Matigt med små pigga "kryddor"

Omslaget är mat.
Rubriken ett tv-program.
Titeln som en sportarena.
arena är en tidning som kan förbrylla vid en snabb blick.

arena handlar om politik, kultur och idédebatt. Partipolitiskt obunden.
Tidningen har funnits i 20 år. Nu har den fått nytt stuk och har chans att vinna Tidskriftspriset för årets omgörning.
arena är en stark kandidat!

Enda nya reportagebilden.

Omslaget - en tallrik med två mackor av grovt bröd med ost och paprika - kan vara en torftig signal.
Men innehållet är matigt.
Mat är största reportaget och är en granskning av Alliansens storsatsning på Matlandet som skulle ge landsbygden ett lyft och nya jobb med olika projekt.
Allt blev lite som omslaget - torftigt. Men ett 14-sidigt reportage ger magasinet tyngd.

Rubrikstil piggar upp i tunga textblock.

Tyngd och lätthet är mixen. Tyngd i texternas längd och innehåll. Lätthet i illustrationerna. Ändå ingen sprakande layout.
Många stora rubriker är handgjorda och dragna av en målarpensel. En signal som lyser upp och är ovanlig där texter går i strama block.

Porträtt är vanligaste bilderna.

Här och var i texten har det lagts små färgklickar. Som grafisk signal finns det i ungdomligare tidningar och kan vara ett knep att nå nya läsare. Samma med tunna pilar, dragna med en penna, som visar mot något. Kanske mer lekfullt än med effekt.
En tupp, en panter och några teckningar är ovanligare illustrationer. Små böcker är annars vanligast.


Bilderna imponerar inte, de är bara små och läggs kanterna på sidorna. Matreportagets öppning är den enda nytagna bilden. Små porträtt i frimärksstorlek fälls in för att bryta lite i textblocken.
Ändå blir det lätt och lekfullt i ett magasin som förväntas vara tungt och stramt.

Bilder läggs i kanterna.

Visst är textblocken tunga. I reportagedelen finns blankrader och ingångsord i fet stil. Ett vanligt knep för att ge pauser och nystart i läsningen.
I framvagnen med bland annat kritik, rapporter och krönikor, kunde texterna lättats upp. Långa stycken på en-två decimeter utan någon utgång kan stänga ute mindre vana läsare. Och det är väl en ny målgrupp magasinet vill nå. Flera av artiklarna är dock korta.

Med små knep har arena lättats upp och fått en pigg tusch. Ändå känns det som ett halvt steg. Med lite ”luftning” i texterna hade det blivit fullbordat.

På måndag: Föräldrar & Barn

Gör om - det kan ge ett pris!

En omgörning kan ge en tidning ett stort lyft.
Allt om Tidskrifter har gjorts om - och det kan ge ett Publishing-
pris.
En extra fjäder för en tidning som dessutom handlar om tidskrifter.

Jag var hård i kritiken av tidningen vid en genomgång 2010. Många sidor var med extremt svårläst text: seriffer, liten grad och ofta på färgplattor.
Ett misstag som de lärt sig av.
Vid omgörningen i våras försvann allt det svårlästa.
Sådant ska prisas. Det gjorde jag också.

Text kunde varit tydligare.

Kriterier för Publishingpriset säger att texten ska vara lätt för ögat och locka till läsning.
AoT har en kraftfull textstil och spalterna ojämn högerkant. Lättläst även när det blir två breda spalter.
Bara på en sida med mager stil på färgplattor kan jag önska lite mera kraft.

Barn ska lockas läsa tidningar.

En medlemstidning ska innehålla bra information. Det gör AoT. Tidningar får tips om nya inkomster, presenter till läsarna, system för att få jobbet att flyta, rekrytering och hur barnen fångas in som läsare. Mycket handlar om kvinnor. Det kan bygga på att det mest är kvinnor som leder tidskrifter - och läser dem.

Lite miljö i bilden.

