Hej vad lätt att läsa tidningar i paddan

Klick, klick, klick, ett drag med fingret och en ny sida bläddras fram, nya drag med fingrarna och texten förstoras, nytt drag och sidan rullas uppåt, neråt eller åt sidorna…

En pappersläsare upptäcker hur det är att läsa tidningen på iPad.
Det känns direkt som helt suveränt!
Bekvämt för läsaren, men farligt för tidningen som fort kan tappa pappersläsare.

Dra med fingret och bläddra framåt.

Det är genom Readly jag börjat läsa tidningar i paddan. Just nu finns 122 olika att läsa för 99 kr månaden. Fler tidningar tillkommer.
Det är härligt att ha 122 tidningar för ögonen, på måfå klicka på en som ser intressant ut, snabbt bläddra och kolla lite ytligt.
Som när man står framför en välfylld tidningshylla i affären och det kittlar i fingrarna att börja bläddra i några. Det som är så pinsamt förbjudet och som affärsägarna ogillar.
På skärmen behöver jag inte ha det minsta av den känslan.

Äldre nummer finns sparade.

Alla tidningar finns sparade, lätt att gå tillbaka och kolla något gammal nummer. Tidningskiosken är alltid välfylld. Jag behöver inte spara en massa i buntar hemma eller släpa iväg till pappersåtervinningen.
Tidningarna behöver inte tappa annonser på läsning i skärmen. Alla sidor kommer fram och annonserna når läsaren lika bra som på pappret.

Jag behöver inte heller reta mig på att något är svårläst. Min käpphäst, det svaga typsnittet seriffer, brukar ofta vara svårt på papper - eller i alla fall ”tråkigt” för ögonen.
I paddan har jag inte det bekymret. Bara genom att dra med fingrarna på skärmen förstoras texten upp i lämplig storlek.

Hela uppslag visas bara i små miniatyrer i botten.

Visst ser jag nackdelar:
Jag kan bara se enkelsidor, inte två hela uppslag. Vrider jag skärmen syns bara en halv enkelsida. Klickar jag längst ner på skärmen dyker det upp miniatyrer av hela uppslagen. Här har jag en hel översikt, men mycket smått.
Det kan kännas som en nackdel för redigerare. Alla älskar uppslag, att få briljera med att dra upp en hel bild på uppslaget, lägga in en rubrik och kanske lite text och få ett kraftfullt uppslag som fångar läsarens ögon.
På skärmen kommer den effekten inte fram alls.
Det här kanske kan leda till att tidningarna anpassar layouten mera till att bra vara enkelsidor.
 
Jag kan också sakna känslan av att hålla i tidningen. Pappret i fingrarna, hur bilder och tryck går fram, hur texterna fångar ögat.
Allt detta försvinner på skärmen. Här blir alla tidningar likadana och opersonliga.

När sista sidan var framme stod jag första gången frågande: vad gör jag nu? Hur kommer jag tillbaka? Lite sökande och med ett klick längst upp till vänster i skärmen så dyker ”tillbaka” upp och efter några klick är jag tillbaka vid starten.

Hej paddan - det här kommer att bli bra.!
Men för den här bloggen måste jag ändå köpa tidningar som ska bedömas. Här måste känslan infinna sig med pappret i fingrarna och vad ögonen fångar.

Bandyn laddar med en annorlunda portfölj

Bandysäsongen är i gång och lagom till dess har bandyn fått en egen tidning:
Bandy
portföljen

Namnet är träffande.
Portföljen hör till bandy. Vad portföljen kan innehålla är olika, men det behövs vid kyliga matcher.
Nu har många lag flyttat inomhus och portföljen är kanske inte längre ett viktigt inslag.
Portföljen som bandyns första tidning kan bli en fortsättning.

Tjockt papper, mycket text, väldigt lättläst med sitt kraftiga

Premiärer borde fått större utrymme

typsnitt. Mycket vitt gör tidningen luftig. Layouten är stram och ger också en egen profil. Öppningsuppslagen har kraft, men flera andra sidor kunde varit lite mera flyhänt utgjort.
Bilderna visar mest spelare i utrustning. Ofta glöms bildtexter bort.
Ett bra bildjobb kommer på slutet - jag hade gärna gett det större utrymme. Samma om fyra minnesvärda premiärer.

