Ljust och luftigt från färgsprakande scener

Opera kan vara mäktigt.
Ljud med starka upplevelser.
Opera för ögonen och att läsa om det ger kanske inte samma känsla.
Tidskriften OPERA är stor till formatet, stram med en viss elegans i formen, tung med ett tjockt papper och ett påkostat tryck. Dyr med ett pris på 110 kronor. Kvalité som kostar.

Opera har haft några nummer på sig att vänja läsarna vid den nya formen. Bokstäverna har blivit lite större liksom utrymmet mellan raderna. "Allt för att öka läsbarheten och ge ett modernare och luftigare intryck. Bilderna har fått en fräschare och mer nutidsmässig exponering, mer i takt med dagens bildintensiva massmedier".
Det är chefredaktören Sören Tranberg som ger den beskrivningen.

Jag har inte sett Operas tidigare form. Men ljust och luftigt är det i texten och lätt att läsa. Graden är fortfarande liten och kunde fått lite till som hade passat det stora formatet, som är knappt två centimeter på både bredd och höjd jämfört med A4.
I vanlig ordning stör jag mig på typsnittet seriffer som inleder sidorna med notiser. Här kunde svärtan varit lite bättre eller graden lite större.

Efter en inledande artikel under "Aktuellt" - en intervju med personerna bakom operan Notorious - kommer de fasta blocken av recensioner från festivaler och föreställningar. Både stramt och kraftfullt presenterat. Bilderna ger ett starkt intryck som lyfter sidorna. Men det saknas helt rubriker. Ingenting som kan dra in läsaren i texten, om nu föreställningen var bra eller dålig. Allt presenteras bara med vad föreställningen heter.

Recensenterna är inte heller alltför yviga med orden. Visst kan någon "kalibrera in öronen", "det kan gå under huden" eller "man kan få gåshud" och något kan  vara "storartat".
Kanske är det så operaintresserade vill ha det. Operor brukar inte direkt recenseras i dagspressen.
Jag tycker lite fler reportage om personerna på och kring scenen hade gett tidningen mera tyngd och väckt intresset för opera.

Två personintervjuer finns med. En med tenoren Roberto Alagna och en med den svenska mezzosopranen Karin Lovelius. De Nederlandse Opera i Amsterdam presenteras också. Men det är lite på 96 sidor.
På slutet kommer sidor med boknyheter, skivor som avlyssnats och dvd-tips. Allt i det bleka typsnittet seriffer.
 
Bilderna är nästan uteslutande från olika föreställningar. I de två personintervjuerna har det getts kraft i porträttbilderna.
Bilderna har inga texter under sig, utan en liten siffra i bilden hänvisar till en text, oftast längst ner på sidan. Texten är liten och blek men ligger inte alltid ligger på samma sida som bilderna.

Allt är inte ljuva ljud i operavärlden.
En insändare är starkt kritisk till akustiken i Dalhalla, friluftsscenen i det nedlagda kalkbrottet i Dalarna. De skryter i reklamen med det fina naturliga ljudet där mycket framförs utan förstärkning av mikrofoner och högtalare. Men insändarskribenten var där för att njuta av Turandot men möttes av mikrofonförstärkta röster via högtalare.
"Det var att bedra och lura den del av publiken som kom för att uppleva "den naturliga akustiken", dundrar insändarskribenten.

KOMMANDE: Gratistidning försvinner - ny kommer