Inte alltid lätt för ögat i tågkupén

I kupén på tåget. Delar av Sverige susar förbi utanför. Flippande på mobilen, jobb på dator eller platta. Och någon läser en tidning.
SJ håller sina resenärer med en egen tidning.
KUPÉ - ett ganska givet namn.
I ny form möter den sina läsare.

En leende kvinna möter på omslaget, precis som på alla andra magasin. Nour El Refai får också det största utrymmet på insidorna - åtta sidor (bild ovan). Bilderna är stora, men bara olika poseringsbilder. Riktigt vad hon vill visa var svårt att få grepp om eftersom de små bildtexterna var inlagda i bilden och nästan omöjliga att upptäcka eller läsa. Samma problem fanns på flera andra bilder.
Det här måste de göra något åt. Är det inte självklart vad bilden visar måste en bildtext vägleda - och fotografen som tagit bilden vill gärna ha sitt namn klart synligt.

Andra stora artiklar är vad som kan finnas utmed SJ:s spår.
I Högbo bruk utanför Gävle går det att trampa tuff terrängcykling och koppla av med god mat på brukshotellet.
I Stockholm kan veganer njuta på ett dussin olika krogar  (bild nedan).
Och Jönköping - Smålands Jerusalem - rycker upp sig med nya kvarter och flera krogar och butiker.
Långläsning finns på sex sidor om fiskelycka för den som söker vattendrag där det nappar bra.

Annars är det mest korta artiklar på enkelsidor, växelvis med annons på motsvarande sida.
Ett större block är en stor studiespecial. Tre unga personer berättar om sina drömyrken: agronom, programmerare och civilingenjör.
SJ får några egna sidor. Två kvinnliga lokförare berättar. En vill köra lok i hela livet (bild t h) och en annan svarar på frågor om bland annat hur tågrädsla botas.

Mycket om fiske.

Kupé har ingen brist på annonser. 40 sidor annons på 108 sidor är mycket.
Mixen är bra och layouten är snygg.
Visst är det lättsam läsning som kan vara avkoppling i kupén - eller om tidningen tas med hem.

Kunde varit lättare att läsa.

Men jag har ändå lite synpunkter på läsbarheten.

Jag recenserade Kupé för drygt fem år sedan. Jag hade stark kritik mot att den var svårläst i en tågkupé som ofta är lite skakig och har dålig belysning. Jag gillade inte det bleka typsnittet seriffer i grotesk.
Jag har delvis samma kritik mot nya numret. Seriffer finns i alla texter som inte är större reportage. Dels i korta notiser, men också på flera helsidor och ibland i färgplattor. Svårfångat för ögonen.

Seriffer är ett typsnitt som måste användas med omdöme. Det är blekt och "griper" inte tag i ögonen. Läsaren tröttnar och ger upp. Seriffer kräver ofta minst en grad mer i storlek och helst lite mera svärta än vad motsvarande annat typsnitt kräver. Att välja 8 p grad och tunnaste varianten är att göra tidningen svårläst.
Jag ser gärna att redaktionen av Kupé gör ett lästest i en tågkupé som inte strålar i direkt dagsljus.

Intervju tidningsdesigner: Anna Ågren

I en intervjuserie ger fem kvinnliga tidningsdesigners sina tankegångar kring hur de formar en tidning.
I dag: Anna Ågren.
 
"Man ska vara mån om 

de små detaljerna"

Vad fick dig att börja med tidningsdesign?

– Jag lusläste tidningen Pop på högstadiet och gymnasiet.

Allt var så smart och snyggt. Formen, bilderna… hela innehållet och de sjukt roliga bildtexterna. Älskade allt med den. Tänkte ”Det här vill jag också göra”. Så jag fixade en praktikplats hos en grafisk formgivare efter gymnasiet där jag gjorde mina ansökningar till Tidningsdesign på Berghs och kom in. Det var 1999. Sedan dess har jag bara fortsatt. Och tycker att jag har det bästa jobbet i världen!

