevalla efter byggprogrammet på gymnasiet. Hann precis att få mitt yrkesbevis.

Vad fick dig att lämna snickarjobbet och gå över till journalistiken?
- Enkelt. Jag fick sparken. Som en av de sista anställda vid byggkrisen 1992, Då hade jag redan en parallell karriär som inhoppande skribent av division 5-matcher på Bohuslänningen.

Sen blev det journalistutbildning, jobb på Kvällspostens sport i fem år. Efter det högskolestudier och tillbaka till journalistiken igen och tidningen Byggindustrin.
Efter tre år där fick han frågan om han ville starta en ny tidning - Byggvärlden.
- En utmaning jag inte behövde fundera särskilt länge på innan jag hoppade på, säger Fredrik.

Facktidningar brukar vara torra och tråkiga, ofta blankt papper, blädderprodukter som inte griper läsaren.
Där ville börsnoterade Finlandsägda Talentum slå in och göra något annat. Det blev en tabloid med nyhetsstuk och en oberoende affärstidning för byggbranschen.
Formen gjordes av olika grupper med kvällstidningsbakgrund.
- Det var naturligt att vi ville använda det bästa av kvällstidningarnas presentationer, eftersom de är bäst på det, säger Fredrik Karlsson.

Det är en prenumerationstidning med en upplaga kring 20 000 exemplar. Ett avtal finns med organisationen Byggchefer inom Ledarna. De köper in tidningar åt sina medlemmar och utgör nu en stor del av prenumeranterna.

Byggvärlden bör vara en tidning som läses av fler än chefer. Och har man som jag precis varit på en byggmarknad och sett en 25-årig tjej vara suverän på att sätta upp kakel, så måste det finnas fler tjejer som gör handfasta jobb i byggsvängen.

söndag 11 oktober 2009

Multijournalisten fixar allt själv!?

Reportern skrev, fotografen tog bilden och redigeraren lade in det på sidan.
En daglig rutin på en tidning. Snart kan den tiden vara förbi.
Nu kommer multijournalisten som fixar alla uppgifter ensam!

Skånska Dagbladet utlyser nya tjänster för multijournalister. De är tänkta att arbeta som lokalreportrar, men även en pooltjänst på huvudredaktionen inrättas.

Ny teknik gör jobbet lättare, men är också ett utslagningsvapen. Grafikern är borta och redigeraren gör allt på skärmen. Korrekturläsaren är också borta.
Redigerare fick problem när blytekniken försvann och gick över till att göra allt på skärmen. Fotografer blev ställda inför den digitala tekniken.
Det fanns duktiga skribenter som blev helt handlingsförlamande när det kom sådana tekniska vidunder som elektriska skrivmaskiner. De var vana vid att banka ner sina alster med pekfingret på en Halda. Jan Guillou är väl den siste dinosaurien som ännu håller kvar vid sin Halda.

Nu kommer multijournalisten! Den som verkar fixa allt själv: skriver texten, tar bilden, bearbetar och lägger in allt med rubrik på tidningssidan och gör sen samma på webben. Och tusan vet om han/hon inte också har en videokamera med sig och gör en liten tv-snutt med en stå-upp.

De gamla klassiska yrkesrollerna är på väg att försvinna.
Grunden i rollerna kan de flesta - men att själv utföra allt på ett proffsigt sätt..? Behövs inte fler personers inblandning i olika led?

Mimmi Karlsson-Bernfalk, redaktionschef på Skånska Dagbladet, förklarar lite om de nya tjänsterna.

Multijournalister ska jobba som lokalreportrar. Ser du det som en ny lösning att hela redaktionen är multijournalister?
- Jag är lite osäker på vad du menar med ”ny lösning”, men jag tror att den nya mediemarknaden kräver bredare kompetens av journalister. Jag vet tidningar som exempelvis klart uttalat att de anställt sina sista reportrar och i fortsättningen enbart ska anställa journalister som både kan skriva, redigera, jobba mot webben och i förekommande fall även arbeta med tv-produktion.

