Från luften till nördar på marken

Entusiasterna har sina tidningar.
Bilar, båtar, motorcyklar, mopeder, traktorer, cyklar – och flygplan.
Flygrevyn fångar in den sista gruppen.
Läsning och bilder som är en bit från oss ”vanliga” som flyger reguljärt eller charter.

Bilder och texter är njutning för nördar.
Suggestiva bilder, mycket nära.
Planen är ofta fotograferade i luften, liggande lite på snedden för att öka dramatiken. Mest blå himmel i bakgrunden, ibland skymtar landskap under. Som biltidningar där bilarna kommer på vägen och bilden är lite suddig och vriden för att fånga farten.
Jag hittar bara ett fåtal bilder där människor finns med.

Första delen av magasinet inleds med korta notiser om och kring plan.
Mycket märkesnamn; Team 60, F-35B, Global 7000, E190-E2, Atlantic Trident, Aermacchi M-346… Alla med några nyheter som de insatta måste känna till.
De större huvudreportagen har ofta ett bredare allmänintresse, men i vissa gör språket att många inte fångas in, om de skulle få tag i tidningen.
Luftens hjältar, som handlar om ambulansflyget Mediflight 5980 (ovan), är ett reportage som kunde gått i vilken tidning som helst.
”Det bästa jobbet man kan ha, livsavgörande insatser gör våra flygningar spännande”, säger en pilot.

Med Boeing 737-600, som kallas Lilla Grisen och är ett välkänt plan hos SAS, har nog många varit uppe i luften med (ovan). Den stora, runda jätten börjar nu spela ut sin roll och ska ersättas med en modernare modell.
Kanske får nya planet inspiration i artikeln om hur ett flygplan får sin själ med en snygg inredning (t h). Här kan passagerare känna igen sig och säkert komma med goda råd. En inredning som går helt i lila (bilden) kanske gör charterresan till Mallis lite behagligare.

Ett flygtest finns förstås med. Lite pojkdrömmar kommer fram i artikeln om en ny typ av skolflyg, Sonaca 200, som är klar i höst.
De två piloterna som skymtar genom glastaket i cockpit, ser väldigt belåtna ut. Testaren var imponerad av planet. Utan att använda den extra lilla kicken med 15 hästkrafter, drar han upp planet i luften efter mindre än 300 meter på marken. Bilden är fin och de två i cockpit njuter. Lika enkelt tar han ner planet och gör sättningen till en formalitet.”Kul att flyga, kul att landa”.
Och Biggles kan skymtas i reportaget om ME163 Komet (nedan), det lilla, snabba och knubbiga bombplanet som drog fram under andra världskriget.

Grafiskt är öppningsuppslagen över två sidor starka och suger in läsaren.
Texterna är ok att läsa i dagsljus, men jag ser gärna en höjning av graden i storlek. Många tidningar ligger kvar i nivån kring 8 punkter, men 9 borde vara minimum. I några block med breda spalter kan det se tungt ut och vara en broms i läsningen, främst när ljuset inte är helt perfekt.
Övergångar, när texten fortsätter på annan sida, kunde på en del ställen varit smidigare.

En stor anfang är en vanlig öppning i artiklar i alla tidningar. Jag ser gärna att första textraden börjar i nederkanten av anfangen. Fungerar smidigast i läsningen och ger en luftighet.
Lite konstigt blir det när första ordet är ett egenskapsord där alla bokstäverna är en enhet. När anfangen rycks loss hänger det inte ihop (bilder).
Och så har jag mitt tjatämne: seriffer.
Även i Flygrevyn blir det blekt och svårläst. Alla tidningar bör se över valet av typsnitt. Mer svärta behövs och en större grad. Läggs texten på svag bakgrund med färg säger ögonen ännu mer ”hoppa över det”.

Tunn Metro på väg att fladdra bort

Tunn och sladdrig. Inget lokalt.
Klara signaler för en papperstidning på avveckling.
metro var en gång en ganska pigg papperstidning, gratis i, eller nära, bussar, tåg och tunnelbana.
Nära finns den fortfarande, men ingen verkar läsa den.

Sveriges största nyhetstidning kallar sig Metro. Det beror på vad man menar med nyheter. Mycket är kanske nytt för många läsare, men nytt som nyligen hänt är det mindre av.
Skåne står det i vinjetten i min edition. Men något skånskt hittar jag knappt. En liten notis är från Lund – hemvården hade missat en brukare i rullstol. En halv sida i fredagstidningen tipsar om ”Fem sköna skånska badställen”. De fem är formulär 1 A som alla badintresserade känner till.
Några få annonser kan också kopplas till Skåne.
Det var allt på en hel vecka.

