Överlever på världsbäst från Lysekil

Lokaljournalistiken är viktig, säger alla krisande papperstidningar.
Lysekilsposten pratar inte bara om det.
De levererar det också.
Två dagar i veckan kommer en tätpackad tidning. Riktigt klassisk lokaltidningsjournalistik.
Här är det bara Lysekil med omnejd som är världen. Inte en utrikesnyhet finns. Det närmaste är väl att en lokal träsnidare funderar på att tälja fram en figur av Donald Trump.
Även inrikesnyheter, börssidor eller tv-tablå saknas. I det här numret fanns dock en specialbilaga med hela jul- och nyårets tv-program.


Att jag upptäckte Lysekilsposten igen beror på att chefredaktören Ahlbin Gustafsson är flitig i Facebook med att tala om att en ny fullspäckad tidning kommit från tidningsmakarna.
Ibland lägger Ahlbin ut en länk så läsarna får ett gratis smakprov. Prenumeration på e-tidningen kostar 69 kr i månaden eller 828 kr för helår.

”Succé för LP:s tidningsapp” är en egen annons i papperstidningen. Fler och fler börjar läsa digitalt.
Pappersupplagan är cirka 2 000 ex, men enligt Orvestos läsarundersökningar når tidningen cirka 10 000 personer. Ganska gott eftersom Lysekil har kring 14 600 invånare. Tidningen täcker även Sotenäs och Munkedals kommuner.
Annars oroas Ahlbin av Facebook.

- En del tycker att det räcker med Facebook för att hålla sig uppdaterad om allt som händer i en kommun. Det är en tragisk utveckling, för om det inte finns några journalister eller tidningar som bevakar en kommun, så finns det snart inte heller så mycket av kvalitet i facebookflödet. Journalister och tidningar är viktiga i alla landsortskommuner och något att slå vakt om.

”Lysekilsposten ska bli världsbäst på Lysekil!” är Ahlbin Gustafssons målsättning.
- Jag skriver själv i tidningen sedan 30 år tillbaka och sedan tre år tillbaka är jag vd, chefredaktör och ansvarig utgivare.
- Förhållandet med Bohusläningen är att vi numera ser varandra som kollegor i stället för konkurrenter. Den främsta konkurrensen om våra läsare sker från sociala medier.

Att bläddra i Lysekilsposten är mycket charm och nostalgi. En smått osannolik överlevare som envist hållit sin egen stil. Formen är härligt gammaldags och har inte gripits av några moderna layoutgrepp.
Rubrikerna är små och alla i vänsterkant. En fet stil används som standard i två små grader. En mager stil kan finnas i någon rubrik. Ortsnamn lyfts alltid fram i rubriker. Lysekil förekommer många gånger.
Artiklarna är korta och tätt packade, spalterna är smala och de största artiklarna kan få fyra-fem spalters bredd. Men ingen tillåts dominera över någon annan.

Träsnidaren Ralf Carlsson får största utrymmet på förstasidan och nästan motsvarande en helsida inne i tidningen. Han täljer träfigurer av folk från trakten, rikskändisar och nu funderar han på Trump. En gång fick Ralf sparken från Lysekilsposten där han var tryckare. Han hade startat ett privat tryckeri som gjorde affischer till ishockeylagets matcher.

I innehållet i LP påminns om vilken årstid det är. Stans egen lucia kom med julens glada budskap, PRO hade trevlig julfest och mysiga Krögens julmarknad lockade många.
Det är småmyset. Även kriminalnyheter finns: grov misshandel, narkotikabrott, fortkörning, olovlig körning, två rattfyllerister och en Skövdebo som frias för sexuellt ofredande i Kungshamn. En präst hade också hamnat i blåsväder sedan han varnat för bl a att delta i Pridefestivaler. Domkapitlet friade dock honom.

Näringslivet får förstås uppmärksamhet. Ett förslag finns om att vägsträckan Skår-Rotviksbro ska förbättras, folkhögskolorna ska utvecklas, fler unga driver företag i Fyrbodal och myndigheter ska kontrollera restauranger.
En stor artikel handlar om ”Så kan dina utslitna bildäck bli bensin och diesel”. Det handlar om slurry hydrocracker-tekniken. I Piteå testas detta i en pilotanläggning. Här tycker jag LP missat den lokala poängen, åtminstone i rubriken. Raffinaderiet i Lysekil kan bli först med den nya tekniken.

