tisdag 28 juni 2011

Minstingen - en pigg liten överraskning

Den minsta tidningen ger det bästa från många andra tidningar.
Den heter också Det Bästa - eller Readers Digest.

Den är inte lätt att hitta i tidskriftshyllan. Bara 13x18 cm, ungefär som ett vanligt vykort. Men de 130 sidorna är mättande. Dessutom väldigt överraskande.
Det är några decennier sedan jag tittade i Det Bästa. Då var det mera en bok med längre artiklar, oftast från utlandet.
Men nu har det hänt något.

Redan omslaget gnistrar till. Artisten September lyser upp.
Rubriker om hedersmord, gifter i badrum, fast i isbjörnens grepp och resor till Slovenien.
Som ett bredd innehåll som ur ett trendigt och glassigt magasin.

Öppningen är också som i vanliga magasin. Lättsamma plocksidor med korta notiser om bilar, hälsa, skratt, kommentarer och frågor från läsarna, trender, mat och dryck, skratt, listor och saker på gång.
Allt tempofylld och lättläst i smala spalter.När September dyker upp är det med kraftfull magasinlayout.
Sen följer sen serie utmärkta reportage, från Sverige och världen:
En liten flicka räddas från att drukna, en man klarade sig ur isbjörnens grepp, utrotningshotade bergsgorillor, hedersmord i olika länder, burmesiska frihetskämpen Aung San Suu Kyi, turistlandet Slovenien, en man fick ett nytt ansikte…

Fina bilder, snygg layout och inte alltför långa texter.
Jag känner att jag sitter och läser ett magasin med klass, men i miniformat.
Och mycket riktigt känner jag igen flera artiklar därifrån, men i annan form.

Greppet borde vara smart - att få allt i en liten behändig skrift i stället för att köpa flera tidningar.
Ändå tror jag inte Det Bästa upptäcks av så många.
Just kanske för de förutfattade meningarna om att det är tung läsning.
I den nya formen är det en pigg tidning som överraskar.

torsdag 23 juni 2011

Jojo, en riktigt snygg tidning mitt i allt gnäll

Sommartider är restider.
Min Resa måste då vara en lämplig tidning.
Det är Skånetrafikens kundtidning för de som reser med dem inom landskapet.

Skånetrafiken hamnar lätt i skottgluggen för resenärernas ilska. Bussar och tåg går inte som de ska och reskortet jojo får kritik. Nej-nej, säger resenärerna om röran.
Om tidningen kan jag dock säga: jojo, det ser riktigt bra ut.

Färgstark, matt papper, fina bilder och lättläst layout gör den lätt att ta till sig.
Innehållet är restips till sevärdheter i Skåne, sådana som alla känner till men kanske ändå inte besöker.
En lokal kändis är lockbetet till regionerna.

En skön historia är om paret som träffades på bussen och nu ska gifta sig (bilden). En buss från Skånetrafiken kommer att få en viktig roll vid bröllopet.
Kändisarna som är med lockar inte med så mycket nytt.
Tipsen ligger i stället i de många små rutorna ”äta, se och göra” och är alla välbekanta platser.
Till varje besöksplats hör vilken buss eller tåg man ska ta och hållplatsen att kliva av på. Till detta får man dock räkna med att själv lägga ner lite tid på att först hitta rätt buss och tåg.

Ibland kan det bli lite komiskt. Regionen ”mitten” vill locka spänningssökare och upptäcktsresande.
Till den här regionen hör Eslöv. Och vad finns det för spännande att upptäcka där? Jo, medborgarhuset! En arkitektonisk pärla i sen funkisstil. Om man nu inte vill hälsa på hemma hos komikern Johan Glans. Han tycker själv det är det bästa att göra i Skåne.

