Ett både roligt och tungt äventyr fick sitt slut

 
Trikoloren på halv stång.

Den lilla pigga tidningen för frankofiler - tête â tête - har efter tre år kommit ut med sista och femtonde numret.

Slutet kan ändå sägas ske med flaggan i topp.

- Det sista numret tycker vi själva är det bästa vi gjort, säger Christina Gourlaouen som varit med och startat tidningen. Vi tog upp allt spännande som finns under Paris jord.

Beslutet att lägga ner var inte helt lätt. I sista numret finns en puff om nästa nummer som var tänkt i april.
- Vi har tvekat mycket och länge, det slutgiltiga beslutet togs just när nummer 15 kom ut, säger Christina.

Christina Gourlaouen

Paris och kärleken till Frankrike var drivkraften till att tidningen startades.

- Min inspiration är tidningen Filter, för dess format, dess innehåll och journalistik.

Trots ett brett område, entusiastiska medarbetare och flera samarbetspartners höll det inte.

Upplagan räckte inte till för att fånga in tillräckligt med annonsörer.

*Vad hade krävts för att ni skulle fortsätta?

- Vi vägrar trots rådet från många, att trycka tiotusentals fler nummer bara för att kunna ge en glädjesiffra till annonsörer. I stort sett alla våra nummer har kommit ut till läsare, på ett eller annat sätt - och ligger inte och skräpar i ett garage eller på tippen. Det känns rätt både moraliskt och ekologiskt för naturens skull. Vår tidning har verkligen blivit läst. Vi har så många gånger hört kommentarer från läsare i stil med "jag läser varenda sida i tidningen". "Vet inte vad som är bäst, för jag jag slukar precis allt i hela tidningen!"

*Vilka erfarenheter har du fått under tiden?

- Möten och kontakten med våra läsare har varit roligt. Vi har fått otroligt många positiva reaktioner, och så många ledsna mejl från läsare, nu när vi stänger.

- Att ha många olika roller var på många sätt det som var roligt med det hela - för min del att göra layout, skapa och underhålla hemsidan, marknadsföra oss genom Facebook och nyhetsbrev per mejl, att lägga upp och sköta databasen med alla prenumeranter och annonsörer/kontakter, distributionen, lägga i kuvert, klistra frimärken, åka till posten och se alla tidningarna åka iväg.

- Men samtidigt var det otroligt tungt. Vi var två personer som gjorde precis allt - utom de artiklar som skrevs av utomstående journalister, samt annonsförsäljning - även om vi ibland ryckte in där också - och trycket av tidningen. 

- För min del innebar det att jag inte hade tid över att göra den där "drömlayouten" jag hade velat.

*Påverkar internet  till att ni lägger ner?

- Internet är inte orsaken till att vi lägger ner. Det redaktionella i tidningen finner man inte samlat på nätet, som man kan vara fallet med andra tidningar - nyheter och ämnen som gärna behandlas av bloggare. Våra läsare är litterära människor som gillar papperstidningar.

*Du flyttar nu till Göteborg. Påverkar det nedläggningen?

- Nej, tvärtom. Vi hade visserligen en tyngd i vårt innehåll genom att finnas på plats i Frankrike - vi visste vad vi pratade om då vi båda var på plats i Frankrike. Men å andra sidan, då den absoluta majoriteten av våra prenumeranter fanns i Sverige var det ganska opraktiskt att befinna oss 150 mil därifrån. Vi fick t ex ofta förfrågningar att medverka på frankofila events som skulle ha kunnat marknadsföra vår tidning på ett effektivt sätt, men kunde sällan eller inte så ofta som vi skulle behövt, medverka då vi inte fanns på plats.

- Dessutom kunde vi inte räkna med något av alla bidrag som tidningar kan få, som ägs av ett svenskt företag i Sverige. Vi är ett franskregistrerat företag.

*Vilka råd vill du ge om någon vill starta en tidning i dag? 

- Att försöka starta tidningen med människor som har olika kompetenser och olika tänk - det hjälpte oss.

