Ljust och lättfångat om vegomat

Matmagasinet fick den inte ha med i namnet.
Bara Vego.
Men mat är det.
Läckert och inbjudande från bilderna. Enkla recept utan för mycket konstigheter.

Vego är detn första helt renodlade tidningen om vegetarisk mat.
Suget efter den visade sig vara stort. Första numret sålde slut på direkten!
När jag går igenom andra numret syns det att tidningen har en profil i både form och innehåll.

Fint vitt papper och stram layout gör att bilderna kommer fram.
Det kan finnas mattidningar som slår ihjäl bilderna med alltför överdimensionerade rubriker, färger och lekfull layout.
Inget är överarbetat i Vego. Rätterna kommer fram på tallrikarna, inte på något sätt övergarnerat, men inte heller torftigt.
Bilderna ligger fria med vitt omkring och recepten i smala spalter. Ljust och lättfångat.

Visst kan någon kanske tycka det är stramt och enkelt och att vegomat är tråkig.
”Det ger kli i röven”, som en skämtare sa.
Vego kan nog få en och annan att bli omvänd.
Jag känner själv direkt att jag vill prova flera av recepten. Inga ”konstiga” ingredienser som man ändå inte har hemma eller hittar i närbutiken.

Våfflor, burgare, påskmat, pizza, tryffeltårta … - allt kan jag få från det gröna köket.
Dessutom kan jag på fötterna ha helt veganska skor!
Så tidningen speglar bredden.

Mycket text i de längre reportagen.

46 sidor inleder med olika recept innan första ”tyngre” texten kommer. Skådespelerskan Shima Niavarani berättar om sina roller och hur hon blev vegetarian.
En rapport från (vego)mjökfabriken är annan längre läsning.
Texterna är i ganska liten grad, men lättläst när allt är indelad i korta stycken med luft mellan varje block.

För den som inte är vegetarian i dag kan tidningen inspirera till att prova rätterna. Smakar det lika gott som det ser ut på bilderna kan Vego lyckas.
För det gäller nog att många tänder på tidningen och köper eller prenumererar. Annonserna är bara tio på de hundra sidorna och det är lite magert.

”Vegovärlden sitter inte på gigantiska summer pengar som kan pumpas ut när det behövs“, skriver chefredaktören Mattias Kristiansson.
Men det glädjeskutt han och redaktionen tar efter första numren pekar på att tidningen behövs.