Visst kan jag peka på något jag reagerar på: texter inlagda i bilder är svårlästa, att lägga ingresserna i starka färgplattor sticker förstås ut, men stör lite i formen. De olika faktarutorna i stark röd, grön och orange färg, kunde haft en svagare ton.
Och öppningssidorna (bilden) till de olika regionerna, är lite för konstnärliga för att fångas in och tas lätt som en annons.
Lite onödig är sidan med Malmökockens bästa smakupplevelser. Är det något som det gått inflation i i tv och tidningar så är det kockar och mat.

slutet kan läsaren kryssa för olika rutor i en talong vad de tycker om tidningen och hur den kan bli bättre.
Vinsten kan bli en väska och en Skånebok.
Jag känner inte att jag ligger i vinnarspåret där.
Men kryssar för att tidningen är bra, snygg och med raka tips på resvägar för att göra slag i saken till en kortresa inom Skåne.
Det är dock inte säkert det fungerar smidigast med att ta sig dit med Skånetrafiken.

söndag 19 juni 2011

Prisad - men behöver tvätta bort lite grått

Tidningar kommer med posten och Posten ger också ut egna tidningar.
Nyhetsposten heter en som vänder sig till de anställda.
Den har nyligen fått ett fint pris.

Juryn tyckte så här:
”För ett utmärkt resultat på ett något svårarbetat papper, med hög typografisk nivå och texter som vågar ifrågasätta”.
Vinnare och publik är inte alltid överens
Jag håller inte riktigt med här, även om jag inte är som Bert Karlsson i Talang och trycker rött kryss direkt.

Juryn borde tittat lite närmare på just pappret och texten.
Det matcher inte varandra särskilt bra.
Typsnittet känns ”tråkigt”, storleken på graden i minsta laget. På vanligt dagstidningspapper blir det bara grått och oinspirerande.
Dessutom inleds tidningen med väldigt tunga nyhetssidor - både i form och text - om dyster framtid för Posten. (bilden).

Lättare blir det när mer jobbrelaterade nyheter med personal kommer.
I reportagedelen som följer lyfter det ännu mera.
Bilderna ges utrymme, människor kommer fram.
Här görs det riktigt bra. (bilden).

I texterna framställs förstås det mesta som bra, både från postens kunder och om dess personal. Så mycket ifrågasättande tycker jag inte det är.
Kunder hyllar posten, en chef är nöjd med sin karriär och en medarbetare trivs med sin arbetsvardag, fina hjälpmedel i jobbet beskrivs.
Däremot blev temasatsningen om hållbarhet lite för tung. (bilden)
En sida med hälsa och näringstips med Anna Skipper är tyvärr rörig och svårläst. (bild nedan).

Texterna är ganska korta, men graden måste bli större.
Nu är det vanesak att vänja sig och regelbundna läsare kanske gillar det.
Formen är som många standardiserade dagstidningar.
Därför är jag inte så imponerad av juryns beslut.

För att få ett pris tycker jag det ska vara lite annorlunda och nyskapande.
Kanske ska jag hålla med koncernchefen Lars Idermark när han säger: PostNord står inför stora utmaningar.
Ytterligare en utmaning kan vara att ge Nyhetsposten ett lyft till - trots att den nyligen fick pris.

Fotnot: Priset var Svenska Publishingpriset 2010 i gruppen personaltidningar/näringsliv.

torsdag 16 juni 2011

Vackert och skönt flyt om säkerhet på sjön

Sven Wollter (bilden nedan) kopplas inte direkt till sjö och båtar.
Men utanför teaterscenen känner han suget efter vatten och att ge sig ut med en segelbåt.
Det är i tidningen Trossen han lite överraskande dyker upp.

Trossen är Svenska sjöräddnings-
sällskapets
medlemstidning och även den överraskar.
Pigg och i det lilla boktypformatet.
Jag har förut berömt en del magasin i det här lilla formatet. Det är utmärkt för att ge profil och när det vänder sig till läsare som har ett speciellt intresse.

