Efter 25 år på Expressen: Jag skulle gärna göra samma resa igen

Per-Anders Broberg lämnar snart Expressen efter 25 år för något nytt uppdrag. Kanske i medievärlden igen. En bransch och ett jobb han kan och gärna skulle göra samma resa igen - om han var 20 år.

Har det varit en vånda att bestämma att sluta - eller känns det mer som en befrielse?

– Ingen vånda alls faktiskt. Jag har processat det ett tag. Jag har fyllt 50 och varit över 25 år på tidningen. Tanken på att göra något annat i yrkeslivet började växa fram så smått. Men när tanken klarnade var beslutet inte så svårt.

Vad var det som fick in dig i journalistiken?

– Sportintresset, utan tvekan. Jag var enormt sportintresserad som barn, såg allt på tv (det var ju i och för sig inte så mycket på den tiden), sprang på biblioteket och läste tidningar, köpte Expressen för veckopengen. När jag var 13-14 år gick jag upp på lokaltidningen hemma i Lidköping och undrade om det fanns något jobb för mig. De frågade hur gammal jag var. "14", svarade jag. Då bad de mig komma tillbaka om några år. Så då gjorde jag det. Fick ringa efter resultat, räkna serietabeller för hand, svara i telefon och så småningom börja skriva matchreferat. Sen satt man där kväll efter kväll och kastade sig över de uppgifter som dök upp. Rörigt, roligt och spännande – och samtidigt enormt lärorikt. Det var otroligt vilket förtroende man fick. Jag hade hamnat i paradiset, kändes det som, och när alla kompisarna i skolan grubblade över vad de skulle välja för yrke eller vilken utbildning de skulle söka till efter gymnasiet, visste jag: Journalist!

Hur ser din mediekarriär ut? Vad har du haft för jobb utanför branschen?

– Jag har ju alltid jobbat med media! Jobbade extra på Nya Lidköpings-Tidningen, NLT, redan under gymnasiet och fick fast jobb på Falköpings Tidning och sedan på NLT redan innan jag gjorde lumpen. Och lumpen gjorde jag förstås som värnpliktig journalist på Värnplikts-Nytt. Jag lämnade NLT för Expressen 1988. Började som redigerare, blev sen nattchef på sportredaktionen, jobbade ett år som biträdande nattchef  på nyhetsredaktionen, sportchef 1993-98, redaktionschef på Kvällsposten 1999-2000, sen tillbaka till Expressen som administrativ redaktör, sedan administrativ redaktionschef och sedan 2009 biträdande chefedaktör. Har varit stf ansvarig utgivare på Expressen sedan 2000. Andra jobb? Ett par somrar på brädgård…

Vad lockade dig till Expressen?

– Då, i mitten av 80-talet, var ju Expressen Sveriges största och bästa tidning och sporten I Expressen var överlägsen allt annat. Dit ville jag!

Vad har du upplevt som mest turbulent under din Expressentid?

– Den frågan är nästan omöjlig att svara på. Är det spelskandalen? Kör ut dom-löpet? Chefredaktörsturbulensen på 90-talet? Det stora åtgärdspaketet 2001? 

Och vad är du mest nöjd med att ha utfört?

– Samma sak där. Men mest missnöjd är jag nog över att jag som sportchef på 90-talet inte fångade upp och drev frågan om en daglig sportbilaga. Visst. Det kanske var för tidigt, och vi provade lite andra produkter istället, och det kanske inte hade funkat ändå, men i alla fall.

När Expressen köpte Kvällsposten fick du uppdraget att “sy ihop tidningarna”. Hur upplevde du det uppdraget?
– Det var både roligt och svårt. Jag hade varit delaktig i arbetet när vi året innan gjort samma resa med GT i Göteborg. Då var jag sportchef på Expressen och pilotprojektet blev att samordna arbetet med OS i Nagano för Expressens och GT:s sportredaktioner och bland annat göra en gemensam daglig OS-bilaga. På Kvällsposten var oron inför det som väntade inte lika stor som den varit i Göteborg. På Kvällsposten kunde de ju snegla på GT och förstå att det var dit vi skulle, det var så vi skulle jobba och det var så många vi skulle bli. Jag blev väldigt väl mottagen på Kvällsposten när jag flyttade ner. Och trots att det var tufft emellanåt hade jag väldigt roligt på Kvällsposten. 