Färgstarkt på utsidan - blek text på insidor.

Chefen får inte vara en slätstruken person.

En tidning för och om chefer bör då vara kraftfull.

Nya chefstidningen från Akademiker-

förbundet är färgstark och annorlunda på omslaget.

Men texten på insidorna ger ett lite blekt intryck.

Jag skrev om tidningen i september. Då var den en av nominerade till pris i en klass i Publishingpriset. Den nådde inte prispallen, men bara att vara nominerad pekar på att den var bra.

Ändå har den fått helt ny form nu.

A4 har fått uppdraget att göra om den. De tycker om att göra tidningar och hitta annorlunda lösningar i både form och format.

Chefstidningen är ännu en uppvisning.

Formatet är A4 klippt lite på bredden och förlängt på höjden. Med färgad ram runt första sidan - grönt i första numret, orange i andra - fångar den direkt blicken.

Pappret är matt och tjockare, lite kartongstyvt. Känns direkt lite annorlunda, både för ögat och i handen.

Konkurrenten.

Jag brukar gilla den här formen när en tidning vill ha egen profil.

Tre saker kan jag reagera på: 

* Logon är snarlik ledarskapstidningen Chef. Den sätter punkt efter titeln. En klar signal på att det är bossens tidning. Därmed punkt.

Men innehåll skiljer sig lite åt. Chefstidningen har en kvinnlig och mjukare ton. Den ger vägledning i situationer chefen ställs inför.

Likheterna i logotyperna är dock lite onödig.

* Vid en första genombläddringen ger tidningen intrycket att vara blek. Det är inte bra om läsaren tänker att "det här ser för tråkigt ut".

Typsnittet är ok och det är luft mellan raderna. Mer svärta eller lite högre grad hade gjort det lättare. Ögonen kan liksom inte gripa tag i texten. Mellanrubriker, blankrader och halvfeta ingångsord saknas. Allt flyter ihop. Ännu svårare blir det när texten är det bleka typsnittet seriffer. Intrycket förstärks när tidningen är smalare och läsningen blir på "höjden".

* På några ställen har text lagts in i bilder eller mot färgad bakgrund. Det kräver ofta mer svärta i texten, men här används det vanliga typsnittet som redan på vit bakgrund är svagt.

Precis som i tidningens förra form används annorlunda grafik som illustrationer till artiklarna. Jag hittar uppsträckta händer, en hund, en fisk, kaffekoppar, ballonger, pennor, nålar, träd, hantlar...

Chefen som kan känna sig ensam illustreras med en utskuren bit i en rund kaka.

Fyndiga illustrationer till artiklar där personer inte är i huvudrollen.

Personbilderna är inte så många. Två män och två kvinnor jämlikt fördelat i de största reportagen. Båda med bestämd blick riktat mot läsaren. Annars är det traditionella porträtt eller halvfigur i litet format.

Mixen är bra på sidorna med bilder, grafik och vita utrymmen, men läsningen är lite svår.

Mer svärta i texten, blankrader och halvfeta ingångsord är små förändringar som kan ge ett stort lyft och kraft i en tidning som annars sticker ut och är annorlunda.

Cafébläddring utan någon annonskris

Det är mycket Måns nu.Vinnare i Mello och snart i finalen och omslagspojke i tidningar.
Måns Zelmerlöv har flyt.
I senaste Café visar han upp "månster-
kroppen"
och hur han fick den.

Vägen dit kan sägas vara lång.
Det tog 133 sidor med mest reklam innan reportaget om Måns dök upp.
Café är en extremt fet annonstidning och mer som en modekatalog. Här kan det inte vara någon annonskris.
Av 196 sidor totalt är 82 sidor reklam och 44 sidor får anses som redaktionell reklam.
Kvar är 70 sidor till reportage.

17 sidor med glassig reklam inleder innan en enkelsida med ledaren dyker upp. Sen tar det ytterligare 51 sidor innan första reportaget kommer om hårdrockaren Johan "Shellback" Schuster.
Reportagen som sen följer har en lite överraskande tyngd i en ytlig mode- och annonstidning.
Fotografen Niclas Hammarström får 13 sidor med starka bilder från länder med krig och katastrofer. Döda kroppar syns i en osminkad verklighet (bild nedan).

