En vision som lyckades

 
Visioner har alla, ofta drömmar som inte nås.
Vision heter en tidning som visar hur visionen om att göra en tidning lyckas:
Snyggt förpackat, behändigt format, fint papper, attraktiva omslag, utmärkt layout med bilder och rubriker och lättlästa texter där människor lyfts fram.
Förbund och organisationer brukar spricka på dessa punkter med sina medlemstidningar.

Vision är en facklig organisation för offentligt och privat anställda med anknytning till kommun, landsting och kyrka och även anställda inom bolag och stiftelser på det kommunala området samt inom Svenska kyrkan och frikyrkor.

Förbundet hette fram till 2011 SKTF. 

Bara detta låter ”tråkigt”. Därför kan det kännas överraskade att tidningen är så utmärkt gjord.

Redan omslagen imponerar. Ofta är det en kvinna, men inte av typ leende kändis som lyser på alla andra i tidningsställen. Kvinnan, som kan vara en modell, illustrerar något som berör jobbet; distansjobba, en i teamet, lönerna, ledigheten…
Tidningen gjorde en omröstning bland läsarna om vilket omslag som var bäst. Vinnare blev bilden med en kvinna som i glädje hoppar i vattnet (ovan). Detta som en illustration till reportaget om balansen mellan jobb och fritid.
Ibland är det ett kollage, som i det här numret. Ett ansikte klippt i olika bitar för att ta upp ämnet med hyrpersonal och att det ständigt dyker upp ett nytt ansikte som kollega.
Lite fyndigt gjort.

Sen är det intressant läsning rakt igenom på 52 sidor. Bara fyra och en halv sidor med annonser finns, då från det egna förbundet.
Som vanligt inleds det med några sidor kortare notiser, innan reportagen tar över. Hyrpersonalen belyses där kommunernas kostnad för bemanningsanställda tredubblats på fem år.
En kvinna berättar om varför hon sa upp sig och valde att bli konsult och hyras in (ovan). Hon såg den växande branschen. Högre lön blev en starkt morot, flera tusen mera i månaden.

Människor lyfts fram i texter. Störst utrymme får reportaget från Swaziland, där varannan kvinna utsätts för våld, främst i hemmen men även i jobbet. Kvin-
nan som interv-
juas lyck-
ades ta sig ur det – men fackets hjälp förstås (ovan).
Stina Wollter blev av Visions läsare utsedd till årets författare och intervjuas på fyra sidor. Stina kom inte som omslagsbild, en kändiseffekt som nog de flesta andra tidningar skulle lyft fram(ovan t h).

Roboten, som intervjuar för rekrytering till jobb, är konstgjord, men ska tränas för att agera mänskligt (ovan). Ett huvud som liknar ett ansikte, fäst på en form av dosa, ska på ett neutralt sätt fråga ut lämpliga kandidater. Ålder, kön, utseende och ursprung ska betyda något. Tengai, som roboten heter, ställer frågor som förmodligen är förhandsinspelade. Allt spelas in och är än så länge träning för att roboten ska bli ännu smartare i sitt uppdrag. Även intervjuerna ska i urvalsprocessen kunna automatiseras.
Snart tar väl robotar över jobben också, åtminstone det tråkigaste.

Bilderna blir mest människor som poserar, men miljöer försöker fångas in.
Grafiska illustrationer används där kreativiteten släpps loss. Djungeln av lösenord fick ett färgstarkt teckning just från en djungel. (ovan).
Teckningen, som ska spegla texten på hur man spanar in känslor på jobbet, fick också stort utrymme.

Jag ser att jag inte klagas på min käpphäst, typsnittet seriffer, trots att de finns med även här. Här tycker jag det är helt ok att läsa, även om det i vissa block med färgad bakgrund kan var lite svårare.
För att vara en facklig tidning har Vision en fin förebild. Den ligger bra i handen, ser bra ut för ögat och har texter som är lätt att ta till sig för läsaren.