Pappret är matt och mycket vitt, allt är lugnt och ljust med klar sikt, för att använda ett enkelt sjöspråk.
De många plocksidorna med korta artiklar märks med vinjetterna Kasta loss, Loggar, Ombord.
På dessa sidor används genomgående det tunna typsnittet san seriff. Här känns det lite för ljust.
Jag har tidigare haft synpunkter på typsnittet. Ofta blir det lite tråkigt att läsa och ögonen ”tappar” raderna.

Utom Sven Wollter dyker även tv-kändisar upp: Alexandra Zazzi trampade rakt ner i en spinnakerlucka, meteorologen Madeleine Westin ger vädertips och Robert Aschberg är krönikör med några mustiga sjöberättelser.
Men kändisar dominerar inte. De har blandats in på rätt sätt.
Här är det mest allvaret som gäller.

En dansk familj berättar om en hemresa som blev en mardröm (bilden), men där sjöräddningen kom till undsättningen.
Titanics förlisning innebar också ett stort räddningsuppdrag.
Största utrymmet får restaureringen av Vättern. Där händer också en hel del sjödramatik.
Därtill kommer allt plocksidor med kortare artiklar.
Allt snyggt förpackat med fina bilder.

Sjöräddningssällskapet gör 1 700 räddningar varje år och de flesta får lyckligt slut.
Uppskattningen för detta är stor. På slutet av tidningen kommer 35 sidor med namn på personer och företag som skänkt gåvor till sällskapet.

måndag 13 juni 2011

Snyggt gav guld - men blir det läst?

Snygga tidningar blir sällan lästa.
En snabb bläddring och ögonen har fått sin tittglädje.
Texten och informationen har kanske inte alltid nått fram.


Jag har tittat i två sådana tidningar - 151 och 152.
Tidningarna har tydligen inte något egennamn, utan numret på utgivningen får bli namnet. Bara detta är lite originellt.

Det är kommunikationsföretagen Edita och JGCommunication som ger ut dem.
Tidningar till kunder som vill lära sig kommunicera och nå målgrupper.

Nyligen vann tidningen Guldbladet - en tävling för redaktionell kommunikation.
Berömmet haglande från juryn: ”spännande, intressant och mycket läsvärd… snyggt blandat… fantastiskt bildmaterial höjer läsvärdet… en annorlunda och vacker tidning”.
Jag håller med till stora delar.


Bilderna imponerar, layouten är stram med fin balans mellan text och bilder,
fint papper och lite annorlunda format. Mycket är en förebild på hur en tidning kan göras utan att krångla till det.
Edita har också självförtroende i sin programförklaring:

”Det krävs mer än en snygg tidning och ett utskick för att den ska bli läst. Vi jobbar på att tidningar ska bli lästa.”

Just där får jag lite blandad tveksamhet. Snygg är tidningen, kanske för snygg och tittvänlig på de fina bilderna och layouten. Det blir lite exklusivt över allt. Texterna riskerar att inte alltid bli lästa.

Men texterna är intressanta med råd om hur man når ut med sitt budskap:
Rätt färger, det viktiga med att ha en historia kring
företaget, typ Ikea. Sex är inte alltid är säljande. Rätta vägar i marknadsföringen. Digitala och sociala medier, kreativitet, trovärdighet och att tänka miljörätt är andra ämnen.
Ändå undrar jag om hur många som verkligen läser och inte bara förvirras att bläddra igenom något snyggt och lite exklusivt.

läsbarheten reagerar jag på en del saker:
Textblocken är lite kompakta. Några fler mellanrubriker eller ingångsord hade lättat upp lite.
I ett nummer experimenterar de med rubriker och text i rosa/skarp orange. Förutom att det sticker i ögonen, så är det svårläst.
Flera ingresser kunde varit lite rappare för att locka vidare till läsning av
texten.

Det här är ett exempel på hur reklam- och kommunikationsbyråer vill göra det.
En mix av att presentera sig själva och visa hur de gör.

