Spretigt och inte fullt så flinkt

Flink stack ut i tidningshyllan. Ny tidning.

Ett kvinnoansikte tittar mot läsaren, som det gör från de flesta magasin. Elva olika rubriker på omslaget ska locka till köp och läsning.
Signalerna var inte de skarpaste.
Vad är detta för tidning?

”Välkommen till Flink” hälsar redaktören Carina Löfkvist i redaktionsrutan och förklarar vad tidningen står för:

”Som livet är mest – aningen spretigt”, skriver Carina och räknar upp vad hon tycker är ett spännande och underhållande innehåll: upplevelser, resor, mat, läsning, kultur, nöje och annat som förgyller vardagen.
Den bredden finns också i tidningen.
Carina Löfkvist hänvisar till synonymlexikon för vad ”flink” står för: snabb, flyhänt, rapp, kvick, duktig, smart, händig...
Flink blev arbetsnamnet när ägaren Marie Tillman drog i gång arbetet. Hon gillade namnet och det blev permanent.
Tyvärr tycker jag inte Flink helt lever upp till någon beteckning.

Jag blir inte imponerad när jag går igenom tidningen.

Liknande material finns i de flesta tidningar som främst riktar sig till kvinnor.
Många artiklar är kopplade till böcker som är aktuella till artikeln eller med utdrag ur dem.
Leif GW Persson berättar att han bränt upp tre färdiga manus, men inte det som blev hans senaste bok. Katerina Pitzner är diamanthandlare, en tuff värld för en kvinna och nyligen släppte hon en bok om sitt liv i branschen.

Torsten Flinck kämpar vara att vara kvar i rampljuset och ett utdrag ur hans självbiografi finns på tre sidor, dessutom lottas boken ut (ovan).  Här är det en märklig miss. Flinck och Persbrandts kamp om samma kvinna är störst rubrik på omslaget. Men inte en enda signal på insidorna! Det som toppar på sidan 1 ska självklart har en rubriksignal även vid artikeln på insidan. Här lyser en okunnighet kring tidningen och redaktionen.

Glutenfri mat är ett växande intresse. Nilla Gunnarsson och Susanne Hovenäs har satsat på det och har gett ut böcker med recept som Flinks läsare får ta del av (ovan). Malin Flink har också gett ut en bok i samma ämne och även här hämtas recept. Och Anna Brones och Johanna Kindvall har gett ut en engelskspråkig bok om det svenska fenomenet att fika.
Fucking nights är ett fenomen som spridit sig i världen och på fyra sidor presenteras utdrag ur en bok i ämnet som ett förlag gett ut.
På fyra andra sidor recenseras olika böcker (t h).
Mycket är kopplat till litteratur. Som näraliggande berättar Veronica Grönte att hon startat en författarskola för de som vill bättre sitt skrivande.

Andra ämnen finns också. Resor går till Lyon och paradisön Aruba. Kändispsykologen Eva Rusz har valt att flytta till den senare.

Andra kändisar kommer i korta intervjuer: Kayo har kommit ut med en ny skiva efter två års kamp mot cancer, Bob Dylans måleri granskas, Doug Seegers liv gick från missbrukare till hyllad artist när Jill Johnson upptäckte honom, Petra Mede behöver uppmärksamhet, Emma Isabella Karlsson blir konstkurator i Berlin för att öka jämställdhet. Liv Mjönes berättar om sitt teaterliv.

Det är inget fel på artiklarna, även om några kunde vässats lite.

Carina Löfkvist har skrivit många av texterna och även skribenter som heter Flink medverkar.
Vad jag reagerar på är formen och layouten.
Redan rubrikorden på omslaget ger dåliga vibbar. För många ord och inte särskilt skarpa.
Den stora bristen finns på insidorna och särskilt öppningsupplagen med rubriker.
Det är som om någon suttit och lekt på datorn, kastat in lite ord här och där och inte riktigt vetat hur en layout skapas och lockade rubrik skrivs.
Lite som en skoltidning eller första försök att lära sig ett layoutprogram.
Visst ger det profil, men inte som man väntar sig av ett proffsigt magasin.