Jag reagerar lite direkt i starten. Första reportaget handlar om Otterbäcken, en liten ort vid Vänern som har ett bra bandylag.
Mycket text som förklarar framgången - men en total miss i bilderna! På en sida har de klämt ihop sex små frimärken som inte visar mycket. Orten och bandybanan borde kommit fram mera i bilder.

Ett stort bildjobb handlar om tillverkning av bandyklubbor (bild ovan). Jag fick länge titta på öppningsuppslaget innan jag fick något grepp om vad den oskarpa bilden visade. Efter en stund kommer det fram att det kan vara en liggande klubba under tillverkning.
På åtta bilder visas tillverkningen med förklaringar. Ibland blev texten i bilderna svårläst.
På sista uppslaget kommer en annons för företaget som tillverkar klubban!
Var det ett reportage eller reklam?

Så här svårläst får det inte vara.

Två uppslag direkt efter varandra är också mindre bra.
95-krönikören kunde nog utgått. Texten var inte direkt vass.
Uppslaget om hur bandyälskaren med sin portfölj överlever sommaren, blev en riktig miss. Tunn vit text i versaler, tätt ihop och infällt i den svarta bilden gick helt enkelt inte att läsa.

Bra bilder kunde fått större utrymme.

Första numret brukar ha sina missar och det hade Bandyportföljen. Redaktionen erkänner det själv.
I nummer två är en del fixat, men inte allt. Till tredje numret har de lite mera att ta tag i.
Bandyn har sin charm och även om en röd boll är svårt att upptäcka på planen, så ska Bandyportföljen inte vara svår att upptäcka i tidningshyllorna.

Inget lågpris i läsningen hos Norweigian

Flygbolaget Norwegian är i blåsväder. Låga löner och hårda villkor för kabinpersonalen. Men allt är inte risigt ombord.
Passagerar-
tidningen är riktigt pigg.
n heter den, kort och gott.

Redan i handen känns den spännande med sitt lite halvmatta papper. Spänningen håller i sig genom alla 132 sidorna.
Norwegian är lågprisflyg och lockar unga som inte har så stor reskassa.
Tonen i form och innehåll är också ung. Lekfull layout, streckade, prickade och hela linjer, kortare texten med luft mellan blocken.
Inte ens min käpphäst, typsnittet seriffer, är svårläst här. Bra luft mellan raderna gör att texten fångar ögonen.

Reportagen fångar förstås platser dit Norwegian flyger.
En lättsam guide över Los Angeles får största utrymmet (bild ovan). Det gamla hippedistriktet Haight i San Francisco upplever en ny tid (bild t h).

Stavanger är en stad med djärv graffiti på väggarna (bild) och i Dubai guidar de till annorlunda upplevelser.

En intressant resa görs med förre jugoslaviske diktatorn Titos blå tåg, världens lyxigaste när det kom 1959 (bild). Det har stått avställt sedan Titos sista färd i kistan 1980.
Nu rullar det igen på 12-timmarsturer mellan Belgrad och Adriatiska havet. En spektakulär resa genom ett vackert landskap över 435 broar, men också en inblick i den överdådiga prakt Tito unnade sig ombord.

Djärv graffiti i Stavanger.

Stora bilder över ett uppslag finns bara på tre ställen.
Men det blir inte plottrigt, utan fartfyllt - och ungt.
Länge tycker jag mig känna igen layoutstilen, men kan inte riktigt placera in den. Sen klarnar det. Ett österrikiskt magasin med inriktning på frisksport, som jag såg för drygt 15 år sen, har samma stil.
Den stilen går hem lika bra i n i dag.
Fotnot: n är engelskspråkig.

KOMMANDE: Bandytidning

Maten innan den blir läcker på tallriken

Ännu en tidning om mat.

ÄKTA MAT.
För de som ”älskar mat från grunden på lokala råvaror”.
Fraserna känns igen.
Alla krögare som varit med i någon mattidning har sagt att de väljer närproducerat och säsongens primörer…

Hur mycket mat orkar vi med - i tv och tidningar?
Redaktörer och producenter verkar inte tro att läsare och tittare blir mätta.

