Matigt i miniformat för finsmakare

Dukat på finkrogen med en litet elegant magasin till hands.
Lite så kan White Paper beskrivas.
En liten fin boktidning om krogar, hotell och barer.

White paper har starkt självförtroende när de marknadsför sig:
”...modernt gastronomiskt magasin för proffs och passionerade amatörer… inträngande personjournalistik och unika inblickar… några av Sveriges bästa matskribenter… gastronomireportrar och fotografer… underhållande och kunskapsintensivt… packat med inspiration, aktualiteter, insikter...”
Och visst håller det. Klass lyser om det lilla magasinet. Välskrivna och kunniga texter i två spalter på varje sida, inte för långa även om de flesta går över flera sidor.
Formen är som ett elegant uppdukat restaurangbord. Vitt papper som duken, strama rubriker som bestick och bilder som aptitligt på tallriken även om det blir lite tätt placerat och det rör ihop sig lite för mycket.

När Sveriges hungrigaste skribenter – som är magasinets egen beskrivning – går loss så blir det med entusiasm och ord som smakar.
Det blir ingen konsumenttidning för den som går på krogen ibland eller bara tar ”Dagens”.
Allt är mera för finsmakare och gourmeter som njuter av att gå ut och äta och som gärna vill briljera lite med sin kunnighet.


Innehållet delas upp i fyra stora block: Inside, Forward, Outside och Beyond, alla får en hel sida som öppning  (t h).
I Inside presenteras nya hotell och barer. Rak info och om hotell nästan som reklam.
Här finns avdelningen Nytestat där två krogar granskas. Själva betygen är svårlästa, det går knappt att se om det är ”god klass” eller ”mycket god klass” i bedömningen.

”Det är vår ambition att White PAPER ska spegla, stötta, kritisera och stimulera...”
Detta är programförklaringen. Tre av bedömningarna klarar magasinet bra, men kritik saknas i det här numret. Mest är det info och säljande fraser. Särskilt i det stora blocket om nya hotell – 13 sidor - sprids de smickrande orden med uttryck som ”hög svansföring”, ”slående vackert”, ”kärlek till råvarorna”, ”lyxigt och relaxat”, ”passion och romantiskt”.

Långt från finsmakarna är det när de tittar in i ett muséum i Malmö för äcklig mat. Bara ordet äcklig får aptiten att försvinna. Här visas bland annat rutten ost, söndermosade fjädermyggor, filippinskt ankfoder, hårlösa musbebisar, kinesiskt musbrännvin…
Mer aptitligt är hemgjord bean to bar-choklad, något som flera börjat med (t h).
I en två sidor handbok visas hur det går till och det är knappast något för ”hemmajoxaren”.
En ny trend är krogar där maten beställs i en app i mobilen eller paddan som ligger på bordet. Beställningen går ut till köket där de på stor skärm ser vad gästen önskar. Sen serveras det vid bordet. Eller kanske hela bordet är en tv-ruta där menyer och bordets design styrs genom att flytta ett litet värmeljus.

Mattrender hämtas från andra länder. Ryssland är inte känt för gourmetmat, men har en restaurang på femtonde plats bland världens femtio bästa. Nu förnyas det ryska köket och krogar satsar precis som i Sverige: lokalt och ekologiskt.
I Bangkok fick en streetfoodkock en stjärna i Michelinguiden för sin kokkonst i gatuköket. Och i Okinawa i Japan blir många över 100 år gamla. Nu kommer den kosten till Sverige också.

Mycket matnyttig serveras på 132 sidor. Med fyra nummer om året är det mättande läsning. Bilderna till är alla naturliga och inte stylade på något sätt. Bildtexter läggs in i bilden i pytteliten stil och är svår att upptäcka och nästan omöjlig att läsa.

Kvinnlig ton när chefen är i fokus

 
Chefen i fokus – på jobbet och i sin egen tidning.
Chefen i fokus heter tidningen. På insidorna belyses chefens roll och de uppgifter som ska lösas.
Tidningen vänder sig till de som leder och utvecklar välfärden.
Kanske därför tonen är lite mjukare och inte heller manlig.
 
Tidningar som vänder sig till en nischad grupp, väljer ibland att gå ner i storlek för att markera sin profil.
Chefen i fokus gör tvärtom och utgår från A4 och lägger på några centimeter på höjd och bredd. Det ger också profil utan att framhäva en storhet.
Pappret är trendigt matt och mycket vitt. Snyggt för ögat och lättläst.

Redan första insidan har en egen stil. I andra tidningar brukar ofta chefredaktören posera i stor helfigur och ha en spalt för att berätta om vilket trevligt innehåll som kommer.
Här skriver chefredaktören Lotta Ekstedt, med bara en liten porträttbild, en egen krönika om balansen i att vara social eller pratglad (ovan). Bredvid ligger innehållsförteckningen under sex punkter med 15 olika artiklar som räcker till 36 sidor.

Fyra lätta sidor med korta notiser inleder innan tyngden slår till direkt.
Said Shahabpour heter en man som leder en ungdomsgård i Norrköping där det var kaos med många unga som var på fel väg i livet (ovan).
Saids egen uppväxt i Iran var tuff och senare i Sverige kom han själv snett och hamnade i missbruk, kriminalitet och blev hemlös.
Den erfarenheten hade han stor nytta av när han fick uppgiften att styra upp den stökiga fritidsgården. Ett jobb som hans högste chef såg som en vild chansning med tanke på Saids tidigare liv.
Said pryder omslaget och han är nästan den ende mannen på insidorna.

Kvinnor dominerar och verkar också vara det som lockar. En omröstning gjordes bland läsarna om ”årets omslag 2018” och klar vinnare blev omslaget med en kvinna i vitt i gul, rosa och svart bakgrund (t h).
”Tilltalar i färgen, starkt intryck av ledarskap, styrka och självsäkerhet” var några av kommentarerna. Bland de som röstade lottades biobiljetter ut och vinnarna var alla kvinnor.
Män finns också på insidorna, men i bilder får de nöja sig med små porträtt.

Tonen i layouten är lekfull och ledig och kan väl sägas vara lite kvinnlig. Kate redaktionell design ligger bakom och de har fått en del utmärkelser för olika jobb.
Dominerande bilder visar kvinnor och färgstarka teckningar används där det kan vara knepigt att hitta alternativa bilder.
Att ge rätt lön till personalen är svårt och lika svårt kan det vara att illustrera ett sådant reportage. Här löstes det fyndigt med en tecknad kaka, olika bedömningsord och rubriken ”Svårt dela på lönekakan”. ((Ovan)

Pigga teckningar är det också till reportagen om det viktiga att skapa sig social kompetens, samt en ny chefs problem från att förut ha varit en i gänget till att känna sig ensam och utanför (ovan).
I bilder är det annars kvinnor, raka i ryggen, bestämd hållning och blicken riktat mot läsaren.
Chefsproblemen de berättar om är att sätta rättvis lön och det lyckade försöket att utse en mentor som hjälper ledaren i sin funktion. Inom äldreomsorgen i Ljungby gav det ett lyft.

En man får en helsida – Jonas Wahlström på Skansenakvariet (ovan). Han styr kanske inte så mycket över själva djuren, men människorna som ska sköta dem. Ett knep han använder är att låta dem ta egna initiativ.
Tidningen är pigg och lättläst i ett område som kan bli tungt och stramt.
Vad jag kan reagerar på är att ordet ”chef” i olika varianter, förekommer lite för ofta i rubriker.
Det borde vara självklart vilka som är huvudpersonerna det handlar om.