Bilderna är ok, men kommer inte helt rätt fram på alla uppslag. Sex sidor är på temat ”Vi fortsätter spela rock´n roll”. Starka bilder, men tydlig text saknades som förklarade bakgrunden.

På ett annat uppslag lottas bilder ut från en internationell bildbyrå  (ovan).
En sida med sminkgrejer och tre sidor med mode kunde varit som hämtat ur vilken kvinnotidning som helst.

Annonsmarknaden är fet. Av de första 17 sidorna är alla annonser utom tre med innehållsförteckningen. Sammanlagt 34.5 sidor av 148 är annonser. Där har Flink lyckats bra. Få nya tidningar har så många annonser i första numret.

Flink borde ha fått en vassare profil och form och mera riktad till en bestämd målgrupp.
Nu är det precis som Carina Löfkvist skriver i förordet: spretigt.

Fotnot: Flink har även problem med sin mejl som inte fungerar.

Extrem överkurs för att trolla bort julmagen

Det här borde var tidningen som säljer efter jul- och nyårshelger.

När grabbarna klappar sig på den stinna magen och säger: nu ska den bort.

Snabbt ska sexpacket komma fram.

Fitness for Men kommer på så sätt helt rätt.

Men tyvärr når den nog inte män med stinna magar.

Fitness for Men är en renodlad träningstidning med redskap, hantlar och skivstänger.
Extremt vältränade kroppar lyser på alla bilder – målinriktad blick, spända välformade muskler, synliga ådror.
Här finns inte en enda soffpotatis på bild. Alla har redan nått sina mål, nu underhåller de och bygger vidare.

Omslagets huvudgrej brukar oftast vara tidningens stora säljare.

Jag bläddrar i Fitness for Men men hittar inte direkt hur sexpacket mejslas fram.

Först på sidan 78 – av totalt 100 – kommer artikeln, nu med rubriken ”Fixa stenhårda bukmuskler”. Här ska ”magen du alltid drömt om” komma fram genom ett trippelset med tuff avslutning (bild ovan).

Själva träningen verkar inte särskilt extrem. Tre olika rörelser med hjälp av hantlar ska upprepas mellan 6 och 25 gånger. Sen ska magens tvättbräda sitta där.

Magträningen är bara en delväg och ingår i träningspass 2. Pass 1 är att bygga stora armar, pass 3 är att skulptera breda axlar. Sen går det att bygga på med ”superset för bredare biceps” och ”bygg ett massivt bröst”.

Allt detta ingår som en träningsdel i slutet av tidningen. Elitmodellen Shaun Stafford (ovan) visar metoderna och hemligheterna för att nå målet.
Alla övningar visas i utmärkta pedagogiska bilder. Även vanliga motionärer skulle kunna träna efter dem. Men då bör det nog också vara ”vanliga” personer som visar och inte de som redan har extrema kroppar.

Framvagnen av magasinet är en mix av hälsoråd, skidåkning, kläder, träningstips och några produkter att stryka på den välformade kroppen.

I mitten får blocket med mat får stort utrymme. Här granskas de sju dieter som är populärast för att nå målet med all träning i gymmet – mjölkfritt, sockerfritt, vegan, medelhavs, paleo, 5:2-ditet och lågkolhydrats.

En annan smart väg är att äta grönt, särskilt grönkål är rena dunderkuren för ett friskt hjärta (ovan). En proteinpackad lunchmacka kan också sitta fint.
Inte oväntat dyker gurun Fredrik Paulún upp med sin egen supermat (ovan t h). Vältränad ser han också ut att vara när han poserar i tajt tröja.