Bilderna imponerar inte med några stora dragare. Störst får en trespaltare bli, men mest är det många små på en och två spalter.
Sporten redovisar Lysekils Hockey Vikings senaste match. Men den var inte rykande aktuell. Matchen spelades på måndagskvällen och reportaget var inne på en helsida i torsdagens tidning. Det beror förstås på utgivningsdagarna. Men kanske är det också en signal till andra tidningar om att det går att skriva om en match som inte spelades kvällen före utgivningen.

Fullspäckat med artiklar, men också annonser. Halva förstasidan upptas och jag räknade med insidorna till till 65 annonser. Varenda företag verkar vilja vara med. Många är mindre moduler på en eller två spalter.

Men  även Lysekilsposten har tvingats anpassa sig till nya tider. Egna tryckeriet har fått avvecklas och formatet har gått ner från stora broadsheet till berliner. Utgivningen minskades i höstas från fyra till två dagar i veckan – tisdag och torsdag. Tryckning sker på eftermiddagen och delas ut med egen distribution i kommen. Övriga får den med Postnord.

Ett presstöd är viktigt för att hålla tidningen levande.

Matigt i miniformat för finsmakare

Dukat på finkrogen med en litet elegant magasin till hands.
Lite så kan White Paper beskrivas.
En liten fin boktidning om krogar, hotell och barer.

White paper har starkt självförtroende när de marknadsför sig:
”...modernt gastronomiskt magasin för proffs och passionerade amatörer… inträngande personjournalistik och unika inblickar… några av Sveriges bästa matskribenter… gastronomireportrar och fotografer… underhållande och kunskapsintensivt… packat med inspiration, aktualiteter, insikter...”
Och visst håller det. Klass lyser om det lilla magasinet. Välskrivna och kunniga texter i två spalter på varje sida, inte för långa även om de flesta går över flera sidor.
Formen är som ett elegant uppdukat restaurangbord. Vitt papper som duken, strama rubriker som bestick och bilder som aptitligt på tallriken även om det blir lite tätt placerat och det rör ihop sig lite för mycket.

När Sveriges hungrigaste skribenter – som är magasinets egen beskrivning – går loss så blir det med entusiasm och ord som smakar.
Det blir ingen konsumenttidning för den som går på krogen ibland eller bara tar ”Dagens”.
Allt är mera för finsmakare och gourmeter som njuter av att gå ut och äta och som gärna vill briljera lite med sin kunnighet.


Innehållet delas upp i fyra stora block: Inside, Forward, Outside och Beyond, alla får en hel sida som öppning  (t h).
I Inside presenteras nya hotell och barer. Rak info och om hotell nästan som reklam.
Här finns avdelningen Nytestat där två krogar granskas. Själva betygen är svårlästa, det går knappt att se om det är ”god klass” eller ”mycket god klass” i bedömningen.

”Det är vår ambition att White PAPER ska spegla, stötta, kritisera och stimulera...”
Detta är programförklaringen. Tre av bedömningarna klarar magasinet bra, men kritik saknas i det här numret. Mest är det info och säljande fraser. Särskilt i det stora blocket om nya hotell – 13 sidor - sprids de smickrande orden med uttryck som ”hög svansföring”, ”slående vackert”, ”kärlek till råvarorna”, ”lyxigt och relaxat”, ”passion och romantiskt”.

Långt från finsmakarna är det när de tittar in i ett muséum i Malmö för äcklig mat. Bara ordet äcklig får aptiten att försvinna. Här visas bland annat rutten ost, söndermosade fjädermyggor, filippinskt ankfoder, hårlösa musbebisar, kinesiskt musbrännvin…
Mer aptitligt är hemgjord bean to bar-choklad, något som flera börjat med (t h).
I en två sidor handbok visas hur det går till och det är knappast något för ”hemmajoxaren”.
En ny trend är krogar där maten beställs i en app i mobilen eller paddan som ligger på bordet. Beställningen går ut till köket där de på stor skärm ser vad gästen önskar. Sen serveras det vid bordet. Eller kanske hela bordet är en tv-ruta där menyer och bordets design styrs genom att flytta ett litet värmeljus.