Är det inte risk för att delar i jobbet blir med vänster hand p g a tidsbrist, ointresse eller okunskap?
- Att arbeta som multijournalist ställer högre krav på kompetensen hos journalister, det stämmer. Men det är ju arbetsledningens sak att sätta ribban för kvalitén, det vill säga resultatet i tidningen. Jag utgår från att våra tidningars duktiga medarbetare löser sina olika arbetsuppgifter på bästa sätt.

Detta är väl främst tänkt för nya yngre journalister. Vad säger de mera rutinerade om tjänsterna?
- Nej, jag ser inte det här nya arbetssättet enkom är till för yngre journalister. Det handlar inte om ålder, utan om inställning och flexibilitet. Nya tider ställer nya krav. Jag kan till exempel berätta att vi i vår organisation har en reporter som fyllt 65 och som tycker att det nya sättet att arbeta på ska bli jättespännande.

Har det gjorts någon stressundersökning för att se hur medarbetarna påverkas?
- Eftersom vi ännu inte börjat arbeta fullt ut på det här sättet har vi inte gjort någon stressundersökning. Men naturligtvis finns det alltid de som är oroliga när det genomförs förändringar, här skiljer sig inte tidningar från andra arbetsplatser. Man ska dock komma ihåg att arbetet som journalist alltid innehåller en viss mängd stress, som kan skilja sig mycket från dag till dag och från situation till situation. Det är också viktigt att påminna om att även tidningsföretag har att rätta sig efter de regler och förordningar som gäller till exempel arbetsmiljö

Hur mycket multijournalist är du själv? Skulle du själv klara alla delar i en tjänst?
- Jag har både jobbat som reporter och redigerare och har även fotograferat mycket i tjänsten. Jag kan alltså både skriva, fotografera och layoutstyra. Jag har hittills inte jobbat mer med webben än att jag tagit bilder och skrivit texter på våra sajter, men jag skulle gärna vilja lära mig mer. För egen del tror jag att just min breda kompetens är en av mina styrkor som journalist. Jag kan hantverket helt enkelt, eftersom jag jobbat både som allmänreporter, lokalreporter, en kort period som sportreporter, dagredigerare, nattredigerare, nattchef, nyhetschef och redaktionschef.

torsdag 8 oktober 2009

Mycket reklam för det goda Skåne


Skånska språket lär vara utrotningshotat, men Skåne lever!
Landskapet har en egen tidning - Magasinet Skåne.

Omslaget ger en fläkt av Edvard Persson (bilden nedan) och hatten: Älska mat, skånska smaker, bröd och brännvin och konditorn Jan Hedh poserar stolt som en modern Edvard. En kock säger på en insida att han älskar rabbemos.

Det här ska vara Skåne med ”det goda livet som du inte visste, sett eller läst det förut”.
Det ger förväntningar om människorna, livsstilen, vidderna och det omsjungna av Ulf Lundell.

Men hela detta nummer av tidningen ger intryck av reklam för olika företag och verksamheter. Ett sätt med ”annonsartiklar”. Det finns kritik mot annonstidningar som gör detta, men de gör det också dåligt.
Magasinet Skåne förpackar det på ett snyggt och smart sätt på 108 sidor.

De flesta artiklarna handlar om någon butik där innehavaren får berätta om den. Webbhänvisning finns alltid med, ofta också telefonnummer och adress.

Tips om att roa sig billigt för under hundralappen är utdrag ur en bok artikelförfattaren skrivit. Samma om Barnens Skåne - där går det även att vinna boken.
Shopping i Västra hamnen i Malmö är ett rent reklamblock och det är också blocket om ”Älska mat” - en koppling till en kommande mässa där magasinet är medarrangör.
Men allt är snyggt och glassigt - ”på ett sätt du inte sett förut”.

Det finns människor och livsstil, men det försvinner lätt i mängden.
Den skånske flygaren som förvandlat släktgården till en blandning av Sydafrika och Söderslätt har verkligen hittat livets goda sida.
En livsnjutare har upptäckt havtornsbären och börjat odla dem.
Ett fint bildjobb om miljöer som hämtats till inspelningen av de brittiska Wallanderfilmerna med Kenneth Branagh (bilden).
Ett tungt och bra reportage om konditormästaren Jan Hedh, men så smyger det in sig mycket beröm för ett ”kagehus” och det går det att vinna en bok han skrivit.