En kund som vill nå en grupp intresserade av mode eller lyxigare bilar/prylar skulle nå fram med den här formen.
Men för andra målgrupper är det bättre med ett enklare och rakare journalistiskt stuk och mindre tanke på att det ska vara snyggt.

måndag 6 juni 2011

Ljust och luftigt i sommarsolen

I försommarsolen förnyar sig många.
Tidningar också.
Leva & Bo - Expressens bilaga har gjort det.

Största förnyelsen är att redaktören inte poserar på hela förstasidan.
Den platsen gillar redaktörer.
Men det är inte alltid det säljer eller går hem hos läsarna.
Annars är det mest lite spackel och omflyttningar.
Mycket känns igen sedan förut.
Lite nya rubrikstilar och vinjetter märks.

Grunden är den pålitliga: mat, hem och trädgård.
Mixen fungerar utmärkt.
Ljust, fräscht och luftigt.
Tittglädje som ger inspiration.
Balansen med vitt mellan bilderna lyfter fram allt.
Det kör inte ihop sig.

Plocksidorna är många med köptips på prylar, var de finns och kostar. Lockande och tittvänligt, men känslan av smygreklam finns där.
Tidningar för heminredning och trädgård är många.
Mycket blir här lika som bär.
Jag saknar något som gör att det känns nytt.

Texterna känns igen som man läst dem flera gånger förut.
Familjerna faller direkt för drömhusen, tar sig an dem av hela sitt hjärta, river ur och renoverar, drabbas av värsta motgångarna men övervinner dem och hittar sitt härliga boende.
Sommarbufféerna är lätta och läckra och passar perfekt när alla vännerna kommer.

Men ändå - tidningarnas lättillgänglighet finns där.
Kvällspressens satsning på bilagorna är tuff för specialmagasinen.
Även Aftonbladet gör flera som är mycket attraktiva.
De står direkt vid kassan i köparnas blickpunkt.
Priset 15 kronor känns billigt.
Med fyra tidningar i månaden når det ändå inte upp till vad många specialtidningar kostar.

torsdag 2 juni 2011

En viking blir tidning och hjälper kommunen

En viking från 1000-talet dyker upp i 2010-talet.
Estrid heter hon.
Nu i en form av tidning från Täby kommun.

Kommuntidningar brukar ofta vara tråkiga. Torra redogörelser, intervjuer med pampar och ibland någon kvinna. Oftast visas de bara i porträttbilder.
Sällan är det läslockande.
Men Estrid är riktigt fräsch!

Kommunen har tagit hjälp av två produktionsbolag som kan sina jobb.
Pappret är lite matt med en fin vithet, texterna är korta, det är variation i bilderna där människor kommer fram.

Kommunchefen håller en låg profil när han i en liten kort intro hälsar välkommen.
Han vill göra läsarna nyfikna.
Det gör Estrid med många små notiser och vad som är på gång i kommunen; på gator och torg, i trafiken, för barnens lekplatser och ett nytt center för seniorer.

Största reportaget är från kommunens ungdomsmottagning. Här står korgar och skålar med kondomer lite överallt, gratis att ta för sig. Safety first i nöjeslivet.
Säkerheten speglas också i att medborgarna uppmanas att komma med synpunkter på hastighetsgränserna.

Två missar ser jag i presentationen. Täbys nya centrum växer nu fram. Det illustreras med en stor teckning från torget som verkar bli en mingelplats (bilden). Jag hade gärna sett att de tre små bilderna med fotomontage hade dragits upp större. Då hade ögonen fått en uppfattning om hur det blir kring torget.

Andra missen är intervjun med en prisad företagare (bilden). Här har rubriker och text lagts in i bilden. Ett stilbrott jämfört med den övriga layouten och dessutom svårläst.

Tidningen kan kännas lite tunn i handen och namnet Estrid förutsätter att invånarna känner en koppling till personen. Annars kan det lätt uppfattas som en tidning i kvinnokampen.