Expressen anses ha väldigt många chefer. Hur ser du på det?

– Nja, är det verkligen så? Många i förhållande till vad? Expressen har flera editioner och jobbar 24-7. Ska man då ha en närvarande arbetsledning blir det per automatik flera chefer. 

Expressen kommer snart med ett nytt stort sparpaket som du kan få jobba med. Är det en bidragande orsak till att du slutar nu?
– Nej. Jag har ju varit inblandad i alla organisationsförändringar på Expressen sen 90-talet så när jag än hade slutat under dessa år hade man kunna ställa samma fråga.

Berörs din tjänst på något sätt i den nya planen som kommer?

– Min tjänst försvann nog redan när jag sa upp mig. Och

Thomas Mattsson (bild t h) presenterade ju sin nya redaktionsledning före sommaren.

Säg att du är 20 år igen och dagens läge gäller. Vilken yrkesinriktning vill du satsa på då?

– Jag skulle gärna göra samma resa igen. Det är bara tekniken och miljön som ser annorlunda ut, men ta den nya generationen på Expressens sportredaktion som kommer in i dag och jobbar digitalt främst, gör tv och poddar. Jag tror flera av dem har haft samma brinnande intresse för sport som jag hade och tagit sig fram på liknande sätt.

Vad har du för råd att ge till alla unga som nu jagar jobb i medievärlden?

– Inställning slår utbildning. Jag har sett många duktiga journalister under åren och blivit förundrad över att de vill så lite. De får världens chans, ett jobb med oändliga möjligheter, och så investerar de så lite av sig själva i det. Ta chansen när du får den! Mitt bästa exempel är Lars Näslund, mångårig Expressenmedarbetare, i dag politisk redaktör på Borås Tidning. Han skulle köra filmrullar från Jönköping till Stockholm fredagen den 28 februari 1986. Han klev rakt in i Palmemordet. Jobbade dygnet runt i flera månader. Blev anställd, fick flytta till Stockholm. Han hade kunna lämna rullarna och åkt hem igen, men han såg chansen och tog den.

Kvällspress är slitsamt och du har fyllt 50. Hur många fler journalister är kvar som är 50+?

– Jag har inga siffror i huvudet men det är många 50-plussare kvar. Visst, några väljer att sluta i förtid om tillfälle ges men många väljer också att jobba kvar efter 65 numera.

Du är älskare av Ed McBains deckare. Hur många har du? Kan du alla titlar utantill?

– Hmmm... Jag har ju någon sorts samlarådra i mig, och jag vet att det här kanske gränsar till något osunt, men… OK. Jag har förstås alla böckerna. Jag kan titlarna utantill och jag läser om några av böckerna med jämna mellanrum. Jag älskar dialogen, humorn och handlingen. Bra miljöbeskrivningar. Rappt skrivna. Och även om merparten skrevs på 50-, 60- och 70-talet så är de förvånansvärt tidlösa. Ed McBain's böcker om det 87-e distriktet har ju bildat skola för dagens kriminallitteratur. Utan McBain, ingen Sjöwall-Wahlöö och utan Sjöwall Wahlöö inget svensk deckarunder.

Evan Hunter

Men jag är fascinerad av hela hans (Evan Hunters) produktion. 55 böcker om ett polisstation är en bedrift i sig och det är ju dessa som jag gillar framför allt, men allt därutöver. Totalt ca 120-130 böcker, ett ständigt flöde av noveller och "short stories" för magasin och antologier. Och, inte alltid, men ofta: Så bra!

Du hoppar väl inte av rakt ut i luften. Gissningsvis har du redan något på gång. Är det i medievärlden också?

– Jag har ännu inte fattat något beslut om vad jag ska göra efter Expressen. Men jag är inte färdig med media. Samtidigt har jag erfarenheter från mina år på Expressen som jag tror jag kan använda även i andra verksamheter.