Metro inleder med insändare, debatt och kolumn med en krönikör. En vanlig öppning i många tidningar. Inget är lokalt kopplat till någon utgivningsort.
Annonser för olika spelbolag får stort utrymme, vissa dagar hela mittuppslaget (t h), annars enkelsidor. En trend som kan visa var annonsörer finns. Kvällspressen har sina vinannonser som dominerande.

Förut såldes fredagstidningen ut med avdelningen Wkd, vilket ska tolkas som weekend. En bra vinjett, kortare artiklar, piggt presenterat. Fräscht och tempofyllt. Jag gillade satsningen.
Nu verkar Wkd tagit sommarpaus, om det nu ska tolkas som att inget intressant finns i weekenden.
Denna fredag är det lite andra artiklar: Nio experter varnar för sommarens musikplågor. Citronglass att göra själv. Yoga med klassiska sommarhälsningar. Och så de fem skånska badplatserna.
Tre sidor långläsning om studentfirande är förstås en aktuellt ämne.

Mest är det läsning som räknas till feature – underhållning.
”10 anledningar att besöka Hongkong” dominerade sidan 1 en måndag. Knappast något som skapar riv och slit efter tidningen.
Andra stora inslag i veckan var om somriga plagg och detaljer som gör kjolen (nedan), de mest inspirerande herrbloggarna på Instagram om mode och sexexperter om dating online.
Annars är det som räknas till nyheter lagt på Inrikes och Utrikes, mest bara enkelsidor, ibland två.
Sporten är kort, ofta bara en sida med rikssvenskt eller internationellt (t h).
 
I mixen, som kan uppfattas som omväxlande, finns förstås flera intressanta artiklar som kan fånga läsarna. En större artikel var om Sveriges enda seniorboende för HBTQ-personer (nedan vänster sida). Kamratposten fyller 125 år och fick också utrymme. Bilar och motor får en sida i veckan.
På ett sätt är Metro bra – texterna är korta och det blir tempofyllt.
Men alla säger att en tidning som vill överleva måste satsa på lokalt material. Metro måste bli mera lokal i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö för att fånga läsare.

Klara signaler säger att Metro inte längre lockar läsarna. I tidningsställen ligger alla exemplar kvar, på bussar som jag åker finns ingen tidning, alla – precis alla – sitter och flippar på sina mobiler.
Turbulensen har varit stor kring tidningen. Ny ägare, snabbt avhopp och en ny till som visar sig ha stora skulder.
Metro har också fått en ny chefredaktör, Staffan Erfors, som hoppat runt på flera chefsroller i medievärlden utan att ge några bestående avtryck av framgång. Tiden på Metro blir nog inte lång – inte för själva tidningen heller.

Klippt för fackorganet - kortare och rappare

Mindre papper, mindre text.

Trenden är sådan för papperstidningar.
Nu har även fackorganet Journalisten tagit steget.
Klipp och skuret så är det klart.
Äntligen får jag säga.

Fackorganet har länge varit tungt. Långa texter och ett större pappersformat.
Inga tecken på att följa andra tidningars exempel – inte förrän nr 5 i april. Nu har nummer 7 kommit och redaktionen har firat en hel del beröm.
Pappret är klippt mycket på höjden och lite på bredden.
Texterna är kortare, en hel del luft på sidorna och mellan spalterna.
Ljust och lättare att läsa.

Förändringar ska inte vara alltför omtumlande för läsarna. Det mesta från förra formen känns igen.
Chefredaktören Helena Giertta, välpumpad och med bestämd blick (ovan) inleder som vanligt med ledaren på sidan 3. Sedan följer sidan Ingång med läsarreaktioner, Nyheter med olika avdelningar och avrundas med sidan Utgång, som ofta är en samtal med en aktuell person och sist kommer de klassiska grodorna.
Färgsignalerna rött och grönt i rubriker och linjer finns kvar. 
Välkänt, men ändå en klar förnyelse.

Tempot blir högre med kortare texter. Flera texter håller sig på en sida.

De längre reportagen finns förstås med, men texterna ryms ofta på ett uppslag. Första stora reportaget är en granskning av riskkapitalisterna Segulah (ovan). Texten är uppdelad i flera olika block så de sju sidorna känns inte tunga.
Här blev det en liten miss. En liten snutt text från första uppslaget flyttades över till följande uppslag – och hängde helt i luften. Den borde kunnat klämmas in på huvuduppslaget.

