Skoter - för grabbar som gillar snö med sprut

Vintern är här, åtminstone i norr.
Snö, halt väglag, besvärligt att ta sig fram.
Vad kan väl passa då om inte en snöskoter – om det är natur och pudervit snö.
Snöskoter-tidningen är specialisten i den nischen.
Omslaget säger vad det handlar om. Vit bakgrund med en ensam skoter. Fjorton namn med märken. Men inte en enda rubrik på något reportage.
Här är det bara snöskotrar på 92 sidor – ett extra laddat nummer. Grejer för grabbar.
Människor syns inte, med ett undantag. Alla är förare, gömda bakom overaller och hjälm som täcker hela huvudet.

Starten på insidan är tung. Chefredaktören Pär Lidgren skriver en krönika (ovan). Pytteliten stil, bred spalt, svårläst.
Med lite ansträngning i läsningen framgår det att han är orolig för framtiden för snöskoter.
En jakt pågår på både förare och fordon. Onödigt och irriterande när de blåser fram i det fria. Hot om förbud finns.
”Vad kan vi göra för att förhindra det?”, undrar Lindgren.

Snöskoter-tidningen gör inte mycket för att förändra bilden. Här är det vit pudersnö, skoter med förare som drar på för fullt, fordon som lutar, snö sprutar.
Ingenting pekar på att en skoter är nyttig för att ta sig fram i snöterräng.
Skotern är för grabbar som njuter av att blåsa fram.
Rubrikerna förstärker intrycket: Stark och potent klättrare... ändlöst skoj... stridsflyg på leden... en sann crossover...

Entusiasmen och njutningen lyser. Grabbarna trivs bäst i terrängen med sina skotrar.
Lika bra går det inte när de kommer till datorn och ska skriva ner sina upplevelser.
Texterna är förstås personliga med många ord, märkesnamn och teknikförklaringar – som det ska vara för de insatta. Men de flesta artiklarna skulle må bra av lite tvättning. På flera ställen har de helt missat korrekturläsningen.

En skoter är en nöjesmaskin. En del beskrivs ha ”körglädje”, precis som för bilar. Skotern kan vara ”kul och kraftfull”, en fartmaskin där ” det känns som om man slungas iväg när gasen pressas in”, den kan också vara ”en komfortabel ledmaskin för familjen”, eller för ”hopp och lek med trygghet i luft och landningar”, eller ”den är mycket lätt att vinkla omkull och går att hålla i sjuka vinklar”.
 
Texterna är tydliga och lätta att läsa i de flesta artiklar, men i flera går de ner i storlek för att pressa in den i utrymmet som finns. Bara irriterande och jobbigare att läsa. Bättre är här att korta ner och hålla samma grad i hela tidningen.
Rubrikstilen är en extremt fet variant. På flera ställen är det dock inga rubriker, utan bara namn på en skoter eller pro-
dukt.
På ett ställe blev bok-
stäver-
na helt oläsliga med svarta och vita streck (ovan, där den är lättare att läsa än i tidningen). Som tur var förklarades det i överraden: Dan Adams står det och han intervjuas i en längre artikel. Jag har aldrig sett namnet förut, men kanske är han skotervärldens svar på Zlatan.

I den artikeln kom skribentens orutin fram med långa och ordrika frågor till Adams.

Ett annat, mer personligt och lite invecklat kåseri, handlar om en skoteraffär där jag inte blev riktigt klok på ”Lill-Bertil-metoden”.

Lika invecklad var berättelsen om skotern som inte ville starta mitt ute i ödemarken (ovan). Det blev skidåkning i sju mil efter hjälp, sju mil tillbaka tolkande efter en skoter och sju mil till med skotern på släp till verkstad. Där fick föraren beskedet: han hade bara satt i tändstiften fel när han mixtrade med motorn.

En artikel handlar om ett besök på företaget Ogio i USA (ovan). Den borde nog varit annonsmärkt som den presenterades.
På slutet kommer racingsidor och där finns en kvinna också: Miranda Tjärnström som kör watercross på vatten (nedan). Hon skriver själv om sin långa väg tillbaka efter en skada och med benet gipsat i sex månader.

Sist kommer en test av en bra dragbil med plats för en skoter.

Entusiasmen lyser, snö och skoter rakt igenom. Men skickligheten i att göra tidning kommer inte upp i samma nivå. Texterna behöver en putsning. Bilderna är en skoter, med eller utan snö. Layouten är rak och enkel och kan också behöva ett litet lyft.