Mattrender hämtas från andra länder. Ryssland är inte känt för gourmetmat, men har en restaurang på femtonde plats bland världens femtio bästa. Nu förnyas det ryska köket och krogar satsar precis som i Sverige: lokalt och ekologiskt.
I Bangkok fick en streetfoodkock en stjärna i Michelinguiden för sin kokkonst i gatuköket. Och i Okinawa i Japan blir många över 100 år gamla. Nu kommer den kosten till Sverige också.

Mycket matnyttig serveras på 132 sidor. Med fyra nummer om året är det mättande läsning. Bilderna till är alla naturliga och inte stylade på något sätt. Bildtexter läggs in i bilden i pytteliten stil och är svår att upptäcka och nästan omöjlig att läsa.

Kvinnlig ton när chefen är i fokus

 
Chefen i fokus – på jobbet och i sin egen tidning.
Chefen i fokus heter tidningen. På insidorna belyses chefens roll och de uppgifter som ska lösas.
Tidningen vänder sig till de som leder och utvecklar välfärden.
Kanske därför tonen är lite mjukare och inte heller manlig.
 
Tidningar som vänder sig till en nischad grupp, väljer ibland att gå ner i storlek för att markera sin profil.
Chefen i fokus gör tvärtom och utgår från A4 och lägger på några centimeter på höjd och bredd. Det ger också profil utan att framhäva en storhet.
Pappret är trendigt matt och mycket vitt. Snyggt för ögat och lättläst.

Redan första insidan har en egen stil. I andra tidningar brukar ofta chefredaktören posera i stor helfigur och ha en spalt för att berätta om vilket trevligt innehåll som kommer.
Här skriver chefredaktören Lotta Ekstedt, med bara en liten porträttbild, en egen krönika om balansen i att vara social eller pratglad (ovan). Bredvid ligger innehållsförteckningen under sex punkter med 15 olika artiklar som räcker till 36 sidor.

Fyra lätta sidor med korta notiser inleder innan tyngden slår till direkt.
Said Shahabpour heter en man som leder en ungdomsgård i Norrköping där det var kaos med många unga som var på fel väg i livet (ovan).
Saids egen uppväxt i Iran var tuff och senare i Sverige kom han själv snett och hamnade i missbruk, kriminalitet och blev hemlös.
Den erfarenheten hade han stor nytta av när han fick uppgiften att styra upp den stökiga fritidsgården. Ett jobb som hans högste chef såg som en vild chansning med tanke på Saids tidigare liv.
Said pryder omslaget och han är nästan den ende mannen på insidorna.

Kvinnor dominerar och verkar också vara det som lockar. En omröstning gjordes bland läsarna om ”årets omslag 2018” och klar vinnare blev omslaget med en kvinna i vitt i gul, rosa och svart bakgrund (t h).
”Tilltalar i färgen, starkt intryck av ledarskap, styrka och självsäkerhet” var några av kommentarerna. Bland de som röstade lottades biobiljetter ut och vinnarna var alla kvinnor.
Män finns också på insidorna, men i bilder får de nöja sig med små porträtt.

Tonen i layouten är lekfull och ledig och kan väl sägas vara lite kvinnlig. Kate redaktionell design ligger bakom och de har fått en del utmärkelser för olika jobb.
Dominerande bilder visar kvinnor och färgstarka teckningar används där det kan vara knepigt att hitta alternativa bilder.
Att ge rätt lön till personalen är svårt och lika svårt kan det vara att illustrera ett sådant reportage. Här löstes det fyndigt med en tecknad kaka, olika bedömningsord och rubriken ”Svårt dela på lönekakan”. ((Ovan)

Pigga teckningar är det också till reportagen om det viktiga att skapa sig social kompetens, samt en ny chefs problem från att förut ha varit en i gänget till att känna sig ensam och utanför (ovan).
I bilder är det annars kvinnor, raka i ryggen, bestämd hållning och blicken riktat mot läsaren.
Chefsproblemen de berättar om är att sätta rättvis lön och det lyckade försöket att utse en mentor som hjälper ledaren i sin funktion. Inom äldreomsorgen i Ljungby gav det ett lyft.