Magnus Falkehed är korre i Paris och tar upp hela omslaget och tre insidor (ovan).
En granskning sker av 24Journalistik (nedan), en sajt som satsar på lokalt innehåll. Fyra sidor, varav tre med text, har ett tempo som fångar läsaren, men kunde nog putsats lite på.
Med kortare texter i mindre block och luft emellan, blir tidningen lättläst. Jag skulle dock inte ha något emot en lite högre stil-

grad.

Upp-

slaget med Debatt (t h), som handlar om SVT:s ställningstagande, blev inte oväntat långt. När journalister kastar sig in i debatt blir det ofta många ord. Ett långt svar spädde på.

Fackligt avhandlas på en sida och på slutet kommer Folk som fått nya jobb, utmärkelser eller kammat hem något stipendium.
Journalister rör på sig och är flitiga på att ta hem stipendier. En del lediga jobb finns också. Sex annonser med lediga tjänster annonseras ut.
Avslutningen på näst sista sidan är den klassiska Grodor  (t h) – fel i tidningarna som alltid brukar vara det roligaste. Missade bokstäver och syftningsfel, som den här:
”Även den tunga profilen Margit Silberstein fick sluta på SVT när hon fyllde 67 år mot sin vilja.”

Att bryta "som vi alltid gjort" blev en egen karriär

Karriär, våga ta klivet, förändra och utveckla.

Egenskaper som sammanfaller.

Magasinet Karriär speglar detta på alla sätt.
Jusektidningen blev Karriär, en ny chefredaktör - Christina Öst - tillträdde och vågade bryta sånt ”som vi alltid gjort”.
Resultatet blev en snygg och innehållsrik tidning – och en delvis kort karriär.

Jag har inte sett gamla Jusektidningen, men Karriär är fräsch i både form och innehåll. Designen har mediebolaget Iris media skapat.
Vissa signaler känns igen från andra magasin, även några Iris media varit inblandade i.
Texterna har ojämn högerkant och går alltid i tre spalter på varje sida. Ett smalt utrymme lämnas mellan två spalter och där läggs något fakta in. Tunn linje går mellan varje spalt. Små rubriker läggs ibland in under två spalter.
En annan vanlig signal är runda plattor i färger med inlagda rubriker eller siffror.

Brödtexten kan ge ett blekt intryck. Jag hade jag gärna sett lite mera svärta eller en grad högre.

Sen har Karriär mycket av min käpphäst: typsnittet seriffer. Tunt, blekt och svårläst. Ofta läggs den på en bakgrundsfärg i svag ton. Här måste mera svärta i, annars blir det för svårt för ögonen.
Som rubrikstilar används två varianter: en smal med svärta och kraft, en annan lite mager. De mindre är ofta kursiva.
Allt mixas ihop lätt för ögat.

Första stora reportaget kommer alltid på sidorna 6-7 (ovan). Kraftfull rubrik och bild över hela uppslaget. Även på några följande startuppslag kan rubrik gå tvärs över, men oftast ligger rubriken på enkelsidan. I den stilen är det reportage rakt igenom på mellan 44-50 sidor i varje nummer.

Juseks för-

bunds-

info be-

gränsas till fyra sidor med blå ram runtom (t h).

Tanken vid omgörningen till Karriär var att bredda materialet, att det finns ett liv med barn och familj.
- Livet på och utanför jobbet är båda viktiga delar av tillvaron, skrev chefredaktören Christina Öst inför premiären.

Det här numret handlar mest om och kring jobbet och om unga som gör just karriär – stjärnor före 30, som temat heter.

Bilderna på personerna är porträtt i midjehöjd, leende, själv-

säkra med stark blick. Så är genom-

gående alla andra bilder också.

Balansen mellan män och kvinnor är jämn.
Två andra stora reportage är om klassiska situationer på jobbet – baktalande kolleger och kärlek mellan kolleger.

För chefredaktören Christina Öst blev karriären på Karriär ganska kort – två år. Nu har hon gått över till en annan facktidning – Lag och avtal. Säkert finns det lite att ta tag i där också.
I avskedskrönikan räknar sig Christina som en av ”vi nytänkare äger framtiden”.
Hon vågade lita på sin magkänsla vid omgörningen. Steget till att förändra Jusektidningen var modigt.
- Motargumentet att ”men så där har vi alltid gjort", det har jag inte mycket till övers för, skriver Christina.