Äkta mat vill lyfta fram maten i leden före färdiglagad.
Lamm, gås, ägg, kålrabbi, hummer…
Från gårdar, odlare, hav och hönserier.
Lamm och gäss vandrar på fälten, hummern glänser röd, ägg lyser vita och fina.
Råvaror innan de hamnar på tallriken.

Med lamm, gås och kålrabbi tajmar Äkta mat helt rätt i årstiden.
Lamm blir mums som höstens godaste kött i en mustig  värmande gryta. Tretton sidor som kanske knäcker motsträviga som säger att lamm smakar kofta. De detaljerade bilderna av styckningsdetaljer skrämmer inte mera här än i affärens köttdisk.
Gåsafesterna kommer nu tätt i Skåne. Här syns fortfarande de vita gässen på fälten, men de blir färre varje år. Bara 20 000 föds upp varje år - 1990 var det 100 000.

Kålrabbi då - vad har det med årstiden att göra?
Ja, Idol och Talang i tv. Tidningen jämför kålrabbi med en ny stjärna som kläcks och slår jury och publik med häpnad. Kanske som den lilla holländska 9-åringen Amira…
Släpp fram kålrabbi i en audition, men ge den ett klatschigare artistnamn, tycker tidningen.
Lite lättsam tolkning för att råvarorna ska bli aptitliga.

Äkta mat vill inte bara ses som präktig och komma med pekpinnar. Chefredaktören vill att det ska vara lite lekfullt när man samlas och smågnabbas lite om tillagning och smaker.
Ett större reportage från ett hönseri - vi äter 66 miljoner ägg om året - lättas upp med en liten notis om att tuppen egentligen bara behövs för att skapa harmoni bland hönorna.
En del läckra bilder på färdiglagat lättar också upp, men recepten är bara tio.

Allt är snyggt förpackat, men mina ögon slås direkt av en kontrast: färgstarka bilder och blek text.
Texten borde haft en större grad för att nå fram bättre.
Äkta mat ger sig in i en tuff konkurrens. En utmanare kommer samtidigt i magasinet Hunger (se förra inlägget). Samma inriktning och målgrupp av läsare - men Hunger har text och typsnitt som mättar ögonen mera, om jag säger så.
Mina ögon noterar också av det verkar behövas vin till all äkta mat. Stora flaskor lyser i annonser på nio sidor.

Hunger - om maten bakom glättiga bilder

Mat överallt - i tv och tidningar.
Mättad marknad - eller mera hunger?
Verkar som det sista.
Hunger - för den goda maten - heter en ny tidning.

Omslaget får mig att reagera lite.
Ett skjutet vildsvin ligger på marken och rubriken är:
Ät upp mig.
Läslockade eller provocerande i tidningshyllan?
Vildsvin får det kanske inte att vattnas i munnen på alla.

Vildsvin bökar upp trädgårdar, orsakar olyckor, skrämmer och kommer allt närmare folk.
På första reportageuppslaget kommer bestarna mot fotografen och rubriken: Välkomna till tallriken.
Hungers lösning på vildsvinsproblemet är enkelt: Ät upp dem.

En grym start på ett nytt magasin.
På de 20 sidor som följer får läsarna lära mera om vildsvin, bakgrunden, jakten och utbildning, slakt och beredning.
Men inga blodiga bilder och inte heller läckra färdiglagade rätter mer än en tallrik kotletter.
Läsaren ska få en bild som kan ta bort lite fördomar och rädsla för vildsvin.

Efter vildsvinen ges en inblick från ett fruktföretag i Holland om hur glansiga äpplen når oss (bild ovan), om Greta Huuva som vill lära ut om den samiska maten och en stor guide och genomgång av alla ölbryggerier i Sverige (bild nedan).
Fyra tunga reportage på 124 sidor, men ändå i lättsmält form.

Flera korta artiklar och notiser fyller på. En krönikör kommer fram till att av priset på det populäraste bag in boxvinet för 159 kronor får odlaren bara tre-fyra kronor.