En man får en helsida – Jonas Wahlström på Skansenakvariet (ovan). Han styr kanske inte så mycket över själva djuren, men människorna som ska sköta dem. Ett knep han använder är att låta dem ta egna initiativ.
Tidningen är pigg och lättläst i ett område som kan bli tungt och stramt.
Vad jag kan reagerar på är att ordet ”chef” i olika varianter, förekommer lite för ofta i rubriker.
Det borde vara självklart vilka som är huvudpersonerna det handlar om.

En vision som lyckades

 
Visioner har alla, ofta drömmar som inte nås.
Vision heter en tidning som visar hur visionen om att göra en tidning lyckas:
Snyggt förpackat, behändigt format, fint papper, attraktiva omslag, utmärkt layout med bilder och rubriker och lättlästa texter där människor lyfts fram.
Förbund och organisationer brukar spricka på dessa punkter med sina medlemstidningar.

Vision är en facklig organisation för offentligt och privat anställda med anknytning till kommun, landsting och kyrka och även anställda inom bolag och stiftelser på det kommunala området samt inom Svenska kyrkan och frikyrkor.

Förbundet hette fram till 2011 SKTF. 

Bara detta låter ”tråkigt”. Därför kan det kännas överraskade att tidningen är så utmärkt gjord.

Redan omslagen imponerar. Ofta är det en kvinna, men inte av typ leende kändis som lyser på alla andra i tidningsställen. Kvinnan, som kan vara en modell, illustrerar något som berör jobbet; distansjobba, en i teamet, lönerna, ledigheten…
Tidningen gjorde en omröstning bland läsarna om vilket omslag som var bäst. Vinnare blev bilden med en kvinna som i glädje hoppar i vattnet (ovan). Detta som en illustration till reportaget om balansen mellan jobb och fritid.
Ibland är det ett kollage, som i det här numret. Ett ansikte klippt i olika bitar för att ta upp ämnet med hyrpersonal och att det ständigt dyker upp ett nytt ansikte som kollega.
Lite fyndigt gjort.

Sen är det intressant läsning rakt igenom på 52 sidor. Bara fyra och en halv sidor med annonser finns, då från det egna förbundet.
Som vanligt inleds det med några sidor kortare notiser, innan reportagen tar över. Hyrpersonalen belyses där kommunernas kostnad för bemanningsanställda tredubblats på fem år.
En kvinna berättar om varför hon sa upp sig och valde att bli konsult och hyras in (ovan). Hon såg den växande branschen. Högre lön blev en starkt morot, flera tusen mera i månaden.

Människor lyfts fram i texter. Störst utrymme får reportaget från Swaziland, där varannan kvinna utsätts för våld, främst i hemmen men även i jobbet. Kvin-
nan som interv-
juas lyck-
ades ta sig ur det – men fackets hjälp förstås (ovan).
Stina Wollter blev av Visions läsare utsedd till årets författare och intervjuas på fyra sidor. Stina kom inte som omslagsbild, en kändiseffekt som nog de flesta andra tidningar skulle lyft fram(ovan t h).

Roboten, som intervjuar för rekrytering till jobb, är konstgjord, men ska tränas för att agera mänskligt (ovan). Ett huvud som liknar ett ansikte, fäst på en form av dosa, ska på ett neutralt sätt fråga ut lämpliga kandidater. Ålder, kön, utseende och ursprung ska betyda något. Tengai, som roboten heter, ställer frågor som förmodligen är förhandsinspelade. Allt spelas in och är än så länge träning för att roboten ska bli ännu smartare i sitt uppdrag. Även intervjuerna ska i urvalsprocessen kunna automatiseras.
Snart tar väl robotar över jobben också, åtminstone det tråkigaste.

Bilderna blir mest människor som poserar, men miljöer försöker fångas in.
Grafiska illustrationer används där kreativiteten släpps loss. Djungeln av lösenord fick ett färgstarkt teckning just från en djungel. (ovan).
Teckningen, som ska spegla texten på hur man spanar in känslor på jobbet, fick också stort utrymme.

Jag ser att jag inte klagas på min käpphäst, typsnittet seriffer, trots att de finns med även här. Här tycker jag det är helt ok att läsa, även om det i vissa block med färgad bakgrund kan var lite svårare.
För att vara en facklig tidning har Vision en fin förebild. Den ligger bra i handen, ser bra ut för ögat och har texter som är lätt att ta till sig för läsaren.