Har du några förebilder - tidningar eller personer - som ger dig inspiration?

– Jag tror på att inspireras av så mycket som möjligt. Ju mer man stoppar in desto mer har man att plocka ut, typ. Jag läser mycket böcker och köper alldeles för många tidningar. Lyssnar allt som oftast på musik och gillar att kolla på fin arkitektur och bra film.  Sen försöker jag kolla föreläsningar på TED också, om allt möjligt. Tidningar jag gillar extra mycket är annars Fantastic man och The Gentlewoman som jag tycker har ett fantastiskt formspråk och bra texter. Apartamento är också bra på alla sätt och vis. Tycker även mycket om Icon, Rodeo och Modern Psykologi. Har ingen speciell person som jag inspireras av. 

Kan du se någon skillnad i manlig och kvinnlig syn på formgivning?

– Nej. Men det är ju helt klart skillnader i formen för män och kvinnor. Jag tror att en duktig formgivare, oavsett kön, gör en tidning som passar målgruppen, fast med sin egen personliga stil, såklart.

Vilka är de första signaler du fångar in när du tittar i en tidning?

– Om typografin är bra. Jag tycker man ska vara mån om de små detaljerna, det är det som gör hela grejen. 

Vad är det vanligaste du vill göra mera lättfångat?

– Svårt att säga generellt, ofta är det ju ett helhetsgrepp man kollar på om man ska göra om. Men ser jag slarvig typografi, då börjar det klia i fingrarna.

Vad kan internet ge för inspiration för papperstidningar - och tvärtom?

– Alltså jag är en hopplös bakåtsträvare och gillar mest bara saker på papper, läser ytterst sällan något på nätet. Det jag gillar med tryckta magasin, förutom den oslagbara känslan av att just hålla i ett skönt papper, är att det tar slut. Internet bara fortsätter, med risk för att låta som en pensionär. Det blir tråkigt. Jag får ingen feeling av att titta på en skärm. Men fråga mig igen om något år, då har jag kanske anpassat mig och blivit mer digital, och kan ge ett bättre svar på frågan.

Säg ett drömprojekt du skulle vilja ta tag i?

– Jag skulle älska att göra en svensk version av Interview. Då skulle jag även vilja se över formen lite.

FOTNOT: Anna Ågren är frilansande art director för Kupé och TS/Magasinet. Hon jobbar även med redesign och att ta fram och formge nya magasinskoncept, bland annat de prisbelönta magasinen BOOK (SJ), Keep Improving (Proffice) och Skills&Attitude (Orbion consulting), alla tre för Nordiska Tidningsbolaget. Hon har även jobbat som design director på FeatureFamiljen där hon bl a tagit fram och formgett resetidningen Holiday åt Apollo och Kontorsliv åt Office Depot. Förutom att jobba som tidnings-ad formger hon böcker åt Forma Books och undervisar i magasinsproduktion. Hon har tidigare varit ad på ToppHälsa och tidningen Chili.
PÅ TORSDAG: Jessica Sunnebo 

Mera svårläst när reklambyråer gör tidningar

Det här är ett litet lästest. Jag har bytt från bloggens vanliga stil till denna.
Tryckt på blankt tidningspapper hade detta varit svårläst. Här kan det vara OK med stort radavstånd. I tidningar är det ofta tätare.
Typsnittet - bokstäverna - är en sans seriff.

On Track heter en tidning som genomgående har detta typsnitt. Det är en gratistidning som delas ut på Göteborgs central. Den går att läsa med lite ansträngning. Om man nu inte sätter sig på en skakig buss eller tåg.

Reklambranschen älskar sans seriffer.
I tidningar passar typsnittet bara i korta notiser. Annars blir det för jobbigt att läsa.
On Track är givetvis gjord av en reklambyrå.

Jag har förut kritiserat många svårlästa tidningar med det här typsnittet. Senast var det SJ:s tågtidning Kupé. Chefredaktören Claes Salomonsson svarade med att tidningen i sommar kommer som ljudtidning för synsvaga.
Det är inte synsvaga som har besvär. Alla ögon och åldrar tycker typsnittet är tråkigt.