Grafiskt sett är magasinet mest lättläst, färgstarkt och med bra bilder på träningsmetoder.
Typsnittet i texter är ofta seriffer, som vanligt blekt, men funkar åtminstone i bra dagsljus. Jag ser helst lite mera svärta i det typsnittet. Smala spalter med ojämn högerkant och gula överstrykningar av något viktigt, är genomgående signaler.

Däremot sågar jag fyra sidor där de lagt text i svart eller vitt i en blå bakgrund. Helt omöjligt att läsa i de flesta lägen (ovan). 
Två andra uppslag är med svart bakgrund där text i vitt lagts in. Lätt att läsa i korta avsnitt, men i längre stycken slår texten lite hårt i ögonen.
Extrem träning får i vissa fall även lite extrem layout.

Lönsam nostalgi - ändå läggs tidning ner

Tidningar försvinner, men att en lönsam tidning läggs ner är ovanligt.

Nostalgi-

tidningen Riksettan har kommit med sitt sista nummer.

11 år och 36 nummer blev det.
Anledningen till nedläggningen är att chefredaktören Jörgen Persson (bild nedan) går i pension tillsammans med tidningen.
- Jag har skjutit på mitt bokprojekt i två år och med hänsyn till min fotograf måste jag ge det jobbet mer uppmärksamhet från januari, säger Jörgen.

Riksettan hittade en nisch direkt med första numret. 50-talet och bilismens uppgång var det många som ville återväcka minnen till.
Det som var tänkt som en oneshot växte till fem nummer per år.
Premiärnumret satt där direkt. Jag har hyllat den förut – www.tidningstankar.blogspot.se/2011/10/en-skon-vag-med-massor-av-bilnostalgi.html - och den håller stilen även i sista numret:
Snygg layout, lättläst, fina bilder.
Detta var också uppdraget när OK-förlaget kom med förslaget till tidning.
Med lite matt papper och limmad rygg känns det klass på tidningen när den ligger i handen.

Formgivaren Lennart Backlund hittade tillsammans med Jörgen rätt ton.
Men nu är det slut. 
- Tidningen går med vinst. Det var lyckat att gå upp till fem nummer, säger Jörgen.
- Vår VD har försökt hitta en ersättare i huset. Det finns två namn som båda skulle funka, men de har varit svåra att frikoppla från sina nuvarande tidningar.
Det är inte aktuellt att något annat förlag ska ta över.
Annonsmarknaden har varit tuff. I sista numret är det på 100 sidor bara åtta och en halv sida annonser, varav två är egna.
- Kvinnor är bättre konsumenter, kommenterar Jörgen.

På övriga sidor snålas det inte. Här är det härlig nostalgi.

Största utrymmet - 28 sidor - får en återresa på gamla Riksväg 2 från Trelleborg till Svinesundsbron, en uppföljning av samma reportage för 11 år sedan.
På fyra sidor väljer redaktionen ut några favoritreportage från alla år.
Som en klassisk ”kepsgubbe” med skylten K-märkt vandrar Jörgen själv ut ur bilden (bild nedan t h).
Jörgens eget favoritreportage är när han för något år sedan åkte Riksväg 1 med en ”privatspanare” som kunde det mesta om vägen och alla gamla sträckningar. 
- Ett kul reportage, samtidsarkeologi...
Annars är läsekretsen lite yngre, från 30 år och uppåt.

De flesta artiklar i sista numret har Jörgen Persson skrivit själv.

Han hittar bland annat det blå huset i Surahammar, kollar in Berlins sista parkeringshus, byggt på 30-talet, tittar in i vad som finns dolt bakom klassiska fasader, något som han och fotografen Anders Rising dokumenterat. Han friskar upp minnet av Wenner-Gren center som blev ett blickfång när det invigdes 1962. En nytagen flygbild från Skåne blev intressant när han tog reda på bakgrunden och vad som hände torsdagen 18 november 1943 när tyskt bombplan kom in över Lund och släppte sina bomber över staden.

En uppskattad medarbetare är förre Expressenreportern Sten Berglind, obotlig från påverkan av 50-talet och Elvis. I sista numret fick han ge sig ut som vägspanare utmed riksväg 72 mellan Uppsala och Sala  (bild ovan).