Christina vill dock inte ställa upp och säga mera om hur hon gjorde, vad hon tänker om tidningsmakeri och om den egna karriären.
Slutet blev kanske ändå lite omtumlande.
I dagarna har det blivit klart att OTW ska ta hand om en omgörning för att göra tidningen vassare, främst i digitala kanaler.

Lätt akademisk ton ska fånga Uppsalas själ

Journalistik och reklam – går det att hitta en själ i den mixen?

I Uppsala gör Uppsala Nya Tidning ett försök i ett nytt magasin: SOUL.

Stadens själ ska fångas i ett pappersmagasin, klippt lite på höjden och bredden och lite mindre än huvudtidningens format tabloid.

Om det också är klippt och skuret för framgång är väl en chansning.

Typen av magasin känns igen från 80- och 90-talen. Några har försvunnit, andra är kvar.

I studentstaden Uppsalas akademiska kretsar kan SOUL hitta sina läsare.

Långa personligt skrivna artiklar, stora bilder, många grafiska illustrationer, ofta på helsidor. En kontrast till de allt kortare artiklarna på nätet.

En akademisk touch ligger över både text och form.

Med mellan fem och tio helsidesannonser kan SOUL ge lite inkomster också.

Innehållet speglar en hel del av stadens sidor: parkerna, dofterna, scen- konst-och musiklivet har fått flera sidor. Utgångspunkten är Uppsala, men jämförelser görs med övriga världen – som i reportaget Doft på 12 sidor. Här kommer den tunga, akademiska tonen fram. Lång text, stora grafiska illustrationer på helsidor: en cigarett, en blomma, en burk med tandkräm och tandborstar. Även bilderna är speciella: en helsida med två arbetsledare vid stadens reningsverk som står vid en rötkammare och en närbild – över ett helt uppslag - från en bassäng med mekanisk, biologisk och kemisk rening (ovan t h).

Här doftar det – dock mest som vårdike, säger en av arbetsledarna.

Premiärnumret, som kom i mars, hade serier som huvudtema på tio sidor. Även här är Uppsala lite speciellt. Med så många akademiker och litteraturintresserade i stan lyckas specialaffären Seriezonen hitta sina kunder, något som inte går så bra i andra mellanstora städer.

Reportagen i SOUL är intressanta, men mixen reklam/journalistik gör utformningen speciell. Om det varit klassiska reportage med bilder och rappa rubriker, hade det lockat fler läsare.

Just mixen med att reklambyrån Södra tornet står för formgivningen, tycker projektledaren Jonas Kihlander är intressant. Byrån har fått uppmärksamhet för andra typer av design.

Formen är speciell. Ibland fyndigt, ibland konstigt. Bara vid ett fåtal artiklar kan jag se något som påminner om tidningsform.

Valet av typsnittet seriffer ser jag också som en utmaning. Oftast blir det blekt och svårläst. I SOUL är det väl ok, åtminstone i dagsljus. Men långläsning ser jag helst i vanlig brödtext. Bildtexterna måste dock bytas ut. Här är det gamla skrivmaskinsstilen typewriter - tunn, blek och nästa oläslig.

Varje nummer inleds med en helsida och kort personintervju under vinjetten ”Trippeln”med textblock inklippta i bilden (till höger). Fasta avdelningar i varje nummer är också ”Utvalt” om kommande i nöjesvärlden, ”Ät” med mat, ”Förresten” med korta, udda notiser och "Se”, ofta från konstvälden.

I ett nummer beskrev ”Se” konsten att visa upp ett hem inför försäljning. Skribenten våndas över allt som ska göras inför visningen på Hemnet. Annars ett reportage som är vanligt under rubriken ”Styla ditt hem och få mer betalt”.

En udda avdelning är ”Dekonstruerat” - lite annorlunda analyser av intressanta ämnen. Vi som ser fotboll kan undra över varför bollen ibland fladdrar lite okontrollerat. Här får vi veta hur bollen är uppbyggd och att ”Magnuseffekten” ger den en skruv.

De klassiska blåjeansen synas i alla delar och knepen att bygga upp en hitlåt betas av i korta punkter (ovan).
En gång i månaden kommer SOUL. Nu gäller det att se om Uppsalaborna fångas av tanken med magasinet: blir nyfikna, utmanade eller överraskade.

Fotnot: Artiklarna är ett urval från de tre första numren.