Sist av allt kommer recepten. I fyra smala spalter per sida och med ett fåtal små bilder på lagade rätter (bild nedan).
Hunger vill gå bakom tv-kockar och glassiga matmagasin. Ge lite kunskap om matkultur och inspirera läsarna att bli lite påhittigare hemmakockar.
Mats-Eric Nilsson är chefredaktör. Han skrev storsäljande boken Den hemlige kocken och kommer i höst med Saltad nota där en granskning sker av restaurangbranschen.

Grafiskt är Hunger snygg med sitt matta papper. Formatet är lite mindre än A4.

Smidigt förpackat med bara två textspalter på ena sidan och bilder eller annons på den andra sidan. Texterna är lite längre men allt smälter bra. Mycket vitt gör uppslagen luftiga.

Flera av annonserna är snygga (bild ovan), lätt förvillande att tro de tillhör det redaktionella. Här slår det lite ovanligt mot ögonen. Kanske är de skapade av redaktionen.
Bakom Hunger ligger gruppen som även ger ut reportagemagasinet Filter och Offside, som handlar om fotboll.

Tredje gången gillt med ett kvalificerat magasin?

PÅ TORSDAG: Äkta mat

Ingen vann - kvällstidningar lika som bär

Storm, MFF, guld - Aftonbladet och Expressen.
Fem saker som dominerade tisdagen.
De båda kvällstidningarna kämpade om att vara bäst med de två säljarna.
Ingen vann. Oavgjort, tycker jag. Mycket lika som bär.


Nu tittar jag bara på fotbollen. Mycket storm där också.
Expressen sydsvenska edition heter Kvällsposten. Där satsade de lite mera än i riksupplagan.
Skillnaden markeras redan på förstasidorna.
Aftonbladet har stormen. Kvällsposten fotbollen. I riksupplagan hade Expressen stormen - med samma rubrikord som Aftonbladet!

Kvällsposten - bild utan rubrik, men pokal infälld.

Vad jag reagerar på är att de bygger upp allt likadant: bilder, rubriker, layout. Kan det bero på att ingen vågar sticka ut och vara annorlunda - eller den provocerande tanken: att ingen kan…När det gäller bilder är mycket låst. Fotograferna fångar samma situationer. På redaktionerna väljes de förväntade bilderna - kanske för att de passar till de redan skrivna rubrikerna och den valda layouten…

Aftonbladet

*Bilderna:
Aftonbladet hade på omslag och första insidorna en spelare sprayad i guldfärg, cigarr i munnen och sprutande champagne. Vi har sett det ”hundra gånger förr”. Ett medvetet valt tema. I småbilder visade de att de kört samma tänk i sju år! Dags för något nytt åttonde året.
På övriga sidor hade AB inte någon riktigt bra dragarbild. Text och många småbilder plottrade sönder sidorna. Ingen riktigt rak layout.

Kvällsposten

Kvällsposten öppnade hårt: Uppvikt fram- och baksida med en dragarbild när publiken stormade

Kvp: Ingen festglädje

planen. Tre mindre bilder visade förloppet vid inrusningen. Ingen rubrik förstörde bilderna. Kraftfullt.
På insidorna valde de att på två uppslag dra stort på en bild. Det förväntade: jubel och champagne. Uppslaget med festbilderna plottrades bort - och på dragarbilden såg ingen glad ut. Närmast begravningskaffe...

Aftonbladet

*Rubrikerna:
Hallå: måste de göra det likadant? Stora versaler, ofta samma ord, guldfärgat.
Varför byter ingen rubrikstil, tar bort guldfärg, söker nya ord? De vet ju i förväg hur konkurrenten tänker.
Ingen rubrik var bra - om någon kan kallas rubrik.

Aftonbladet

Krigsorden som används är mera vinjettord. De små underrubrikerna är pratiga utan kraft. Läser ingen längre texterna, tittar på bilderna, tänker kreativt?
Jag kan ge AB plus för rubriken ”Vinnare i HIMMELSBLÅST”. En ordlek utan att de markerade ”himmelsblå”.