Levande blad om böckernas värld

Biblioteken har böcker och tidningar att låna och läsa.
Men har också en egen intern tidning.
Biblioteksbladet heter den. Namnet kan låta tråkigt, men det är en pigg liten tidning.
  
Svensk biblioteksförening har valt att lägga ut hela tidningen på entreprenad och att låta proffs göra den. Ofta är det bästa lösningen för den här typen av tidning.
Tidningsbyrån A4 har fått uppdraget att sköta allt. De brukar göra ett bra jobb, tar ut svängarna, förnyar layout och grafik. Så är det också med Biblioteksbladet.

Pappret i Biblioteksbladet är matt och mycket vitt. En typ som jag brukar uppskatta. Text och bilder kommer fram bra, dessutom finns en hel del luftighet på sidorna.
Uppbyggnaden är som för de flesta tidningar. De första sidorna inleds med kortare, aktuella notiser under vinjetten ”Just nu”. Reportagen kommer i mitten och på slutet finns organisationens egna sidor, märkt ”Svensk biblioteksförening.”

Texten i den lila rutan t h är nästan omöjlig att läsa.

Biblioteken vill öppna sig mera för besökarna. Meröppet heter det och är huvudtemat i tidningen. När personal inte är på plats ska incheckning ske med lånekort, mobilen eller en kod.
”Folket tar över” ropas det ut i rubrik en på omslaget. I öppningen på insidan blir det ”besökarna”(ovan). Själva illustrationen är lite lustig. En orakad man ligger på golvet i en sovsäck med en flaska vin och ett utspillt glas bredvid sig.
Det kan ge en signal till uteliggare och migranter som ofta vill ha en sovplats på natten.
Den målgruppen verkar ännu inte upptäckt biblioteken.
 
På åtta sidor om Meröppet kommer rapporter om att det varit få incidenter. Mindre skadegörelse har upptäckts, lite oroligt när många skolungdomar kommit in, extra städning har fått ske. En del värdefullt har plockats undan. Viss kameraövervakning sker.
Men de flesta är positiva till försöket och utlåningen har ökat.
Besökarna är vana och vet hur det går till. Så många nya har inte tillkommit.
 
Fler pigga artiklar finns. I Göteborg har Världslitteraturhuset öppnat, ett bibliotek som inte är som andra.
Gunilla Lindberg kallar sig Barnens sekreterare när hon jobbar med läsande och skrivande för barnen i Rinkeby, ett av Stockholms utsatta områden.  (ovan) Gunilla har skrivet fyrtiotal böcker, men känner sig mer stolt över vad hon gjort för barnen.
Högt i taket är det på debattsidorna. Folkmusiken är styvmoderligt behandlad och prissättningen på digitala böcker måste tas upp nu om det ska finnas några attraktiva titlar att erbjuda.
 
Biblioteksföreningens egna sidor på slutet är grönmärkta, innehåller flera kortar notiser och en längre artikel (ovan). Lättläst presenterat av ett material som lätt kan bli tungt och torrt. 
Jag stör mig lite på att ”bibliotek” finns i för många rubriker. Onödigt då läsarna vet ju vad allt handlar om. Det här kan vara knepigt att undgå. Jag ser att jag själv fått med ordet flera gånger.

Texten i det röda kan bli svår för ögat om ljuset inte är bra.

Allt är piggt och attraktivt förpackat. Visst kan en del drag kännas igen från de tidningar A4 levererar, men eftersom läsarna är olika är det ingen som märker det. 
Texten läggs mest på två lite bredare spalter, ojämn radutgång och luft mellan spalterna där smårubriker läggs in.
Däremot retar jag mig på färgplattorna med text inlagt. I de flesta fall svårläst, i några fall nästan oläsligt, som en lila platta med mager tunn vit text. Inte är det bättre i röd platta.
På ett reportage är hel sida röd med inlagda diagram och texter i gult och vitt. Ok att läsa, men det krävs bra ljus.
Tanken är att färgen ska lätta upp, men det glöms att texten ska läsas! Flera tidningar gör det här misstaget och det verkar som om de bara tittar på skärmen och inte kollar den tryckta tidningen.