Bilderna imponerar inte. Personer poserar rakt upp och ner framför kameran. I huvudintervjun med Helle Klein har lite miljö kopplats in. I en annan intervju står eller sitter samma person i fem likadana bilder. En brist när man vill dra upp ett reportage, men saknar variation i bilder. Då är det bättre att dra ner utrymmet.

Två väl lika poseringsbilder

Layouten är stram utan överraskningar. Enkel utan att krångla till något.
En kort, tjock linje ligger på de flesta sidor invid rubriker eller ingresser. Lite omodernt och omotiverat, tyckte jag. Men sen ser jag kopplingen. Logon på sidan ett är fem tjocka linjer staplade på höjd - en signal som ska gå igen på insidorna.

Min slutsats: Bra texter, lättläst, fint papper, glassig form.
Bilder och layout mindre lysande.
Har Publishingjuryn samma syn?
Vi får se i veckan.

KOMMANDE: Mat, mammor och barn, politik, bandy...

"Vi hade rätt - Frankofiler behöver en tidning"

Med tidningen tête à tête har Christina Gourlaouen,

Senaste numret.

ansvarig utgivare, och Britta Röstlund, chefredaktör, visat att intresset finns att läsa om Frankrike annat än den vanliga turistbilden.

Efter ett år börjar tête à tête bli säkrare i form och innehåll. Det mindre formatet, 17x24 cm, sticker ut lite. Layouten blir stram och lättläst. Två textspalter och sällan dragarbilder över hela uppslag.

Det är inte ett helt lätt äventyr att ge ut en ny tidning.
Christina Gourlauen, som även gör tidningens layout, berättar här i min intervju, att det går hela vägen.

 

tête à tête har flera sidoprojekt. Här är Christina Gourlaouen uppe på Panthéons tak, för att tolka 30 svenska byggnadsingenjörer och byggantikvarier när de ser restaureringen som pågår där just nu!

Var har du stött på mest motgångar?

- Egentligen inte från något håll - det går långsamt men säkert framåt. Vi var beredda på att det skulle bli tufft att starta en papperstidning.

Och vilka är de positiva delarna.

- Vi får massor av positiv feedback från läsare och prenumeranter. Vi hade  rätt - Frankofilerna behöver en egen tidning.

Vilka råd vill du ge till dem som funderar på att starta en liknande tidning? 
- Skynda långsamt. Tryck inte upp tidningar bara för att få upp upplagan. För oss är det viktigt att varje tryckt tidning når sin läsare.
Går allt runt för er nu?
- Vi följer den plan som vi satt upp.
 

Backar SAS er på något sätt?
- Nej (men de är välkomna att kontakta oss!). Kanske tänker du på vårt namn, tête à tête communication SAS - där SAS på franska betyder Société par actions simplifiée - alltså ett slags aktiebolag.

Var har ni era flesta läsare?

Christina Gourlaouen

- I Sverige! Vi har också en stor del läsare i Frankrike, men även i Finland, och några i Tyskland, Belgien … Vi har lika många kvinnor som män, vilket vi ser som ett lyckande. Och läsare i mycket spridda åldrar. Det upptäckte vi då vi var på Bokmässan i Göteborg och träffade killar i 20-årsåldern som prenumererar på tidningen. Men medelåldern ligger nog runt 40 år.
 

Vad har svenskarna för ”fel” uppfattning om Frankrike?
- Att Frankrike skulle vara efter på många områden, men det kan ibland hänga ihop med att vi svenskar tror att vi har det bäst. Och svensk media spär gärna på med klichéer om Frankrike. Svenskar har även den uppfattningen att fransmän är snurriga och skriker och gestikulerar i tid och otid - oftast är det helt tvärtom, det finns ett ytterst komplicerat spel, med massor av koder. Allt det försöker vi förmedla på ett intressant sätt.

Typiskt Frankrike för många.

Om vi vänder på det - vad har fransoser för bild av Sverige?
- Ett land fyllt av blondiner, som aldrig fryser hur kallt det än blir. "Svenska modellen" hänger fortfarande kvar. De har generellt än väldigt positiv syn på Sverige.

