Levande blad om böckernas värld

Biblioteken har böcker och tidningar att låna och läsa.
Men har också en egen intern tidning.
Biblioteksbladet heter den. Namnet kan låta tråkigt, men det är en pigg liten tidning.
  
Svensk biblioteksförening har valt att lägga ut hela tidningen på entreprenad och att låta proffs göra den. Ofta är det bästa lösningen för den här typen av tidning.
Tidningsbyrån A4 har fått uppdraget att sköta allt. De brukar göra ett bra jobb, tar ut svängarna, förnyar layout och grafik. Så är det också med Biblioteksbladet.

Pappret i Biblioteksbladet är matt och mycket vitt. En typ som jag brukar uppskatta. Text och bilder kommer fram bra, dessutom finns en hel del luftighet på sidorna.
Uppbyggnaden är som för de flesta tidningar. De första sidorna inleds med kortare, aktuella notiser under vinjetten ”Just nu”. Reportagen kommer i mitten och på slutet finns organisationens egna sidor, märkt ”Svensk biblioteksförening.”

Texten i den lila rutan t h är nästan omöjlig att läsa.

Biblioteken vill öppna sig mera för besökarna. Meröppet heter det och är huvudtemat i tidningen. När personal inte är på plats ska incheckning ske med lånekort, mobilen eller en kod.
”Folket tar över” ropas det ut i rubrik en på omslaget. I öppningen på insidan blir det ”besökarna”(ovan). Själva illustrationen är lite lustig. En orakad man ligger på golvet i en sovsäck med en flaska vin och ett utspillt glas bredvid sig.
Det kan ge en signal till uteliggare och migranter som ofta vill ha en sovplats på natten.
Den målgruppen verkar ännu inte upptäckt biblioteken.
 
På åtta sidor om Meröppet kommer rapporter om att det varit få incidenter. Mindre skadegörelse har upptäckts, lite oroligt när många skolungdomar kommit in, extra städning har fått ske. En del värdefullt har plockats undan. Viss kameraövervakning sker.
Men de flesta är positiva till försöket och utlåningen har ökat.
Besökarna är vana och vet hur det går till. Så många nya har inte tillkommit.
 
Fler pigga artiklar finns. I Göteborg har Världslitteraturhuset öppnat, ett bibliotek som inte är som andra.
Gunilla Lindberg kallar sig Barnens sekreterare när hon jobbar med läsande och skrivande för barnen i Rinkeby, ett av Stockholms utsatta områden.  (ovan) Gunilla har skrivet fyrtiotal böcker, men känner sig mer stolt över vad hon gjort för barnen.
Högt i taket är det på debattsidorna. Folkmusiken är styvmoderligt behandlad och prissättningen på digitala böcker måste tas upp nu om det ska finnas några attraktiva titlar att erbjuda.
 
Biblioteksföreningens egna sidor på slutet är grönmärkta, innehåller flera kortar notiser och en längre artikel (ovan). Lättläst presenterat av ett material som lätt kan bli tungt och torrt. 
Jag stör mig lite på att ”bibliotek” finns i för många rubriker. Onödigt då läsarna vet ju vad allt handlar om. Det här kan vara knepigt att undgå. Jag ser att jag själv fått med ordet flera gånger.

Texten i det röda kan bli svår för ögat om ljuset inte är bra.

Allt är piggt och attraktivt förpackat. Visst kan en del drag kännas igen från de tidningar A4 levererar, men eftersom läsarna är olika är det ingen som märker det. 
Texten läggs mest på två lite bredare spalter, ojämn radutgång och luft mellan spalterna där smårubriker läggs in.
Däremot retar jag mig på färgplattorna med text inlagt. I de flesta fall svårläst, i några fall nästan oläsligt, som en lila platta med mager tunn vit text. Inte är det bättre i röd platta.
På ett reportage är hel sida röd med inlagda diagram och texter i gult och vitt. Ok att läsa, men det krävs bra ljus.
Tanken är att färgen ska lätta upp, men det glöms att texten ska läsas! Flera tidningar gör det här misstaget och det verkar som om de bara tittar på skärmen och inte kollar den tryckta tidningen.