Spretigt och inte fullt så flinkt

Flink stack ut i tidningshyllan. Ny tidning.

Ett kvinnoansikte tittar mot läsaren, som det gör från de flesta magasin. Elva olika rubriker på omslaget ska locka till köp och läsning.
Signalerna var inte de skarpaste.
Vad är detta för tidning?

”Välkommen till Flink” hälsar redaktören Carina Löfkvist i redaktionsrutan och förklarar vad tidningen står för:

”Som livet är mest – aningen spretigt”, skriver Carina och räknar upp vad hon tycker är ett spännande och underhållande innehåll: upplevelser, resor, mat, läsning, kultur, nöje och annat som förgyller vardagen.
Den bredden finns också i tidningen.
Carina Löfkvist hänvisar till synonymlexikon för vad ”flink” står för: snabb, flyhänt, rapp, kvick, duktig, smart, händig...
Flink blev arbetsnamnet när ägaren Marie Tillman drog i gång arbetet. Hon gillade namnet och det blev permanent.
Tyvärr tycker jag inte Flink helt lever upp till någon beteckning.

Jag blir inte imponerad när jag går igenom tidningen.

Liknande material finns i de flesta tidningar som främst riktar sig till kvinnor.
Många artiklar är kopplade till böcker som är aktuella till artikeln eller med utdrag ur dem.
Leif GW Persson berättar att han bränt upp tre färdiga manus, men inte det som blev hans senaste bok. Katerina Pitzner är diamanthandlare, en tuff värld för en kvinna och nyligen släppte hon en bok om sitt liv i branschen.

Torsten Flinck kämpar vara att vara kvar i rampljuset och ett utdrag ur hans självbiografi finns på tre sidor, dessutom lottas boken ut (ovan).  Här är det en märklig miss. Flinck och Persbrandts kamp om samma kvinna är störst rubrik på omslaget. Men inte en enda signal på insidorna! Det som toppar på sidan 1 ska självklart har en rubriksignal även vid artikeln på insidan. Här lyser en okunnighet kring tidningen och redaktionen.

Glutenfri mat är ett växande intresse. Nilla Gunnarsson och Susanne Hovenäs har satsat på det och har gett ut böcker med recept som Flinks läsare får ta del av (ovan). Malin Flink har också gett ut en bok i samma ämne och även här hämtas recept. Och Anna Brones och Johanna Kindvall har gett ut en engelskspråkig bok om det svenska fenomenet att fika.
Fucking nights är ett fenomen som spridit sig i världen och på fyra sidor presenteras utdrag ur en bok i ämnet som ett förlag gett ut.
På fyra andra sidor recenseras olika böcker (t h).
Mycket är kopplat till litteratur. Som näraliggande berättar Veronica Grönte att hon startat en författarskola för de som vill bättre sitt skrivande.

Andra ämnen finns också. Resor går till Lyon och paradisön Aruba. Kändispsykologen Eva Rusz har valt att flytta till den senare.

Andra kändisar kommer i korta intervjuer: Kayo har kommit ut med en ny skiva efter två års kamp mot cancer, Bob Dylans måleri granskas, Doug Seegers liv gick från missbrukare till hyllad artist när Jill Johnson upptäckte honom, Petra Mede behöver uppmärksamhet, Emma Isabella Karlsson blir konstkurator i Berlin för att öka jämställdhet. Liv Mjönes berättar om sitt teaterliv.

Det är inget fel på artiklarna, även om några kunde vässats lite.

Carina Löfkvist har skrivit många av texterna och även skribenter som heter Flink medverkar.
Vad jag reagerar på är formen och layouten.
Redan rubrikorden på omslaget ger dåliga vibbar. För många ord och inte särskilt skarpa.
Den stora bristen finns på insidorna och särskilt öppningsupplagen med rubriker.
Det är som om någon suttit och lekt på datorn, kastat in lite ord här och där och inte riktigt vetat hur en layout skapas och lockade rubrik skrivs.
Lite som en skoltidning eller första försök att lära sig ett layoutprogram.
Visst ger det profil, men inte som man väntar sig av ett proffsigt magasin.

Bilderna är ok, men kommer inte helt rätt fram på alla uppslag. Sex sidor är på temat ”Vi fortsätter spela rock´n roll”. Starka bilder, men tydlig text saknades som förklarade bakgrunden.

På ett annat uppslag lottas bilder ut från en internationell bildbyrå  (ovan).
En sida med sminkgrejer och tre sidor med mode kunde varit som hämtat ur vilken kvinnotidning som helst.

Annonsmarknaden är fet. Av de första 17 sidorna är alla annonser utom tre med innehållsförteckningen. Sammanlagt 34.5 sidor av 148 är annonser. Där har Flink lyckats bra. Få nya tidningar har så många annonser i första numret.

Flink borde ha fått en vassare profil och form och mera riktad till en bestämd målgrupp.
Nu är det precis som Carina Löfkvist skriver i förordet: spretigt.

Fotnot: Flink har även problem med sin mejl som inte fungerar.