Mer tyngd följer sen i ett reportage om tjuvar som bryter sig in i museer och hos privata samlare och stjäl noshörningshorn. Dyrgripar som anses dyrare än guld och kokain.
Efter 133 sidor, kommer träningsspecialen med Måns Zelmerlöv.
Men först blir det förstås reklam - modebilder som visar hur man svettas snyggare i rätt kläder.

Måns kämpade hårt i fem månader för att få fram den

muskulösa och trimmade kroppen. Stram kost med bland annat kvarg och regelbunden träning. "Alla kan få sexpack" säger Måns i rubriken på omslaget. Träningsmetoden verkar inte vara så revolutionerande. Många sit ups, mycket med rollerhjulet, göra plankan ofta - Måns klarar 3.5 till 4 minuter - hänga i stång och lyfta upp benen så det suger i magmusklerna (bild t h).

Två reportage till, ett om en familj som satsade på ett hotell på den kenyanska guldkusten och ett om polisen som löste en egen kris med att springa maraton.
Men resten av "artiklarna" kallar jag för reklam och produktinfo. Jeans, hudvård, skor, köksprylar, vårjackor... allt med fina bilder, tillverkare och priser.

Blankt papper, glassigt, stylade bilder -- visst kan det här ses mer som en annonskatalog än tidning. Lönsam bör den vara om de får full betalning för alla annonser.
Texterna har ett lättläst typsnitt, ojämn högerkant och klassiska linjer mellan spalterna. En del bildtexter och andra texter i färgplattor kan vara lite svårare för ögat.

Café som tidning är som ett vanligt caféliv med sipprande på latte och lätt prat - men här blir det mer lättsam bläddring bland tjusiga modebilder. Mycket av läsningen gav dock tyngd.

Mest reklam i ny trädgårdstidning

Vår i luften och vår för träd-

gårdstidningar.

En ny tidning dök upp i hyllorna:

Design &
Trädgård.

Jag vill inte riktigt kalla det tidning, utan mera en produkt- och reklamkatalog.

Bakom den ligger en webb- och reklambyrå. De har tidigare bara haft materialet på webbsida, men kompletterar nu med en tidning.

I handen känns den bra, fint papper, limmad rygg, tyngd.

Omslaget ger inte så mycket trädgårdssignaler mer än en blomkruka.

Några namn är dragplåster för innehållet: Linda Lomelino, Lulu Carter och Micael Bindefeld.

Mest reklam.

Precis som de flesta tidningar inleder de med korta notiser. Jag ser det dock mest som reklamnotiser  för olika saker som hör till trädgården med priser och var det kan köpas.

Lulu Carter ligger och poserar på en stenbänk och på sidorna visas prylar hon tycker om och var de finns att köpa.

Mycket grönt hos Bindefeld.

Micael Bindefelds trädgård får 10 sidor. Bilderna säger att han har mycket grönska och blommor, särskilt pelargoner. Detta är det enda renodlade reportaget, men här kommer också reklamkopplingen. Bindefelds nya bok får mycket beröm och på annan plats finns annons om att boken ingår som present för den som prenumererar på fyra nummer av tidningen.

Brunt i brunt - svårt att urskilja.

Linda Lomelino är ett namn som jag inte direkt känner igen. Fotograf och bloggare som skriver om tårtor och läckra desserter. Det gör hon här också med bilder och recept på browniecookies, chokladmousse och chokladglasspinnar.

Jag reagerar direkt på öppningsbilden. Vad visar den? Något brunt och lite vitt. På nästa sida visar det sig vara browniecookies. Jag tycker en fotograf skulle använt annan bakgrund så de bruna kakorna kom fram. Samma gäller på de andra bilderna - det mesta försvann i något brunt.

Infälld text går inte att läsa.