Vad skiljer tidningar i Frankrike från de i Sverige?
- Rent formmässigt är de små formaten (som tête à têtes storlek) mycket vanliga här. Innehållsmässigt finns det fler tidningar som går på djupet i ämnen (historia, politik, ekonomi ...)
 

Om du fick mer resurser, hur skulle du vilja utveckla tidningen?
- Självklart finns det områden där man skulle kunna spendera mer pengar för att få ett bättre resultat, så är det alltid, men ärligt tror jag att jag skulle vårda de fantastiska skribenter som vi har. Vi har fått glädjen att ha några av Sveriges bästa skribenter (Staffan Heimerson, Britt Karlsson, Tomas Lindbom ...) Ett annat steg skulle kunna vara att göra tidningen tjockare, och fler nummer per år...

Fotnot: Tidningen har förut recenserats i bloggen: http://tidningstankar.blogspot.fr/2012/04/tva-svenskor-vill-ge-lite-mera-om.html 

Värmland lockar med ännu en tidning

Omslagsbilden antyder en viss livsstil.
Insidorna visar en större bredd: människor, sevärdheter, företagsamhet, tillverkning, kultur, aktiviteter...
Magasinet LIVSSTIL VÄRMLAND vill visa hur attraktivt landskapet är.

Och då menas allt!
”Möcke bra” skulle kanske värmländske fotbollstränaren Svennis sammanfatta det.
Kanske ändå lite för mycket. Det tar tid att ta till sig.

Vackert om ett fotbollslag i norra Värmland.

Naturbilderna i magasinet är vackra. Människorna är många, de ler och utstrålar harmoni. ”Folk blir golvade av skönheten och de vänliga människorna” skriver krönikören Jonna Bergh. En jämförelse görs också med Florens, som ger hjärtklappning och yrsel inför det vackra. Värmlands syndrom kallas det.

Mycket tillverkas i Värmland.

Jag stör mig på att det saknas bildtexter under bilderna. I journalistiken är det en grundregel med bildtexter. Rubriken och bilden med bildtexter är de första signalerna för att fånga in läsaren. Här avgör denne om det är intressant att gå vidare. I infomagasin är trenden att det inte ska vara bildtexter. Risken är då att det bara blir en bläddertidning.

Nya värmlänningar berättar om hur de trivs.

Textsidorna ger ett lite blekt intryck för ögonen. Texten skulle mått bra av en högre grad och lite mera svärta. Texterna är korta, bra luft mellan raderna och kan bli lätt att ta till sig.
En översättning till engelska läggs till varje artikel. Tyvärr i det ännu blekare typsnittet seriffer.

Jag undrar om det inte varit bättre att satsa på en kraftfull svensk variant och en separat till engelskspråkiga läsare. Magasinet hamnat lätt mitt emellan.
Nu verkar det inte bara vara svenskar som fångats av landskapet. En holländsk familj blev så tagna att de insåg att det var här de ville leva. Flyttlasset gick och det har hållit i sju år nu.

Flera kändisar hyllar landskapet.

Många andra hyllar landskapet, flera är kändisar som har rötterna där - men som ändå flyttat.
Livet verkar alltid ordna sig för de som är kvar. Jobb skapas, mer än med ett känt kaffe i lila förpackning. Kreativiteten blomstrar, vilket flera reklambyråer upptäckt och valt att slå sig ner här.
Vattenlivet är rikt på flera sätt med 512 sjöar och på vintern går det att åka långfärdsskridsko på bland annat Grumsfjorden.
Lite charmigt är det för de som på sommaren pendlar med båtbuss på Klarälven eller Vänern in till jobben i Karlstad.

Tjusigt att ta båten till jobbet.

Mycket handlar om fritiden. Det kommer fram i bilder och med människor. Layouten är stram och enkel. Rubriker läggs antingen enkelt överst på en sida eller fälls in som en vit ruta i en bild. Att engelsk text måste in ger begränsningar i utformningen.
  