Jörgen Persson vill dock inte kalla sig själv för ”obotlig nostalgiker”. 
- Nja, jag är väldigt förtjust i att åka på det gamla riksvägsnätet som ligger parallellt med de nya och tråkiga Europavägarna. Men till riksvägarna behöver man gamla kartor från 50-talet. De går att hitta på loppisar. En gång nytryckte vi en karta som fick följa med Riksettan.

Nu går Jörgen Persson vidare till sitt bokprojekt, men som minnen från Riksettan och tidigare ger han tre av sina bästa:

*Gammal favoritbil:

PV 444 – förstås. Pappas första bil – en maroonröd
*Favorithus:
P-huset Parkaden i Stockholm och Medborgarhuset, båda ritade av Hans Asplund.
*Favoritpryl från förr:
Smörgåsväska från Danmark i skotskrutig plåt.

Snyggt förpackat om det goda livet

Livet kan vara gott i mörka tider – med ljus och varm glögg.

Det goda livet kan ha mer än så och vara mycket glassigare.
Nya magasinet The GOOD LIFE från Aftonbladet, ger en glimt av det livet.
Magasinet ”gör livet lite härligare” om läsaren ”fokuserar på den viktigaste i ditt liv – dig själv”.
”Hitta energin som gör verklighet av drömmarna” heter det i en annan reklamfras som lyser på omslaget och de första insidorna.

Starten känns bra när magasinet ligger i handen; tjock, limmad rygg, lite grövre matt papper. Layouten är snygg, rak och enkel, lätt att läsa. Undantag är en del faktatexter i liten grad med tunn stil som är inlagda i bilder. En del är nästan omöjliga för ögat.
Bilderna är fina, ofta placerade i grupp och utan onödig utsmyckning.
Temasidor i block: Drömmar, ekoliv, stil, kultur, familj, reslust.
Allt är snyggt förpackat i en layout som kopplas lite till reklam. En del av texterna ligger åt det hållet också.

Det goda livet är drömmar som förverkligats eller kriser som vänts till något positivt. De flesta artiklarna handlar om kändisar som i olika sammanhang varit med i många tidningar: fotomodellen Emma Wiklund har startat ett eget företag och lanserar eget varumärke, Alice Bah tackar en tuff uppfostran för att ha nått dit hon är i dag, Per Holknekt och Johan Stael von Holstein har också rest sig efter misslyckanden. Även framgångsrika tidningsdrottningen Amelia Adamo har floppat med ett projekt som sved när åtta miljoner försvann. Fotomodellen Paulina Porizkova tycker allt är så mycket bättre nu när hon passerat 50.

Men ”vanligt” folk vänder också på sina liv. Paret i Stockholm tröttnade på det stressade citylivet och valde att på deltid leva bondeliv i ett gammalt soldattorp i

Sörmlandsskogarna (ovan). Killen från Norrlandsskogarna gjorde tvärtom: flyttade till Stockholm för att bli krögare i en tuff konkurrens (nedan). En tunnbrödspizza gick hem hos gästerna.
Reklamstuket blir klart i blocket Stil. En butiksägarinna berättar om kläder och accessoarer hon gillar. Bilder visar allt. Fyra sidor hakar på med snygga kläder på jobbet (ovan t h)och miljösäkra skönhetskrämer.
Lilla relationsskolan är utdrag ur en bok.


Resor frestar med Sydafrika som har mycket glassigt med ”det lilla extra”: tjusiga hotell med pool och vackra vyer från rumsfönstret, läckra bruncher och fina middagar på olika krogpärlor, härliga promenader och kanske vandra längst ut på Godahoppsudden.

Läsning handlar om hjältinnor i romaner och författarparet Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril, som ligger bakom namnet ”Lars Kepler” berättar att det var just namnet som gjorde att de kunde komma överens och skriva böckerna som blev storsäljare.