Sen följer flera sidor med presentation av växter och blommor: selleri, tulpaner, oregano, chili och häck. Bild på hela vänstra sidan, presentation i text på den högra. Knappast något nytt eller inspirerande.

Åtta sidor om vårlökar blev en liten flopp. Stora närbilder över hela uppslaget med kort infälld text som knappt gick att läsa.

Jag tänder inte heller på "Trädgårdstrender 2015" som mest var bilder på tulpaner och pelargoner. Några möbler som var utplacerade signalerar kanske trenderna.

Samma gäller på de följande sidorna om "sagosommar, hotellkänsla och tropikerna”. Stora bilder på växter men inga bildtexter som förklarar vad som visas. Sidor med ”Fixa stilen” har hakats ska väl visa var utsmyckningen finns att köpa.

Växter utan förklarande bildtexter.

Däremot ska jag ge beröm för typsnittet i texterna. Allt är seriffer som jag alltid kritiserar som svårläst. Men här har de valt en större grad och mera svärta och allt är rakt igenom lättläst.

Visst är trädgårdsbilderna och blommorna vackra, men jag ser det inte som någon inspiration direkt. Andra trädgårdstidningar gör det här bättre.

Därför tror jag inte tidningen blir särskilt långlivad. Det ska dock gå att prenumerera på fyra nummer.

Att det är en reklamprodukt framgår också av att det på de 82 sidorna bara finns tre renodlade annonser, alla kring omslaget.

Kvinnor i rött är lite bleka

Gnistrande rött - och blekt vitt.

Kvinnor i rött är ovanligt bleka när de ger ut en tidning i kampen för kvinnors hälsa.

Bleka på så vis att texten i tidningen är i minsta laget. Lite större grad och mera svärta hade varit lättare att läsa och gett mer kraft åt budskapet på det lysande vita pappret.

Själva budskapet är det inget fel på: kampen är för hälsa och livskvalité för kvinnor i alla åldrar.

För det finns 1.5 miljonerklubben, främst för kvinnor över 45 år och 2.6 miljonerklubben för kvinnor i åldern mellan 18 och 45 år.

Gemensamt är budskapet och det röda hjärtat - Women in red.

Alexandra Charles, före detta "nattklubbsdrottning", har startat klubben. Som vd och ordförande skriver hon också ledaren och poserar även på omslaget. I hennes kamp ingår inte bara hälsan utan även den åldersdiskriminering som råder mot kvinnor över 45 år. Hälsokampen riktar hon mycket mot benskörhet, den stora folksjukdomen som drabbar äldre kvinnor.

I de stora reportagen lyfts starka kvinnor fram: Malin, som separerat, hittade starkt stöd hos grannen, Anastasia, som kämpat mot det svenska vårdsystemet, vill öppna äldreboende för kvinnor, Magdalena, som lyckats slå sig fram som kvinnlig komiker, Susanne som föreläser om äldres psykiska ohälsa, Marie, som nästan samtidigt fick kraftigt försämrad hörsel och en muskelsjukdom som gjorde henne rullstolsburen och Nanne Grönvall som vill hjälpa utsatta barn.

Starka artiklar, men jag saknar en sak: vilka har skrivit artiklarna och tagit bilderna? Ingenstans hittar jag det. Byline brukar vara det viktigaste för alla i medier, men här har det konsekvent tagits bort. På de andra sidorna är det många kortare artiklar om psykologi och fysiologi och där anges källa efter varje.

Men bleka blir sidorna med den lilla texten. På flera ställen används också det tunna typsnittet seriffer, i bland i färgplattor.

På många sidor är det bara texter med små bilder i ytterkanterna.

Bilderna utstrålar värme och glädje: bara kvinnor som ler, i de flesta fall porträtt. Två män finns med – en doktor från Kongo och komikern David Batra, men han är med bara för att hans senaste bok lottas ut.

Bildtexterna är i pytteliten grad och svårlästa, i bland saknas de helt.

Tidningen har ett starkt innehåll till en stor läsekrets, men större textstil och mer svärta skulle ge tidningen ett lyft.