Värmland går på offensiven med tidningar. Nyligen skrev jag om Magasin Värmland, en snygg tidning, lite mera journalistik, som också vill lyfta fram landskapet.
Livsstil Värmland är mera information som vill samla allt. På 132 sidor blir det väldigt mycket. Tjockt och påkostat. Stramt och fint. 30 000 exemplar. Magasinet tävlar om att få Publishingpriset i gruppen infomagasin.

KOMMANDE: Allt om tidskrifter kämpar också om ett Publishingpris - och om ett svensk-franskt tidningsäventyr.

Inte samma fläkt som i ishockeyrinken

Skellefteå är lite mera än ishockey.
Stan vill synas på flera sätt, ge idéerna plats, lyfta fram affärsidéer, kreativitet, hängivenhet och norrländsk livsglädje.
För det har kommunen gett ut en specialtidning:
SKELL
EFTEÅ

Bästa bilduppslaget.

Visst kan de mera än med klubba och puck.
En isländsk kock satsar på en gourmetkrog invid älven, en sexbarnsmamma har fastnat för yoga och vill starta ett hälsohus, en familj satsar på eget gårdsmejeri där de tillverkar ost och flera andra visar sin framåtanda.

Tungt presenterat.

Kreativiteten ska spira, men hur blir man kreativ? I en längre artikel vill tidningen visa vägen dit, men lyckas inte riktigt med det. Just här hade det behövts kreativitet för att presentera det lättsamt och flyhänt. Nu blev det tungt. Samma kan jag säga om ämnet med rubriken ”Internationell konferens med en familjär känsla”. Tyvärr inte läsinspirerande.

Bilder i kollage.

Men livsglädjen och utstrålningen kommer fram i de andra reportagen, främst i bilderna på personerna.
En trend jag ser i den här typen av infomagasin är att bilderna läggs tillsammans i ett kollage utan förklarande bildtexter. En sak jag inte helt vant mig vid, då bilder kan behöva en förklaring.

Tomt på näst sista sidan.

Artiklarna om yogamamman och gårdsmejeriet är bra och visar inspiration, men texterna kunde varit kortare. Texten har liten grad och det påverkar. Lite lättas det upp med stort avstånd mellan raderna.
Pappret är matt och blekt, en typ jag kan gilla, men här det kanske i tjockaste laget och ger lite kartongstuk och mindre tidning.
Lite snopet är det när näst sista sidan är blank. Känns som om något fallit bort.

Bra reportage, men kunde presenterats rappare.

Jag tycker inte materialet är rätt presenterat. Layouten kunde utnyttjats bättre och fått större slagkraft. Nu är tidningen gjord av en kommunikationsbyrå och då kommer sällan den journalistiska spänsten fram. Det kunde varit mera fart och fläkt - som på ishockeybanan.

Skellefteå är en av tidningarna som kämpar om Publishingpriset i gruppen Infomagasin. Kanske är det en vinnare. Konkurrenterna verkar lite tunga.
På måndag ska jag titta i en annan som tävlar i gruppen: Livsstil Värmland.

Krönika: Snyggt räcker inte - text måste gå att läsa

Hyllad eller sågad.
Så olika det kan bli.
Tidningen Resumé har gjort en genomgång av olika magasin.
De hittade tre givna vinnare:
* c/o Svenssons
* Företagaren
* Malmöfestivalen

De två första har jag också prisat.
c/o Svenssons är en kundtidning för möbelföretaget Svenssons i Lammhult. En vanlig katalog har utvecklats till läcker kundtidning: tjockt, vitt papper, tung, påkostad. Texter i reportageform berättar om bakgrunden och kopplingen till möbler Svenssons säljer. I en mix med fina bilder blir det ett inspirationsmagasin.

Företagaren vänder sig just till företagare. Ett spännande mindre format, A4 som klippts. Korta texter med ojämn högerkant, smala spalter, matt gnistrande vitt papper.
En ny layout har gett tidningen ett stort lyft.

Malmöfestivalens programtidning ger Resumé lite växlande kritik: katotiskt färgstark, lekfull layout, många sköna bilder, ambitiöst.
En jurymedlem var dock hård: Jag tyckte den var förfärlig.