Lite av vardagen blandar chefredaktören Anna Zethraeus in (ovan). Hon lyckades förvandla en lägenhet på 58 kvm till ett mysigt hem där hon och tre barn fick varsitt krypin.

Hela The Good Life är med lite extra guldkant och snyggt förpackat.
Lite ovanligt är det kanske att Aftonbladet ligger bakom utgivningen.

"Lokalt på kvällstidningsvis är en stor utmaning"

Katrin Säfström har tagit ett snabbt och stort steg. Från Nerikes Allehanda, en stabil lokaltidning i Mellansverige, till Kvällsposten, en sydsvensk kvällstidning med lägre upplaga. 
- En spännande utmaning, säger Katrin

Katrin Säfström

 
 * Du kontaktades i våras strax efter att du sa upp dig från Nerikes Allehanda. Blev du överraskad av er-
bjudandet?
- Ja, men framförallt glad. Det känns otroligt spännande att få jobba i en region som man inte känner till så mycket innan, och där det händer mycket. 

* Thomas Mattsson är imponerad över vad du gjort med Nerikes Allehanda. Berätta själv vad du gjort där.
- Min inställning är att det alltid handlar om ett lagarbete, och jag hade fantastiska medarbetare att jobba med. Tillsammans stärkte vi Nerikes Allehandas varumärke, lyckades hålla en god lönsamhet i en bransch där det inte är så lätt och satsade på egen journalistik. Utöver det är jag nästan mest stolt över att vi på två veckor under förra hösten lyckades samla in mer än 600 000 kronor på några veckor, till förmån för människor på flykt. Alla medarbetare ställde upp, vi gick med bössor på stan, säljarna fick

annonskunderna att skänka pengar och vi fick med hjälp av våra artiklar läsarna att ställa upp. Snabbt var vi på plats nere i Europa och kunde i livesändningar visa läsarna vart deras pengar gick, till hjälpinsatser organiserade av Svenska kyrkan i Örebro. Det var riktigt häftigt!

* Du har aldrig jobbat i kvällspressen. Vad såg du som största utmaning när du tog erbjudandet?
- Att Kvällsposten är lokal men ändå en kvällstidning var det som fick mig att tacka ja. Den lokala journalistiken är viktigast för mig, och att få göra den på ett kvällstidningsvis kändes som en stor utmaning. Grunden i journalistiken är ju densamma men det är kul att få vara med och lyfta de bästa historierna.

* Följde du gamla Kvällsposten innan Expressen köpte den?
- Nej, det kan jag inte säga att jag gjorde. Självklart kände jag till den.
* Vilken kontakt har du förut haft med Malmö och Sydsverige?
- Flera semesterresor, både som barn och som vuxen, på min pappas sida härstammar faktiskt släkten från Blekinge. Och så har ett av mina barn bott i Landskrona. Det blev en del besök då. 

* Kommer du att bosätta dig i Malmö/Skåne eller blir du pendlare?
- Jag finns på två ställen eftersom jag har min sambo på annan ort. Både han och jag pendlar till varandra.
* En av dina huvuduppgifter blir att prioritera lokala nyhetstoppar på löp och ettan. Är du bra på urval och säljande rubriker?

- Jag har ju jobbat som journalist i över 30 år så någon känsla för vad som går hem tycker jag nog att jag har. Sedan är det skillnad på den prenumererade pressens löpsedlar, och kvällspressens som ska sälja varje dag. Det här är en ny värld, men kul att lära sig nytt. 

* KvP:s lokala artiklar är oftast bara kriminalgrejer med olika brott och mord. Har du någon ambition att bredda materialet?
- Jag tycker inte alls att Kvällsposten bara skriver om brott även om det är en viktig beståndsdel i det vi gör. Min ambition är att bredda samhällsjournalistiken, att vi ska granska mer. Samtidigt behöver vi leverera hoppfulla och roliga grejer, man ska bli både upprörd och glad när man läser Kvällsposten – engagerad helt enkelt. 