Reklambefriad känns artikeln om konsumentledaren som ger tips till den som vill sälja huset själv och slippa ge mäklaren fem procent.
Och så vänder vi på bladet och under vinjetten Ny utsikt finns en sida om en tjusig villa, fina bilder och förförisk beskrivning. Det visar sig vara en förtäckt annons där villan är till salu för 15 miljoner genom en mäklare. Och 750 000 till mäklaren…

I ett nummer kan inte allt fångas. Magasinet har kommit ut i fem år och har nu sex nummer varje år - de goda bitarna av livet i Skåne bör komma fram.
Så reklamfläkten är inget att ”arra opp” sig på eller vara ”aven” över - inte för en skåning.

Fotnot: Rabbemos är rimmad oxbringa med rotmos och riven pepparrot. ”Kagehus” är konditori, ”arra opp” är att reta och ”aven” är negativ.

söndag 4 oktober 2009

Runners World låter inte löparna vila

En ”elak” tv-kock och en ”galen” chefredaktör är bara två bitar av löparnas värld.

Runners World (svenska varianten) heter tidningen och den har en större bredd.

Chefredaktör är Claes Runheim, (bilden nedan) som hette Åkesson när han var synlig i tv. Nu har han lämnat tv för ord på papper i en lätt glassig tidning. Hans stora problem är att kunna ta vilodagar från löpandet! Filosofin är att aldrig vila!
”Vanliga” joggare tycker annars det är tvärtom - svårt att få fart på benen och att det finns mängder av skäl för att inte springa. Många fler än höststormar.

Runheim och tidningen är ambitiösa med att ge löparna läsning. Efter 34 sidors inledning, mest med olika krönikor, kommer första reportaget - om uthållighet!
Så symboliskt! Uthållighet. Det kan krävas för att klara tidningen.

Det är mycket supermänniskor. Med 78 kilometers bergslopp i Schweiz, maraton i svenska fjäll eller Alperna och det tuffa Lidingöloppet blir det mycket överkurs för ”trivseljoggare” - eller drivkraften och moroten att verkligen göra grejen.

Mycket män, men kvinnor pryder omslaget och visar sin styrka på insidorna.
Zola Budd, (bilden) den sydafrikanska ”barfotaflickan” från OS i Los Angeles 1984, dyker upp igen. Det har varit många tragedier i hennes liv efter OS. Nu, 42 år gammal, springer hon fortfarande.
Malin Ewerlöf-Krepp har fått fart på benen igen efter tre barnafödslar och satsar mycket på tjejmilen.
Martina Haag, uppskattad krönikör och fyrabarnmorsa, svär över sitt Midnattslopp.

Runners World har fått lite uppmärksamhet för sin form. Grundstilen är enkel. Reportagen öppnar med rubrik på ena sidan och bild på den andra. Inga fantasifullare variationer. Lite lättare och mer omväxling mellan reportage och krönikor kunde det varit.

Tidningens kampanjpris på 39 kr (ord 59:50) kan inte bero på lågkonjunktur i joggingen. Den upplever en ny boom med rekordmånga deltagare i flera lopp.

Och den ”elake kocken”? Det är Gordon Ramsey som i tv-program skäller ut kockar och krogägare som han anser vara hopplösa. Ramsey är inte särskilt snäll mot sig själv heller. Han springer fyra dagar i veckan, var han än är i världen. Dessutom har han ett löparband hemma.
Det var svärfar, som sprungit 79 maror, som fick fart på honom och tvingade honom springa London maraton. Nu har han sprungit tio maror i London, snart väntar New York och i januari tänker han prova på Ironman. 2011 kommer att bli ett tufft år - då ska Ramsey springa Sahara - fem maraton på sju dagar.

Det är lätt att se Runners World som galningarnas värld.