Där håller jag med. Jag sågade festivaltidningen hårt. Främst för textens lilla grad och svaga typsnitt som gjorde den svårläst. Vissa sidor blev totalt oläsliga.
Länk här:
http://tidningstankar.blogspot.com/2013/08/festival-utan-en-lasfest.html 
Fredrik Öst i kommunikationsbyrån Snask som gjort tidningen kan förstå kritiken mot typsnittet och säger till Resumè:

– Jag tycker själv inte att det är så smått att det blir jobbigt, men det är klart att det kan bli ett problem. Vårt enda syfte var att kunna trycka på de längre texterna och inbjuda till djupläsning hos publiken. Ta en text som intervjun med Eva Dahlgren, om inte den lockar till läsning så har jag ingen koll.

Jag undrar vilken syn Fredrik Öst har och vad han tror om läsarna.
Sidan med Eva Dahlgren var totalt oläsligt! (bild ovan)
Liten text i vitt hade kopierats in i den svarta bilden. Inte ens med ansträngning eller hjälp av förstoringsglas kunde jag ta till mig texten.
Annars hade tidningen många fina bilder, intressanta intervjuer och en ovanlig layout. Men en tidning ska främst gå att läsa!
I ett tidigare inlägg gav jag Fredrik Öst möjligheten att utveckla sin syn på layout och läsbarhet. Länk här:
http://tidningstankar.blogspot.com/2013/08/tidningsdesign-ar-driven-till-ruinens.html
  
På fredag: Skellefteå jagar Publishingpris

Tungt och påkostat om Kullahalvön

Prisad i fjor och nominerad till nytt pris i år.
Då måste det förstås vara en bra tidning. 
Visst - magasinet Kullaliv imponerar på flera sätt.

Snygg, tjock, tung, 100 sidor - och gratis.
Ett påkostat magasin för folket på Kullahalvön, vilket innebär  11 500 hushåll i Höganäs kommun och ytterligare några tusen kring Helsingborg. Dessutom till anläggningar som drar turister och de bör vara ganska många på halvön. Posten delar ut tidningen, så brevbärarna bör ha haft ett tungt jobb.

Pappret är tjockt, matt och ger Kullaliv en stark profil. Många fina bilder lyfts fram i en snygg layout. Texterna har ett större avstånd mellan raderna, vilket gör det lättläst.
Bilder läggs ofta i ett kollage på en sida. Bildtexter saknas, kanske för att det inte passar in i den grafiska profilen. En miss, då ögat ser något i bilderna som kräver info. En omvänd miss är i reportaget om raw food där recepten lagts i bilderna och gjort det onödigt svårläst.

Redaktören Liselotte Fritz har lagt ner ett stort jobb och skrivit de flesta artiklarna.
Hotelldrottningen i Mölle, Eva Dahlberg, delar största utrymmet med Leif Krantz, som skapade tv-serien Kullamannen, i en intervju innan han gick bort. Annat är vackra trädgårdar, musikliv, en ovanlig pizzabagare och en man som bor i en mölla.
För folket på Kullahalvön är kanske inget nytt. De bör kunna sin närmiljö.

Alla företag i regionen verkar ha annonserat. Höganäs kommun får några egna sidor och vandringsleden Kullaleden är ett tema. Allt smygs in på ett bra sätt. Bilderna och reportagen får dominera och ger intryck att det är ett magasin att läsa.

I fjor fick Kullaliv Publishingpriset som bästa medborgartidning. I år är den nominerad i gruppen Fack/Specialtidningar. "Tuff konkurrens", säger Liselotte Fritz.
Många regioner verkar tävla mot varandra och satsa på magasin för att lyfta fram livsstilen, människorna och företagsamheten. Nyligen berömde jag magasinet Värmland.
Kullaliv är påkostad, snyggt förpackad och en stark förebild på hur man gör det på rätt sätt.

INLÄGG I VECKAN:  
*Skellefteå vill också ha Publishingpris.
*Magasin som sågades av mig fick pris.