* Hur lokal ska KvP vara jämfört med Expressens rikstidning? Räcker det med 5-6 lokala artiklar i nyhetstidningen?
- Vi ska vara lokala men på ett sätt att många ska kunna tal del och bli berörda av det vi gör. Vi kan aldrig vara heltäckande i vårt område och det är heller inte vårt uppdrag.
Vi gör otroligt mycket material digitalt varje dag, det bästa kommer in i tidningen. Svårt att säga just hur många artiklar det ska handla om. Ibland gör vi färre stora artiklar eller serier, andra gånger kortare material. Det viktigaste är att du som läsare ska känna att vi ger ett sydsvenskt perspektiv. Exempelvis har vi börjat med lokala ledare flera gånger i veckan, det tycker jag känns bra. 

* Värderar du material olika för digitalt och papperstidning?
- Bra nyheter är bra nyheter, oavsett var de publiceras. Vi förpackar dem på olika sätt, så att läsarna kan välja sin publiceringskanal. Precis som du säger är snabb uppdatering och rörligt givetvis något som kännetecknar webben, medan historien skrivs ihop för papperet.
- Man ska lära känna sin publik, samtidigt tror jag inte man ska utgå ifrån att papperstidningen ska göras bara för exempelvis äldre läsare. De vill läsa om det mesta, precis som yngre människor.
- I takt med att nätet blir allt snabbare, och papperstidningar generellt sett blir färdiga tidigare på kvällarna blir det lite olika prioriteringar. Min ambition är att den som väljer Kvällsposten som papperstidning ska känna sig uppdaterad om vad som händer i vårt bevakningsområde. Vill man ha absolut senaste nytt i realtid är det våra digitala kanaler som gäller.

* Med dina 55 år är du i nivån för medelåldern på KvP:s läsare. Är åldern bra för att känna närheten till vad läsarna vill ha?
- Jag är till och med 56! Jag tror att det är allra bäst om en redaktion har medarbetare i olika åldrar. Visst kan man känna med sin egen generation, å andra sidan är det inte bra om man tror att 55-åringar vill se helt andra nyheter än de som är yngre eller äldre. Våra behov av nyheter är ganska lika faktiskt. 

* I dag krävs det multijournalister. Hur mycket praktisk multijournalist är du själv som kan skriva, filma/fotografera och redigera för papper och webb?
- Jag började ju som många andra på lokalredaktion. Redan då var man tvungen att göra många olika saker själv. Senare har jag som chef försökt lära mig nya arbetssätt även om det är svårt att upprätthålla när man inte jobbar med det dagligen. Så skriva, fotografera och till nöds filma behärskar jag. Redigera för papper har jag faktiskt aldrig gjort även om jag ritat många skisser för att förklara hur jag vill ha det. När jag var chefredaktör på Tidningen Folket i Eskilstuna hoppade jag ofta in på olika stolar och jag brukade skoja om det, att det var tur att jag inte lärde mig redigera. Då hade jag aldrig fått vara ledig.

* Lars Braw (t h) är ett starkt namn i Kvällspostens historia. Vad vet du om honom?
- Jag har fått höra att han var en dynamisk redaktionschef under många år på 60- och 70-talen, när Kvällsposten i papper hade sin storhetstid upplagemässigt. Han har också blivit hedersdoktor vid Lunds universitet för behjärtansvärda insatser.
* Kvällspostens chefredaktörer de senast 30 åren har inte blivit särskilt kända eller starka profiler. Kommer du att göra dig mera synlig? 
- Hittills, jag började i oktober, har mitt fokus legat på interna frågor, att lära känna redaktionen i Malmö och den större koncern som vi ingår i.
- Jag brukar inte vara rädd för att sticka ut hakan, så vi får väl se. 
FOTNOT: Nerikes Allehanda har drygt 40 000 i upplaga. Kvällsposten anger ingen upplaga, uppgifter säger kring 25 000 ex.

