Det går som en dans efter 25 år

Får jag lov – till andra dansen..?
Magasinet Får jag lov hänger med och firar 25 år.
Jubileums-
numret är glansigt. Något extra har strukits på omslaget.
Tony Irving strålar på bilden, leende och harmonisk. Elvis Presley skymtar i övre hörnet.
Läslockande kändiseffekter.
”Världens kramgoaste musiktidning” kallar sig Får jag lov.
Världen är nog begränsad till svenska landsbygden. Det är där det dansas – i folkparker och på loger.
Redaktioner ligger i Stockholm, Malmö och Sölvesborg, men kundtjänst och postadressen finns i Nossebro - ”tätort i Västergötland och centralort i Essunga kommun, Västra Götalands län”, enligt Wikipedia.

Jag tittade i Får jag lov för sju år sedan och stil och ton känns igen.
I en kavalkad visas några uppslag hämtade från de 25 åren (ovan).
Rubrikstilarna har alltid varierat, olika varianter i versal, gement, magert och halvfet, rakt och kursivt.
Det blir ändå inte rörigt. Formen känns luftig och lättläst.

Annars handlar det om orkestrar och deras medlemmar. En allmän vinkel brukar oftast hittas.
Streaplers, ett gammalt välkänd dansband som bildades 1959, nu med nya medlemmar, har skaffat en hjärtstartare som de alltid har med sig (ovan). Det händer att någon faller ihop på dansgolvet när orkestern driver upp tempot. Senast i november i fjor då en man fick hjärtstopp. Med Streaplers kamp i 35 minuter och med sex elchocker klarade sig mannen utan några skador.

Jenny Silver är en välkänd dansbandssångerska. Nu satsar hon på ett helt annat yrke vid sidan om sången: lokförare!
Där ute på spåret hoppas hon få inspiration och kreativitet till musiken. För sången ska hon fortsätta med.
Hon hade egentligen en cowboydröm om att köra långa godståg genom öde landskap. Nu blir det persontåg och ibland kan det nog bli Öresundstågen, en linje som drabbas av ofrivilliga stopp och passagerare som får gå på spåren. Då kan det vara bra med en lokförare och känd sångerska som piggar upp med några hurtfriska låtar.

Tony Irving inleder tidningen med fyra sidor, färgstarka bilder och intressant text. Tony föll för dansbandskulturen och musiken när han kom till Sverige 1993.
Nu ser han som sin uppgift att lära ut mera, främst vett och etikett på dansgolvet. Alla stilar och trängsel på golvet gör att många känner sig utanför. Nu predikar Tony lite grundlinjer om att röra sig åt vänster, intimitet och att hålla sin partner.

Efter Jenny, Tony och Elvis - som vid en konsert i Sverige i maj sjöng från storbildsskärm till en symfoniorkester - är det kändisfritt utanför dansbandsvärlden.
Expanders firar 30 år (ovan), danspalatset Granbacken vid Löberöd i Skåne har funnits i 100 år. Sedan 12 år drivs den av en närboende lantbrukare och asfaltsläggare.
En tillbakablick görs kring Melodifestivalen, countrysångaren Simon Andersson blickar framåt och radio Viking är lyssnarnas vän.
Folkligt rakt igenom.

Formen har inte genomgått någon revolution under 25 år. Nu görs den av samma formgivare, Mickey Grundström, som även gör Flygrevyn, som jag tog upp förra veckan.
Texten är här lite större och lättare att läsa. Men notiserna som finns i Insänt (ovan) och Smått och gott är för ynkligt smått i graden.
Och jag ogillar ledaren, som är den alltför vanliga varianten, där chefredaktören berättar om allt som finns i tidningen. Det räcker med innehållsförteckningen – skriv något eget i stället!

Bilderna sätter en profil. Mest är det orkestrar och enskilda glada spelmän som tittar in i kameran. Även glimtar från dansgolv finns.
Lite fläkt av Hänt i veckan är några bildgallerier med massor av människor om och kring dansgolven (ovan och
t  h).
Avslutningen är vad de inbitna vill ha: recensioner av skivor och turnéguiden med alla orkestrars spelplatser under våren och sommaren, fram till nästa nummer kommer (nedan).
25 år med ett pålitligt innehåll och utan större förändringar säger att Får jag lov nog hänger med ett tag till – åtminstone så länge det dansas ute i den svenska landsbygden.