Det går att läsa, men ofta är storleken för liten. Stilen är tunn. Svärtan svag. Det blir bara ansträngande. Mellanrubriker saknas ofta. Det är bara jobbigt att försöka hålla kvar ögonen och följa raderna.
Om graden höjs är det betydligt lättare.

On Track har åtminstone två bra artiklar: Ebba von Sydow gnistar med ögonen från omslaget. Intervjun, i frågor/svar, var intressant. Frågor i fet stil, svar i mager. Trollkarlen Stefan Odelberg fick vit text på helt svart bakgrund. Läsbart, men krävande för ögonen.

Resten var för magert och blekt! Ofta utan mellanrubriker. Många texter på bakgrunder av grått eller svag färg. On Track dödar läsintresset direkt när de kommer fram till åtta korta bokrecensioner. Pytteliten textstil, ungefär så här stor, och lagt på rosa bakgrund! Här behövdes förstoringsglas.

Reklambyråer ska inte göra tidningar!
Låt tidningsmänniskor göra det - de vet vad och hur läsarna vill ha det.
De här tre sista raderna är mera det rätta typsnittet i tidningar.

En tidning i tågkupén måste vara lätt att läsa!

Det är roligt att åka tåg.
I kupén får man också en gratis tidning.
Den heter förstås Kupé.
Det hade varit roligt om den var lätt att läsa.

Tåg skakar lite. Ljus från fönstret växlar, ibland sol, ibland moln, buskar och träd skuggar, tunnlar. Belysningen i kupén är inte den bästa.
Då gäller det att en tidning är lätt att läsa.
Det är inte Kupé!

Nästan halva tidningen är oläslig eller i alla fall mycket svår för ögat.
Inte är det mycket lättare för ögat hemma i läsfåtöljen.
Tyvärr älskar tidningsskaparna sans seriffer - det tunna, ljusa och svårlästa typsnittet. Det här är ett sådant typsnitt. Lägger de dessutom texten på en platta i grått eller färg så försvåras det ännu mera.

Chefredaktören Claes Salomonsson inleder med en spalt som är en pärs för ögat. Totalt oläsligt!
Sen följer 24 sidor med annonser växlat med små notiser, sådana som ska vara lätta att läsa och en mjukstart i tidningen.
Först på sidan 25 dyker en ”vanlig” textstil upp.
På sidan 30 ligger Ola Salo och fläker upp sig på ett piano och på sidorna som följer går det att läsa texten. Låt vara att även det typsnittet är lite magert och att det saknas mellanrubriker i textblocken.

Därefter följer ett intressant block som fångar in stora delar av Sverige: den nya gröna vågen, skånska njutningar med krogar och mat, annorlunda sommarkurser (tyvärr med den svårlästa texten), konsten att lära sig rutinjogga och tips om bra skor, om vårprimörer som färskpotatis och sparris, att ekofixa till lantstället. Sist en intervju med förre såpaskådisen Matti Berenett som hoppade av och blev coach för Handbollsakademin.

Layouten är snygg - det är hela tidningen - bilderna är diskreta och skapar en bra balans. Det är ljust och luftigt. Men texterna måste gå att läsa!
Nordiska Tidningsbolaget i Stockholm har, i skarp konkurrens med flera andra, fått uppdraget att förnya tidningen. De talar om en erfaren redaktion och en modern tidningsidé, som fällde avgörandet.

SJ:s tidskriftansvarige, Claes Salomonsson, (bilden) säger sig också vara nöjd.
Har Salomonsson själv försökt läsa tidningen? I en tågkupé?

Slutet i tidningen med 25 sidor är lika svårläst som framvagnen.
Nej, SJ och Tidningsbolaget - ni kan inte vara nöjda med Kupè.
Inte om den är tänkt att vara läsvänlig i kupén!