Pensionärer behöver ett fräschare stuk

Pensionärer kör med gasen i botten. Många av de nya yngre är ofta väldigt aktiva – här och nu.

här&nu heter Sveriges kommunal pensionärers förbund - SKPF – medlems-
tidning.
Hur är det då med tidningen? Gasar den på?
Ja lite, men den kan öka farten och bli roligare! 

Lite är den på väg. Omslaget ser ganska bra ut med en snygg logo och en kraftfull rubrik. Huvudpersonen i bild är racingkungen Erik Berger, 91 år. Längst upp i hörnet är signalen på att nya tider väntar: Rock är den nya pensionärsmusiken!
Det är inte längre Calle Jularbo, Harry Brandelius eller Ulla Billquist som är favoriterna. De som nu är på väg in i pensionärslivet skapade sin musiksmak på 50- och 60-talet när de själva var i ”rätt” ålder då.
Bruce Springsteen, 67 år, drar fullt på Ullevi i Göteborg varje år och hans musik drar snart in på ”hemmen”. Tidningen pekar också på att Madonna och Bono kan stå på tur.

Huvudpersonen från omslaget, Erik Berger 91 år, är världens äldste aktiva racerförare, enligt Guiness rekordbok. Han gjorde nyligen comeback på racingbanan – bara för att avsluta. Han tänkte sluta när han fyllde 90 år, men tyvärr kraschade han då. Och det var ju ett snöpligt slut.
Så det fick bli en comeback för att sluta med flaggan i topp.
En femte plats i sista loppet är Erik nöjd med.
Reportagen om rockmusiken och Erik är också de som i formen har mest fart.
I övrigt finns en hel del att ta tag i. Precis som med musiksmaken har de nya pensionärerna en annan syn på form och layout.

Nu är det inte helt lätt att ”snygga till” tidningen. Ämnena kan vara tunga och bilderna är mest porträtt av personer eller någon rörig gruppbild.

Inledningen av tidningen speglar av vad många före detta kommunalanställda upplever: att pensionen är dålig (bild nedan). Många söker sig till stadsmissionen för gemenskap och billig lunch.
Bilderna om att bygga upp kraft i vaderna var lättsam, men artikeln efter, om en personlig tränare som lockar pensionärer till styrkelyft, blev väl tung. En positiv sak som kunde fått en lättsammare presentation.

Även övrigt innehåll blir stramt och tungt med mest text och en porträttbild på en person. Inte helt lätt när förutsättningarna är så. Ett försök gjordes i artikeln om att kolla hur det gått med Löfvens vallöften (nedan). Löftena delades in i block med kommentar på vad som gjorts. Enkelt för ögat att fånga in, men kunde ändå fått en fräschare presentation.

Många annonser gör att flera artiklar får ett begränsat utrymme som begränsar layouten.

Annonserna speglar också pensionärslivet. Är du pigg och rask vill du ut och röra på dig. Elva olika annonser lockar till resor, allt från kryssningar och spa i nära vatten till äventyr längre bort i Thailand, Sri Lanka och New York. 
En som inte behöver tänka på att resa bort är Regina Massa, 64, i Brasilien. Hon var bara 48 när hon gick i pension och lever i dag ett fantastiskt liv.

Motsatsen i annonser är hjälpmedel: stödstrumpor, västar, olika fordon och läkarvård.
Ett ”exklusivt erbjudande”, som följde med på ett särskilt kort, var ett välkomstpaket värt 378 kronor (t h). Den som fyller i och sänder in beställer samtidigt en prenumeration på lottpaket för 160 kronor i månaden. Lite smålurigt.

Pensionärer är nog en grupp som fortsätter läsa tidningar och inte tar så mycket från datorn.

Precis som rockvågen drar in i pensionärsbostäder, så kan en frisk vind svepa fram över formen av här & nu. För även de nya pensionärerna vill nog ha lite mera rockmusik över sin tidning.