Mera svårläst när reklambyråer gör tidningar

Det här är ett litet lästest. Jag har bytt från bloggens vanliga stil till denna.
Tryckt på blankt tidningspapper hade detta varit svårläst. Här kan det vara OK med stort radavstånd. I tidningar är det ofta tätare.
Typsnittet - bokstäverna - är en sans seriff.

On Track heter en tidning som genomgående har detta typsnitt. Det är en gratistidning som delas ut på Göteborgs central. Den går att läsa med lite ansträngning. Om man nu inte sätter sig på en skakig buss eller tåg.

Reklambranschen älskar sans seriffer.
I tidningar passar typsnittet bara i korta notiser. Annars blir det för jobbigt att läsa.
On Track är givetvis gjord av en reklambyrå.

Jag har förut kritiserat många svårlästa tidningar med det här typsnittet. Senast var det SJ:s tågtidning Kupé. Chefredaktören Claes Salomonsson svarade med att tidningen i sommar kommer som ljudtidning för synsvaga.
Det är inte synsvaga som har besvär. Alla ögon och åldrar tycker typsnittet är tråkigt.

Det går att läsa, men ofta är storleken för liten. Stilen är tunn. Svärtan svag. Det blir bara ansträngande. Mellanrubriker saknas ofta. Det är bara jobbigt att försöka hålla kvar ögonen och följa raderna.
Om graden höjs är det betydligt lättare.

On Track har åtminstone två bra artiklar: Ebba von Sydow gnistar med ögonen från omslaget. Intervjun, i frågor/svar, var intressant. Frågor i fet stil, svar i mager. Trollkarlen Stefan Odelberg fick vit text på helt svart bakgrund. Läsbart, men krävande för ögonen.

Resten var för magert och blekt! Ofta utan mellanrubriker. Många texter på bakgrunder av grått eller svag färg. On Track dödar läsintresset direkt när de kommer fram till åtta korta bokrecensioner. Pytteliten textstil, ungefär så här stor, och lagt på rosa bakgrund! Här behövdes förstoringsglas.

Reklambyråer ska inte göra tidningar!
Låt tidningsmänniskor göra det - de vet vad och hur läsarna vill ha det.
De här tre sista raderna är mera det rätta typsnittet i tidningar.

Tidning om att göra bättre tidningar gör själv misstag

En tidning för folk som gör tidningar får inte själv göra misstag.
Men det gör Allt om Tidskrifter.
AoT ska inspirera sina läsare till att bli bättre som redaktörer.

Tyvärr får jag börja med att mästra AoT. Den har själv lite att lära. Framförallt det viktigaste: läsbarheten.

Texterna till huvudreportagen är väl ok, men kunde gärna ha lite mera svärta och större grad. Men så är det de många sidorna med text på färgplatta och mycket tunt typsnitt - sanseriffer - i 7-8 punkters grad. Inte ens med vit bakgrund är det lättläst. Det är bara ansträngande för ögonen och svårt att följa raderna.

Det här görs inte för att läsas, utan för att helheten ska ha en design och helst ska texten inte ska störa alls.
Det verkar vara en person från reklambranschen som designat tidningen. Då blir det mycket med extremt små och tunna typsnitt.
Tidningar ska göras av tidningsmänniskor.
De vet läsbarheten och kan förstå läsarna.

Lite komiskt blir det när AoT innehåller flera reportage om tidningar som gjorts om just för att öka läsvärdet.
Tidningen Veteranen höjdes från en lite grå pensionärstidning till ett snyggt magasin. Viktigast då var just läsvänligheten och ingen ”minkigt” typsnitt och svårläst text.
Det är en grundregel som gäller för alla tidningar och alla åldersgrupper.

Två redaktörer berättar om konsten att öka läsvärdet genom att dela upp texterna i flera olika stycken - eller bryta ut delar och göra till små rutor.
Det är just det sista AoT gör - tyvärr på ett svårläst sätt.

Floppar ger också lärdomar - som Amelia Adamos misstag.
Ofta litar Amelia på magkänslan för vad som går hem. Men två stora missar har hon gjort: när tidningen Amelia skickade med stringtrosor till alla läsarna blev det en rejäl flopp. Det var bara trendtjejer kring Stureplan som hade sådana - ute i landet gick det inte hem.
Satsningen på en mattidning floppade också.

AoT:s svårlästa sidorna drar ner betyget. Det är synd, för annars är AoT snygg: formatet, pappret, känslan i händerna, den fräscha layouten - det är ett magasin med klass!
Reportagen är föredömligt korta. De flesta går på två sidor. Och här får tidningsmakarna inspiration om hur de utvecklar sig.

AoT är ny i sin form och första numret innehåller alltid en del missar.
Till nästa nummer bör typsnittens grad ses över och det kan dessutom ge ett intressant reportage:
”Öka läsbarheten med tydligare text.”