Kvällsposten

*Guld:Kvällsposten har GULD i rubrik och vinjetter 19 gånger. Ordet har tjatats sedan i januari varje gång MFF spelat. Sen höststarten har det körts vid varje match, ofta 3-5 gånger på varje uppslag.
Aftonbladet hade GULD 14 antal gånger. Det vinner de på - ju färre desto bättre. Varenda läsare vet ju vad det gäller.

Kvällsposten: Norling kvar

*Vinklingarna:

Aftonbladet: Norling kvar

Alla hade samma. Guld, champagne, fest, jubel, Norling, vägen till målet, truppen, nyförvärven.
Kvällsposten avsatte Norling redan i somras - nu vänder de det till att han ska vara kvar.
Aftonbladet har en forward som tänkt nyförvärv, Kvällsposten en vänsterback.

Kvällsposten

Alltför kritisk syn? Som att jämföra Ica med Coop och se att de har samma varor? Läsare köper kanske inte båda kvällstidningarna och jämför inte på samma sätt.
Eller är det ett pålitligt koncept som säljer? 
Jag efterlyser dock en tidning som sticker ut, vågar vara annorlunda - och att det säljer bättre.

30-åring vill få en vuxen stil

30 år är en vanlig ålder för småbarnsföräldrar.
Kanske känner de sig slitna. Behöver få lite färg, skala bort plotter och gulle-gull, skapa struktur, bli lite snyggare och tagna på allvar...

Nu ska detta helt kopplas till en tidning:
Föräldrar & Barn. En 30-åring som fått en ny stil som det beskrivs ovan.
För detta har Sveriges tidskrifter nominerat tidningen till ett pris för årets omgörning.

När jag håller tidningen i handen andas den klass. Lite större format, limmad rygg, tung, färgstark och fint halvmatt papper.

John Bark (bild t h) har varit inblandad vid omgörningen. Bark är oftast påverkad av den amerikanska magasinstilen.
- De nya ägarna ville skapa en ny typ av föräldratidningar. Magasin som tog läsarna på allvar med inriktning på fördjupning, säger John Bark.
 
De många färgerna gör att tidningen har barnasinnet kvar. Nästan alla rubriker går i rött, grönt, lila och orange. Versaler blandas ofta med en avbrytande kursiv stil.
I rubriker och de stora ingresserna, är det tätt mellan raderna, de nuddar nästan med varandra.
- Eftersom det ändå är mycket plock och friläggningar är det bra att hålla ihop bitarna så det blir tydligt. Bara inte bokstäverna slår i varandra. Det skapar tryck och kontrast också, säger Bark.

Texterna har ett lättläst typsnitt. Jag hittar inte ens min käpphäst, bleka seriffer, att reta mig på. Där de finns är det ok.

Kursivt - svårt eller lätt för ögat?

En del kortare texter är i kursiv halvfet. Tydlig svärta, men ändå lite ovant för ögat. Jag hade nog valt en rak stil och inte alltid halvfet. 
Alla textspalter har ojämn högerkant.
- Ojämn höger är alltid mer gynnsam för typografin. Numera är ojämn högerkant tecken på opinion och tyckmaterial som det var förr, i alla fall i dagspressen, säger John Bark.
 
Barn finns i de flesta bilder, friläggningarna är många och teckningar också. Lite ska det väl tolkas som lekfullt. Ändå inte så plottrigt. Luft används för balansen.
- Jag ville ha färg, form och typsnitt som tilltalar vuxna. Inte så mycket rosa, ljusblått eller sånt som är babyfärger. Föräldrarna är läsare, inte de minsta knoddarna, säger Bark.
- Det är ett misstag många tidningar i den här genren gör, designar för småkidsen (tror man) med mjukisdesign.
 
- Mina idéer är att form ska vara rak, tydlig, enkel och läsvänlig. Givetvis är vi i underhållningsbranschen, så det ska ligga i tiden och vara tilltalande snyggt, säger Bark.
En del har ändrats från Barks grundstil.
- Det ska man göra. Föräldrar och Barn har en duktig AD som utvecklar tidningen på sitt sätt.
14 november får vi se om tidningen vinner pris för sin omgörning.